Posts filed under 'Allmänt'
Den 18 februari beslutade regeringen om en lagrådsremiss som möjliggör en utbyggnad av kärnkraften. Den så kallade avvecklingslagen upphävs och ändringarna i miljöbalken och kärntekniklagen innebär att förbudet att uppföra kärnkraftsreaktorer tas bort. Även om det endast kommer att vara möjligt att bygga nya reaktorer där det i dag redan finns äldre i drift så innebär upphävandet av lagen en stor risk för ett fortsatt och ökat beroende av icke-förnyelsebar energi. Detta bland annat då nya reaktorer ofta är större och avger mer avfall än äldre. Det går stick i stäv med regeringens klimat- och energiöverenskommelse där man säger sig vilja minska kärnkraftens och vattenkraftens andel av elförsörjning till förmån för ökad andel förnybar el. Enligt planerna kommer detta träda i kraft den 1 augusti 2010.
Grattis Lars G Josefsson – din vilja är regeringens lag.
Av Sofia Lundkvist
redaktionen@arbetaren.se
mars 8th, 2010
Många inom klimatrörelsen har blivit för bekväma. Det menar den kanadensiska journalisten Naomi Klein i ett nytt upprop – Rising Tide North America. Naomi Klein skriver att efter Köpenhamnsmötets fiasko har klimatrörelsen delats upp i två grupper. De som fortfarande klamrar sig fast vid den gamla klimatrörelsen befinner sig på ett sjunkande skepp.
I själva verket är det befriande för klimatrörelsen att toppmötet i Köpenhamn fallerade menar Klein. Nya globala nätverk formades i Danmark, där aktivistgrupper från hela världen kämpade tillsammans för att organisera en gigantisk marsch och motståndsdemonstrationer utanför Bella Center. Naomi Klein tycker att klimataktivister ska rida på den vågen av samarbete som skapades toppmötesprotesterna och ta tillfället i akt att bilda nya nätverk genom nya tillvägagångssätt och metoder. Som åter baseras på ideologisk argumentation. Toppmötets misslyckande i Köpenhamn har fått aktivister att söka sig tillbaka till sina anarkistiska och antikapitalistiska rötter. På många håll har fokus skiftat från globala aktioner till lokala angelägenheter såsom kärnkraft eller gruvbrytning.
En särskild gren av klimatrörelsen är därför utdöende. Det går inte att återvända till den rörelse som nöjde sig med att följa toppmötena från konferens till konferens, argumenterar Klein. Därför krävs det en nyskapande, global klimatrörelse. Klimatrörelsen håller på att förnya sig själv innan det inte är något mer kvar av världen än en sista kapplöpning om de sista återstående resurserna. Klimatrörelsen är död – länge leve klimatrörelse!
Av Anna Nilsson
redaktionen@arbetaren.se
mars 4th, 2010
På Radarsidorna i Arbetaren Zenit finns den här veckan två artiklar om mat. Den ena behandlar köttindustrins maskinella, avelsbaserade, antibiotikiserade tortyr. Den andra handlar om myten om vegetarianismen, alltså de av oss som tror att vi gör världen bättre genom att inte äta kött. Det gör vi inte, menar Lierre Keiyh i sin bok Vegomyten. Grönsaker och baljväxter odlas i allmänhet med animaliskt gödsel och dessutom på ett industrialiserat, kortsiktigt och miljöförstörande sätt. Veckans skribent Anna Nilsson sammanfattar: ”Jordbruk är ett krig, som skapar hungersnöd, ojämlikhet och som förstör jordens naturresurser.” Så vad göra? Lösningarna på klimatkrisen, energikrisen och matkrisen tycks alltmer oundvikligt stavas l o k a l t. Men hur ordnar man det i dagens globaliserade just-in-time-värld som under lång tid effektivt slagit sönder den lokala självförsörjningskapaciteten? Uppdraget är enormt, samtidigt som alla kan börja, precis just där de är. En bra början är den inspirerande filmen Farm for the future, som tipsats om tidigare på den här bloggen, och som kan ses på Google video.
februari 23rd, 2010
Minns ni ”Climategate” – den läckta mailkonversationen från det brittiska forskningsinstitutet CRU vid University of East Anglia, som lägligt uppdagades precis innan Köpenhamnsmötet i december förra året? De kapade mejlkonversationerna påstods vara bevis på hur data missriktats för att bättre passa forskarnas slutsatser. Klimatförnekarna menade att detta är ett tydligt exempel på att den globala uppvärmningen inte existerar – att IPCC, FN:s klimatpanel, skulle bygga sina resultat på felaktiga fakta och att klimatkatastrofen är ett politiskt och massmedialt påhitt.
Nu har klimatförnekarna hakat sig fast vid nästa halmstrå. IPCC:s senaste rapport från 2007 har länge varit omdiskuterad eftersom resultaten visade att Himalayas glaciärer skulle försvinna fram till år 2035. IPCC tar nu tillbaka uppgifterna eftersom de visade sig inte bygga på tillförlitlig fakta. Snabbt är klimatförnekarna där och skanderar att forskare, organisationer och politiker bygger klimathotet på lögner. Men hallå, är inte detta lite väl genomskinligt? Det är samma kortsynthet som att betrakta faktumet att det blev en vinter med snö och att vi därför kan skrota hela klimathotet. Det är så klart allvarligt med felaktiga forskningsrapporter och oetiska mejlkonversationer forskare emellan. Men i det förstnämnda fallet har det visat sig att själva forskningen inte var osanningsenlig. Och även om den var det i det andra fallet, så säger forskningen att även om Himalayas glaciärer kommer att finnas även 2035 så mår de inte direkt tipptopp. 2000-talets första decennium var det varmaste sedan Nasa började med sina mätningar. Vad säger klimatförnekarna om det?
Oseriös forskning med manipulerad fakta är allvarlig. Men det gäller att komma ihåg att forskare inte är heliga och att forskningsrapporter ska utsättas för kritisk granskning. Detta gäller medborgare, media och inte minst forskarkåren själva. Men att en läckt mejlkonversation och att en slarvigt granskad forskningsrapport skulle bevisa att den globala uppvärmningen var ren konspiration, känns som att göra en hönsfarm av en fjäder.
IPCC:s senaste rapport (från 2007)
IPCC:s beklagande att de inte utfört noggrann faktagranskning på rapporten
Av Anna Nilsson
redaktionen@arbetaren.se
februari 16th, 2010
Under åttio- och nittiotalet steg jordens temperatur konstant. Men sedan 1998 har temperaturhöjningen avstannat. Nu tror forskarna att de har hittat orsaken bakom fenomenet. En ny studie som presenteras i tidningen Science visar att mellan år 2000 och 2009 har vattenångan i atmosfären minskat med tio procent.
Att vattenångan minskar ses som ett glädjande besked. Vattenånga är en kraftfull växthusgas med mycket stor förmåga att binda värme i atmosfären. Ju mer vattenånga det finns i atmosfären desto mer ökar alltså jordens temperatur.
Men studiens resultat är mycket oväntat. Många forskare tror att ett varmare klimat ger mer nederbörd, vilket i sin tur leder till mer vattenånga. Men trots att det senaste årtiondet varit det varmaste i modern tid har alltså mängden vattenånga i atmosfären minskat i stället för att stiga. Forskarna bakom studien säger att det hela är mystiskt och förbryllande.
Av Karin Wallmander
karin.wallmander@arbetaren.se
februari 9th, 2010
Katastrofen i Köpenhamn har desillusionerat en och annan. Många satte sitt hopp till att regeringar i stunder av akut kris skulle kunna överträffa sig själva. Vi fick motsatsen.
En vars hopp inte viker är Danny Chivers, som skrev en artikel i januarinumret av The Internationalist. Han beskriver en idé som enligt honom sprider sig bland klimataktivister världen över: Vi kan skapa vårt eget internationella avtal. ”Ett globalt avtal baserat på både klimatforskning och social rättvisa; ett Folkets Protokoll som förbigår regeringar helt och hållet och kommer direkt från gräsrötterna.” Chivers tänker vidare att ett sådant avtal skulle kunna undersökas av oberoende forskare. Det skulle enligt Chivers visa att Folkets Avtal löser klimatkrisen, regeringarnas gör det inte = kredden ökar.
Hmmm… förbigå regeringar helt och hållet… ett Folkets Globala Avtal… Naivt? Kanske, men i dessa tider gör man nog bäst i att läsa Chivers artikel och tänka efter ordentligt innan man lägger energi på att avfärda sådana idéer i stället för att förverkliga dem. Fördelen med en sådan massiv och orealistisk plan är att det finns miljoner saker man kan göra som passar in i det stora målet… Ett blockerat Vattenfallskolkraftverk eller en stoppad förbifart är steg på vägen. Att börja formulera våra gemensamma ståndpunkter en annan. Det senare gjordes till exempel på Klimaforum, det alternativa klimatmötet i Köpenhamn, där deltagarna tillsammans tog fram en deklaration.
februari 2nd, 2010
Häromveckan togs en efterlängtad seger mot kolkraftsindustrin i USA. Det gäller kolföretaget Peabody som i decennier har förstört området Black Mesa i Arizona, hem till spillror av ursprungsbefolkningarna Navajo och Hopi. Motståndet mot Peabody har skapat breda allianser mellan ursprungsbefolkningar, kreativa civilolydnadsgrupper från San Francisco, aktivister från Arizona och etablerade NGO:s med kontor i Washington DC som Sierra Club. Motståndet har också tagit sig alla typer av former från civil olydnad och blockader till ett enträget kämpande i alla lag- och politiska instanser som finns.
Den 8 januari i år tog så en domare beslutet att dra tillbaka Peabodys koldriftstillstånd som de hade fått den 22 december 2008. Det är i sämsta fall ännu en vägbula innan Peabody till slut gör som de vill, i bästa fall den mina som får företagets tålamod att rinna över, som eskalerar vågen av effektivt motstånd och alliansbyggande mot kolföretag i USA, och ett tecken på att domare och tillståndsgivare har öppnat ögonen tillräckligt för att se kolets smutsiga framsida.
Läs mer på www.blackmesawatercoalition.org
januari 26th, 2010
I tider av katastrofer händer både fruktansvärda och fantastiska saker. Den spänningen är tydlig i bioaktuella Vägen, som har premiär nu på fredag. Filmen baseras på den lysande amerikanske författaren Cormac McCarthys bok med samma namn som gavs ut 2006. McCarthy är en av de bästa på att måla upp nattsvarta miljöer, och i Vägen gör han det genom att beskriva världen efter att den gick under. De som inte dödats, svultit eller varit kloka nog att ta livet av sig letar efter konserver från världen innan. Ingenting växer. Solen finns inte. För alla utom klimatförnekare är det omöjligt att inte se att en värld lik McCarthys kan vara vår inom överskådlig framtid.
Vägen handlar om en pappa och hans son. De vandrar bakom en kundvagn (likt USA:s hemlösa, en påminnelse om att helvetet finns här och nu) på väg till kusten, i hopp om att någonting bättre kanske kan finnas på andra sidan. Pappan gör allt för sin son, och har lärt sig att inte lita på någon. Världen efter består av enstaka ensamma vandrare, kannibaler och rövargäng. Efter att pappan dör och pojken ska klara sig själv visar det sig att alla inte var onda – den som vågade lita på andra människor kunde finna gäng som inte rövar utan tar hand om varandra, och om andra. Den lärdomen är högst aktuell: I arbetet med att rädda klimatet kan vi samtidigt förbereda oss för världen efter en eventull klimatapokalyps. Precis som i Köpenhamn. Klimataktivisterna som kom samman på gatorna utanför klimatmötet i Köpenhamn misslyckades med att sätta förhandlingarna på rätt köl, i alla fall den här gången, men lyckades med att bygga gemenskaper för framtiden.
januari 18th, 2010
Under hela hösten har Arbetaren rapporterat om splittringarna inom FN:s klimatsamtal. De går mellan stora och små utsläppare, mellan de vars länder sjunker och de som inte berörs lika akut av klimatförändringen, och mellan rika och fattiga, eller snarare de som räknas till de utvecklade länderna och de som räknas till utvecklingsländer. Så fort Reinfeldt hämtade andan efter Köpenhamnsdebaclet så slevade han ut skuld åt Kina och andra outvecklade och odemokratiska länder. Det är väl inte mer än ytterligare ett bevis för att EU under Reinfeldts ledning har sympatiserat med den utvecklade världen och negligerat den fattiga. EU har ständigt slagit sig för bröstet och sagt att man har de tuffaste kraven på utsläppsminskningar. Och det hade man, ett tag, inom den industrialiserade världen. Men inte jämfört med flera länder om man räknar in hela världen i hela världen.
Miljöminister Andreas Carlgren menar att klimatorganisationer har missriktat sin kritik mot EU och blint gått på Kinas och Indiens budskap. Det är till viss del samma organisationer som har intervjuats flitigt i Arbetaren. Till Arbetaren säger Greenpeace Martina Krüger nu att det är konstigt att Carlgren kommer med ett sådant uttalande – det är svårt att se att EU gjorde mycket rätt under det senaste halvåret.
När ett möte av Köpenhamns kaliber ska hållas måste de stora bitarna vara på plats genom ett noggrant förarbete – det vet varje erfaren förhandlare. Inför Köpenhamn var det precis tvärtom. Och det är svårt att inte ge EU, och Sverige som ordförande, en stor skuld i det. Hade EU gått före och visat att vi sänker våra utsläpp med 30 procent och tar vårt historiska ansvar genom att ge ordentligt med finansiering till den fattiga världen, utan att flumma till det med ”marknadsmekanismer” eller genom att ta från biståndsbudgeten (som Sveriges regering verkar ämna göra också på hemmaplan), så hade upptakten till Köpenhamn, och mötet i Köpenhamn, kunnat se annorlunda ut. När Reinfeldt nu skyller på Kina och andra odemokratiska länder som obstruerar förhandlingar så är det egentligen mindre intressant om det han säger är sant eller inte. Poängen är att det enorma missnöje som fanns hos världens utvecklingsländer – hur onda de än må vara som förhandlare och mot sina egna befolkningar – var rättfärdigt. Dealen i Bali två år tidigare bland alla FN:s länder var att Kyotoländerna, där EU ingår, först skulle åta sig ordentliga utsläppsminskningar och klimatfinansiering till utvecklingsländer, sedan skulle utvecklingsländerna följa efter.
Till nästa möte sitter inte Reinfeldt på lika mycket makt. Ordförandeskapet är över. Men kanske kan han ändå lyssna till Chandra Bhushan från indiska Centre for Scence and environment som menar att det är orimligt att jämföra ”överlevnadsutsläpp” från risodlingar med ”lyxutsläpp” från stadsjeepar.
– I realiteten är det de fattiga som med sina låga utsläpp ser till att det finns utrymme för rika länder att släppa ut, säger hon enligt Effekt.
januari 12th, 2010
Nu är det julafton och allt men många har mailat och frågat om Mark Lynas artikel om Kinas fulspel i förhandlingarna så här kommer en kort analys.
Artikeln är väldigt intressant och visst blir man smått chockad över Kinas cyniska beteende. Det största scoopet är annars att USA, enligt Lynas, var beredda att höja sitt bud. Han ger inte så många detaljer kring det och vad andra sa i det rummet, men samtidigt förefaller det osannolikt att miljörörelsen skulle ha skålat i champagne åt resultatet om det bara inte vore för att Kina bromsade. Jag har svårt att tänka mig att buden om utsläppsminskningar från i-länderna hade kunnat komma upp ens i 25 procent 1990-2020 där inne, det vill säga fortsatt klimatkatastrof. Därför säger artikeln en del om Mark Lynas nu för tiden. Väldigt pragmatisk, tycks det.
Sen måste man komma ihåg att även om metoderna var fula så slåss Kina för sin rätt till fortsatt utveckling, och man ska inte förledas till att tro att Kinas ledare är suicidala. Även de är rimligen oroade över klimatförändringen. Men de vill inte riskera att dra det kortaste strået i den maktkamp som klimatförhandlingarna är. De blev inte särskilt pressade till att göra uppoffringar nu, och det främsta skälet till det är INTE, som Lynas tycks tro, att miljörörelsen vägrar kritisera Kina, utan för att i-länderna har gett så usla bud vad gäller finansiering och utsläppsminskning. Om i-länderna tänker fortsätta på BAU-spåret, varför skulle Kina gå med på något annat?
Lynas artikel är en riktigt intressant inblick i förhandlingarna. Men jag tror att han har fel när han skyller Köpenhamnsfiaskot på Kina. Hade i-länderna kommit dit med kraftfulla mandat som tog hänsyn till deras historiska ansvar osv hade Kina haft mycket svårare att stå emot omvärldens press att gå med på ett bra avtal.
december 24th, 2009
Previous Posts
