Climate Camp i London är nu i full gång och ser ut att vara lika välorganiserat och välbesökt som förra året. Uppmärksamheten däremot verkar vara ännu större. I år säger ryktet att till och med Barack Obama följer händelserna i huvudstaden.
Styrmedel är ett rätt tråkigt ord, men vad annars ska man kallad de sätt som vi använder för att styra in oss på en hållbar livsstil?
Här nedan är en käckt amerikansk film som beskriver styrmedlet Cap & Dividend. Det tillhör kategorin styrmedel som vill kontrollera utsläppen ”uppströms”, vid källan. Med Cap & Dividend måste de företag som för in olja, kol eller gas i ett land köpa utsläppsrätter på en auktion. Det höjer priset på den fossila energin och gör det dyrare att köpa varor som kräver fossil energi (vilket de flesta varor gör). För att kompensera för de höjda priserna och göra systemet jämlikt betalas inkomsterna från försäljningen av utsläppsrätterna tillbaka till medborgarna. En lika stor summa till alla. Det är alltså en variant på den modell jag förespråkar, koldioxidransonering, vilken kontrollerar utsläppen ”nedströms”, hos de som använder den fossila energin: konsumenter och företag.
För fyra år sedan upptäckte jag klimatfrågan genom Mark Lynas bok Oväder. Det blev starten på en permanent klimatsatsning, inte bara för mig själv utan även för tidningen Arbetaren.
I dag jobbar jag min sista dag på Arbetaren och rensar därför i mina papperssamlingar. Jag hittar artiklar från 2005 då klimatdebatten ännu inte kommit igång och jag skrev mitt första klimatreportage i Arbetaren, om utsläppminskningsmodellen Minskning & Utjämning under rubriken ”En plan för planeten”. År 2006 myntade vi begreppet klimatförnekare och gjorde en granskning av dessa. Året därpå, 2007, kom FN:s klimatpanels rapport och jag upptäcker att jag sparat en hel bunt med rapporter och artiklar med rubriker som ”Det är värre än vi trott”. År 2008 präglades rätt mycket av klimataktivism i olika former.
För min egen del präglades 2008 av att jag då skrev den bok som släpps om en dryg månad. ”Vår beskärda del – En lösning på klimatkrisen” ges ut på Ordfront den 18 augusti. Redan nu kan faktiskt de första sidorna tjuvläsas hos Adlibris.
Från och med i morgon är jag frilansskribent på heltid. Jag kommer också ägna mycket av denna tid åt att Klimatmagasinet Effekt som jag är med och startar upp. Det första numret kommer i september, men redan nu kan du läsa dagliga kommentarer på Effektbloggen, www.effektmagasin.se.
Men sluta inte läsa här, jag kommer även i fortsättningen att skriva på Arbetarens klimatblogg.
Min sista text som Arbetaren-anställd är en ledare om G8-mötet i Italien och behovet av att överge BNP-fokuset och i stället finna nya välfärdsmått.
Om man som jag är mer eller mindre besatt av de kriser som nu radar upp sig kommer man till slut till en punkt där det mesta känns gammalt eftersom man har läst om det tio gånger. Fast eftersom alla inte har gjort det än finns det en del som måste sägas igen, och igen. Dokumentären The Great Squeeze kommer verkligen inte med något nytt. Samma gamla bilder, samma gamla röster. Men det verkar rätt bra ändå. En sammanfattning av ”Peak Everything”:
Jag är på Tällberg Forum i Dalarna där forskare, näringslivsfolk, politiker, en och annan aktivist och entreprenörer möts för att diskutera globala problem.
Det är delvis riktigt intressant eftersom här finns folk som vågar ifrågasätta business as usual, dessutom från ett håll som den typen av ifrågasättanden sällan kommer från.
Till denna kategori av ifrågasättare kan dock inte Gro Harlem Brundtland, Norges före detta statsminister och författare till Brundtland-kommissionen, räkna sig. Hon konstaterar att ekonomisk tillväxt kräver ökad energianvändning, men menar att vi kan lösa det med ny teknik och nya innovationer. Och genom att sätta ett pris på utsläppen. Hon lyfter fram Sverige som en förebild som förmått öka tillväxten utan att öka utsläppen. Utan att kännas vid det faktum att Sverige outsourcat utsläppen till andra länder genom ökad import.
Brundtland sätter ett stort hopp till CCS-teknik, koldioxidavskiljning. Med denna, menar hon, kan vi fortsätta med kolkraften, utan att få bieffekter i form av koldioxidutsläpp.
I Tyskland försöker Vattenfall bevisa att CCS är en teknik fullt möjlig att tillämpa i stor skala, åtminstone om en tio-femton år. Men nu har företaget gått på pumpen i en ganska avgörande del av projektet. Den tyska regeringen har stoppat ett lagförslag som skulle ge energibolag rätt att lagra koldioxiden under marken, skriver Dagens Nyheter.
Bakom beslutet ligger lokala protester mot planerna på att lagra stora mängder koldioxid i underjorden.
”No wonder big coal, oil and power businesses are laughing—all the way to the bank and back. Their governments have become technology-pimps. We are all being sold an ultimate dream—sin and bury it. Let’s see how gullible all of us can be.”
Politiker (särskilt Maud Olofsson) går nästan upp i falsett när de ska berätta hur klimatkrisen kommer lösas tack vare satsningar på ny teknik, nya innovationer och nya entreprenörer. Drömmen är att slippa ge sig på den svårare (men mycket mer lovande) omställningen som gör samhället mindre beroende av enorma mängder energi.
Att döma av avkastningen i aktiefonderna som investerar i förnyelsebar teknik förblir drömmen en dröm. Sol- och vindfonderna rasar, visar en genomgång av Dagens Nyheter.
Utan någon seriös klimatpolitik fortsätter kolkraft att vara den billigaste energikällan. Vilket statligt ägda Vattenfall (som nu blivit klimatrådgivare till FN) sedan länge förstått och därför satsar sina pengar i just kolkraft.
Jag var och lyssnade på Maldivernas president Mohammed Nasheed när han i går tog emot Anna Lindh-priset i Stockholm.
Han var väldigt charmig. Pratade klokt om vikten av demokrati för att klara av klimathotet (”när vi når ‘the tipping point’, då kommer diktatorerna stå på rad – redo att ta över”). Han berättade om Maldivernas radikala klimatmål – att bli fossilfria till 2020. Och antydde sin stora besvikelse över att Västvärlden inte är beredda att göra vad som krävs för att stoppa klimatförändringarna (jag har skrivit mer om detta i Klimatmagasinet Effekt).
Men på en punkt skulle Mohammed Nasheed behöva tänka till lite mer. Flyget. Maldiverna drar in mycket av sina pengar på turism, och vill gärna fortsätta med det. Under paneldiskussionen som följde gårdagens tal ville Nasheed erbjuda mark i gengäld mot investeringar i översvämningsvallar.
– Så att ni kan komma till Maldiverna och bygga ett andra hem.
Men storskalig turism och sommarhus på Maldiverna innebär åtskilliga flygresor – de som utgör en av de snabbast växande drivkrafterna bakom klimatförändringarna.
Den obekvämma sanningen för Mohammed Nasheed är att han måste välja. Att behålla sitt land, eller turisterna.
Paret Obama var först. I mars deklarerade de att Vita Husets trädgård skulle omvandlas till matodling. Helt i linje med medvetenheten om att mat kommer bli den stora bristvaran när den billiga energin tar slut.
Utanför presidentpalatset växer nu 55 olika grödor.
Idén om matodling i trädgården har nu även kommit till det brittiska kungahuset. Eller snarare idén har återvänt till det brittiska kungahuset. Drottning Elisabeth grävde som 14-åring sin egen ”Victory Garden” under andra världskriget. Nu är det dags igen. På en odlingslott i Buckingham Palaces trädgård odlas nu grönsaker och bär. Bland annat jordgubbar vilka nyligen skördades och åts på Prins Philips 88-årsdag.
Den logiska följden av idéhoppet från Washington till London borde vara från London till Stockholm. Eller närmare bestämt Silvia och Carl-Gustafs enkla hem: Drottningholms slott.
Vore det inte i tiden för kungen att byta bilintresset mot matodlingsintresse?
Låt slottets gräsmattor förvandlas till potatisåker!