Samtliga inlägg av Andreas Malm:
Jag är i Bonn på konferens. Temat är ”Social Challenges of Global Change”, alltså de sociala utmaningar som följer av ”global förändring” – ett kordord för söndertrasningen av planeten, i första hand genom utsläppen av växthusgaser. Vi är drygt tusen forskare. Platsen är den före detta parlamentsbyggnaden för Västtyskland, en ljus och luftig plenumsal inbäddad i grönska och Rhens strömmande vatten. Någonting i själva platsen känns symboliskt: här satt en gång politiker och diskuterade samtidens stora frågor. Nu har stolarna tagits över av forskare.
Det handlar, till största delen, om att äntligen angripa klimatfrågan med samhällsvetenskapliga verktyg. Uppvärmningen är ju social och inte naturlig, i orsaker såväl som konsekvenser. Som Harald Welzer skriver i sin med rätta prisade bok Klimatkrig ”är det slående att nästan alla vetenskapliga undersökning som behandlar klimatförändringens fenomen och konsekvenser är naturvetenskapliga studier, modellberäkningar och prognoser – medan social- och kulturvetenskaperna tiger, som om sådana fenomen som samhällskollapser, resurskonflikter, massmigrationer, säkerhetsrisker, rädsla, radikalisering, krigs- och våldsekonomier osv. inte hörde till deras område. Vetenskapshistoriskt finns troligen ingen jämförbar situation där ett med vetenskaplig evidens skisserat scenario över förändrade levnadsförhållanden i stora delar av världen noteras med sådant jämnmod som för närvarande är fallet.”
Men nu är vi här, och vi har massor att ta igen. Vi är en salig blandning av skandinaviska doktorander som jag själv och nigerianska professorer och kinesiska ministrar och bokbord från MIT och allt däremellan; 40 procent kvinnor, 40 procent från Syd. Konferensen ordnas av International Human Dimensions Programme on Global Environmental Change, det skikt i det tjocka lagret av forskarnätverk som främst samlar samhällsvetare, men den mest brinnande appellen i gårdagens öppningssession hölls, som sig bör, av en av världens allra främsta klimatforskare: Hans Joachim Schellnhuber.
Vi har redan förbundit oss till 2,4 graders uppvärmning. Tvågradersgränsen är passerad. Skälet till att vi ännu inte upplevt mer än 0,8 grader är i första hand den globala fördunklingen, dimman av aerosoler som stänger ute solstrålar, förklarade Schellnhuber med hänvisning till rykande färsk forskning. Andra rön från klimatfrontens förtrupper säger att en fördubblad koldioxidhalt mot förindustriell tid – alltså 560 miljondelar – på lång sikt ger en jämviktshöjning av havsnivån med 50 meter. Den empiriska basen för en sådan hisnande utsikt kommer från jämförelser med de tidiga faserna av epoken Pliocen: vi håller på att vrida tillbaka planeten till ett läge där koldioxidhalten var högre, klimatet varmare och havsnivån så hög att grunden för de flesta av våra städer låg under vatten.
”Forget what the IPCC tells you”, glöm vad IPCC säger om havsnivåhöjningar var det otvetydiga budskapet från Schellnhuber.
I ett av sina senaste alster, i Proceedings of the National Academy of Science, kräver han ”en industriell revolution för hållbarhet som startar nu”. Klimatforskare lägger sig till med ett allt mer samhällsomstörtande språkbruk. Man kan se hur de bågnar av frustration. Schellnhuber visade grafer på en möjlig elförsörjning i Europa helt baserad på förnyelsebar energi – i synnerhet sol från Nordafrika – och menade att samtliga bilar som går på fossila bränslen måste försvinna senast om 20 år. ”Det här är fullt genomförbart, men ingen gör det”, sade han och man anade att han knöt sin näve ännu lite hårdare.
Enda chansen att hålla uppvärmningen inom någon rimlig gräns – under två grader – är att täppa till samtliga utsläppskällor och frambringa negativa utsläpp. Schellnhuber har tidigare gjort gällande att vi måste ta oss ned till 280 miljondelar koldioxid. Det är en fullständigt formidabel utmaning, som kräver mobilisering av varje upptänklig produktivkraft men som framför allt förutsätter andra produktionsförhållanden. De utgör den vägg mot vilken Schellnhuber och hans tusentals kollegor världen över stångar sina pannor blodiga – och de blir allt mer medvetna om det.
Där klimatvetenskapens ord och grafer tar slut måste något annat ta vid.
Efter inledningssessionen följde ett pass om en fråga som vänstern alltid haft notoriskt svårt att hantera: befolkningsmängd. Uppenbarligen finns det en gräns för hur många människor jorden kan härbärgera, även om vi så alla lever fossilfritt. En ledande demograf vid namn Wolfgang Lutz gav en översikt över de demografiska trenderna på jorden och framhöll att bevisen är entydiga: preventivmedel och utbildning för kvinnor är vägen till stabiliserade – och på sikt rentav krympande – befolkningar. Detta är alltså inte bara en feministisk angelägenhet, utan lika mycket en ekologisk.
Och så kom chocken: föregångslandet är – ”och ni kanske blir förvånade nu”, sade Lutz med ett litet leende – den Islamiska Republiken av Iran. Inget annat land i världen har iscensatt ett så snabbt fertilitetsfall de senaste 25 åren. År 1984 tyngdes en genomsnittlig iransk kvinna av sju barn; i dag ligger samma genomsnitt under reproduktionstalet på 2,1. Det är ett resultat av just allmänt spridda preventivmedel och ett gigantiskt uppsving för kvinnors utbildning – fler kvinnor än män läser på iranska universitet – som, vilket Lutz glömde att påpeka, blev den långsiktiga vinsten av kvinnors massdeltagande i den iranska revolutionen.
Feminister som ekologister: suprise! Iran av alla länder visar vägen i befolkningsfrågan. (Vilket knappast heller gläder fundamentalistiska regimälskare som Mohamed Omar, som ser Iran som ett paradis där kvinnan håller sig på sin rätta plats.)
Programmet är, som på alla sådana här forum, övermäktigt och överbelastat med parallella paneler och sessioner som man slits emellan. I går kunde man bland annat gå på en föreläsning om klimatförnekare i Sverige. Så alla ni vetenskapsanalfabeter i Svea Rike, alla ni Bollingar och Fölstrar och pseudoskribenter på Newsmill och rättshaverister i Stockholmsinitiativet: ni har blivit ett ämne för internationell forskning. En kuriös men ack så oroande art, som tydligen etablerat sig med särskild envishet just i vårt land.
Nu måste jag gå och ta lite mat (det sjukaste på den här konferensen är för övrigt att det enda vatten som finns tillgängligt sponsras av BMW och delas ut i plastmuggar utanför entrén) men jag återkommer med fler rapporter: här har jag bara nämnt en bråkdel av de diskussioner som jag hittills bevittnat, och det är inte slut förrän på torsdag.
april 28th, 2009
Vissa gillar den fjärde. Andra försöker bilda den femte. I helgen såddes fröet till den enda international vi tror har betydelse för det tjugoförsta århundradet, tillika den enda som kan rädda världen: den ekosocialistiska internationalen. ”Socialism eller barbari” har aldrig varit ett så giltigt slagord som nu, men mer rakt på sak är ”socialism eller barbeque”.
Antingen krossas kapitalackumulationens hämningslösa expansionsdrift som styrande princip för hur vi producerar varor och tjänster och reproducerar oss, eller också tar vi det snabba farväl till ett klimat och en biosfär med plats för människor som redan har inletts. Global planhushållning och omläggning av vårt produktionssätt till en fossilfri bas: det är ekosocialisternas mål. Läs deras manifest här. Följ rörelsens uppbyggnad här.
Marx på sin tid hade idén att arbetarklassen – så som fiende till kapitalistklassen, i kraft av sina nakna intressen – och det socialistiska projektet bär hela mänsklighetens framtid på sina axlar. Det gäller mer än någonsin. Bokstavligt talat.
oktober 9th, 2007
Min rubrik här är tillspetsad. Men allmänheten behöver skakas om, för under det halvår som klimatdiskussionen har pågått i Sverige har den invaggats i tron att det är den – det vill säga Svensson, Mustafa, den arbetande majoriteten – som själv, i privatlivet, ska lösa problemet genom att, som Göran Greider uttryckte det häromdagen, ”cykla fortare”: byta glödlampor, stänga av datorerna, skaffa bränslesnåla bilar. Jag hör till dem som misstänker att problemet inte kan lösas där. Det verkliga frosseriet i fossilenergi tycks pågå i en annan samhällsklass, som inte är känd för att avstå frivilligt från iögonenfallande konsumtion. Jag har bara väntat på att siffrorna ska börja komma – det har rått en notorisk brist på klassfördelad statistik över koldioxidutsläpp i Sverige.
Och så kom idag en rapport från Naturvårdsverket, Vägverket och Konsumentverket som äntligen sätter fingret på vart problemet är störst: i Danderyd. Där finns de mest energislukande bilarna. Läs DN:s artikel här och rapporten i sin helhet här. Frågan är därmed: ska vi vädja till borgarnas samvete, eller ska vi tvinga dem att lägga av? Annorlunda formulerat: ska vi tro att konsumenterna på marknaden kan stoppa uppvärmningen, d.v.s. lämna klimatet i händerna på de som har mest pengar och därmed 1.) störst makt över vad som konsumeras och 2.) minst benägenhet att begränsa sin konsumtion?
Bränsleslukande bilar är förstås bara en del av problemet, men mina misstankar stärks om att det ser likadant ut på alla andra områden som är kopplade till privatkonsumtion (d.v.s. de utsläpp som inte företagen står för själva): borgarna är värst när det kommer till att flyga, värma upp stora hus, köpa importerad mat – you name it.
Så tänk mindre på hur du ska kunna ändra din egen livsstil. Tänk mer på hur du ska kunna ändra borgarnas.
Andra bloggar om: klimat, klimatförändringar, växthuseffekten, borgare, stadsjeepar, politik, samhälle
maj 10th, 2007
I går var den varmaste marsdagen i Sverige på mer än hundra år: i Göteborg och Umeå varmast sedan mätningarna började år 1859. I det land vi lever i presenteras sådana nyheter alltid med samma ton av idylliskt jubel. ”Fåglarna kvittrar och glassarna smälter i solen”, skriver TT. Förra sommaren – den som tog slut någon gång i oktober – följdes överhettningen av bilder på lyckliga septemberbadare och andra som NJÖT av värmen. Gör de objektiva klimatbetingelserna i vårt land att människor snarare välkomnar än fruktar det som händer? Är Sverige en otänkbar bas för klimatkamp? Eller är svennarnas begär efter Medelhavsklimat en borgerlig ideologi, ungefär som plasma-tv och sommarstuga i Spanien? Jag vet inte. Men massmobiliseringen mot den undergång som nu slickar oss med sina första lågor – visst är det skönt i värmen – gynnas knappast av att media och folk i allmänhet ÄLSKAR utvecklingen. Kylan är vår vän.
Andra bloggar om: klimat, klimatförändringar, växthuseffekten, undergången
mars 27th, 2007
London Review of Books är en utmärkt tidning, betydligt bättre än den av liberalmedia så omhuldade New York dito. I senaste numret finns en lång essä om den senaste klimatlitteraturen, signerad John Lanchester. Jag måste låta våra läsare ta del av inledningen:
”Det är märkligt och förvånande att klimataktivister ännu inte har utfört några terrorhandlingar. När allt kommer omkring är terrorismen den mest effektiva form av politisk handling som står individen till buds i den moderna världen, och klimatförändringarna är något människor är minst lika engagerade i som, säg, djurrätt. Detta är särskilt anmärkningsvärt med tanke på hur enkelt det skulle vara att spränga bensinmackar eller vandalisera stadsjeepar. I städer är stadsjeepar avskydda av alla utom av de som kör dem och i en stad som London skulle några dussin människor på kort tid göra ägandet av dessa bilar praktiskt omöjligt genom att bara rispa dem med nycklar, till en kostnad för ägaren på flera tusen pund per gång. Säg att 50 personer vandaliserar fyra bilar varje natt i en månad: sex tusen trashade stadsjeepar på en månad och Chelsea-traktorerna skulle snart ha försvunnit från våra gator. Så varför händer inte detta? Är det för att folk som är engagerade i klimatet helt enkelt är för snälla, för utbildade för att göra något sådant? (Men terrorister är ofta högutbildade.)”
Läsare av denna blogg uppmanas att dra sina egna slutsatser.
Andra bloggar om: terrorism, klimat, klimatförändringar, klimathot, stadsjeepar, klimataktivism
mars 19th, 2007
Vad gör man? Här ligger man halvt drunknad i utskrifter från allsköns vetenskapsblaskor som alla vittnar om den ultimata katastrof som pågår och måste åka en sväng till London, bland annat för att skriva om klimatdebatten där, och vad upptäcker man? Att färjan har lagts ned! Att man inte har något annat val än att sätta sig på det förbannade flyget om man vill komma dit! Företaget Direct Ferries, som tidigare trafikerade linjen Göteborg-Newcastle, ett utmärkt sätt att ta sig över – för övrigt det jag använde när jag senast var i London (1990) – lade ner linjen förra året. Man kan förstås ta tåget runt, genom Frankrike och tunneln, eller till Danmark och sedan färja därifrån, men båda alternativen är galet dyra. Förutom att detta ger mig svåra personliga kval – ska jag med egna fötter beträda de flygplatser som objektivt sett är gaskammare för hundratusentals arbetare, bönder och andra egendomslösa i världen under kommande decennier och sekel? – är det ett tecken på ett större problem: företagen gör som de vill. Är en linje olönsam lägger de ned den. Och så länge flygen går i skytteltrafik till fispriser ser marknaden till att färjan är olönsam. Enligt samma logik kunde Volvo härom månaden med ett enkelt beslut lägga ner sin produktion av miljöbilar.
Så här kan vi inte ha det. Om vi ska komma någon vart över huvud taget i sänkningen av koldioxidutsläppen måste staten gå in. Tvinga Direct Ferries att köra mig till England. Tvinga Volvo att producera miljöbilar. Gör det med skatter, med ransoner, med incitament, vad som helst, bara företagens frihet att förstöra biosfären hävs.
Stäng Skavsta! Låt tusen färjelinjer blomma!
Andra bloggar om: klimat, klimatförändringar, klimathotet
februari 23rd, 2007
