Kina och de andra skurkarna
Nu är det julafton och allt men många har mailat och frågat om Mark Lynas artikel om Kinas fulspel i förhandlingarna så här kommer en kort analys.
Artikeln är väldigt intressant och visst blir man smått chockad över Kinas cyniska beteende. Det största scoopet är annars att USA, enligt Lynas, var beredda att höja sitt bud. Han ger inte så många detaljer kring det och vad andra sa i det rummet, men samtidigt förefaller det osannolikt att miljörörelsen skulle ha skålat i champagne åt resultatet om det bara inte vore för att Kina bromsade. Jag har svårt att tänka mig att buden om utsläppsminskningar från i-länderna hade kunnat komma upp ens i 25 procent 1990-2020 där inne, det vill säga fortsatt klimatkatastrof. Därför säger artikeln en del om Mark Lynas nu för tiden. Väldigt pragmatisk, tycks det.
Sen måste man komma ihåg att även om metoderna var fula så slåss Kina för sin rätt till fortsatt utveckling, och man ska inte förledas till att tro att Kinas ledare är suicidala. Även de är rimligen oroade över klimatförändringen. Men de vill inte riskera att dra det kortaste strået i den maktkamp som klimatförhandlingarna är. De blev inte särskilt pressade till att göra uppoffringar nu, och det främsta skälet till det är INTE, som Lynas tycks tro, att miljörörelsen vägrar kritisera Kina, utan för att i-länderna har gett så usla bud vad gäller finansiering och utsläppsminskning. Om i-länderna tänker fortsätta på BAU-spåret, varför skulle Kina gå med på något annat?
Lynas artikel är en riktigt intressant inblick i förhandlingarna. Men jag tror att han har fel när han skyller Köpenhamnsfiaskot på Kina. Hade i-länderna kommit dit med kraftfulla mandat som tog hänsyn till deras historiska ansvar osv hade Kina haft mycket svårare att stå emot omvärldens press att gå med på ett bra avtal.
december 24th, 2009 Rikard Warlenius
Kategoriserad under: Allmänt
5 kommentarer Lägg till egen
1. Theodor Adolfsson | december 24th, 2009 at 21:46
Vad som ofta missas av invånarna i väst är att Kinas utsläpp till stor del finns i de produkter som vi använder. Det finns inget som säger att ”deras” utsläppsminskningar skulle drabba oss mindre än ”våra”. ”Sveriges utsläpp” har inte mycket att göra med vad svenska medborgare släpper ut. Varje svensk medborgare kan öka sina utsläpp hur mycket som helst utan att ”Sveriges utsläpp” påverkas det minsta.
Faktum är ju att ”Sveriges utsläpp” antagligen minskar ju mer vi svenska medborgare flyger och shoppar.
2. Tomas Walch | december 25th, 2009 at 9:55
Exakt. Kinas ekonomi är helt i händerna på oss konsumenter i väst så om vi lyckas med förändringarmhär kommer de vara tvingade att följa med.
Men framför allt tror jag Kinas motstånd beror på att det är en diktatur som har som system att köpa bort politiskt motstånd med snabbt ökande materiell levnadsstandard.
3. Mikael Malmaeus | december 27th, 2009 at 10:14
Vill minnas att ca 25 % av Kinas utsläpp egentligen är produktion av varor från väst. Så även om västerlänningarnas konsumtion definitivt är problematisk så kan inte hela Kinas utsläpp skyllas på den, än mindre Kinas utsläppsökningar som mycket beror på ökad levnadsstandard INOM Kina – en välförtjänt levnadsstandard bör tilläggas.
4. Subprime Joe | december 28th, 2009 at 8:10
Tycker att möjligheterna till förbättringar efter ett misslyckat klimatmöte finns i Theodor Adolfssons (#1) påpekande. Eftersom vi exporterar en stor del av våra utsläpp genom att flytta arbetsintensiv industri till låglöneländer måste vi börja ställa krav på hållbarheten även i de varor som importeras.
Man kan kalla det handelshinder, men om samordnade lägstanivåer för miljöpåverkan hos de produkter vi konsumerar (givetvis med samma krav på de som tillverkas inom landet/EU som det som importeras utifrån) skulle få handelshämmande konsekvenser så får det väl vara så då.
Själv ser jag det som harmoniserande för konkurrensen att alla får konkurrera på lika villkor och inte behöver slåss mot miljöbovar (eller tvingas bli det själva genom att flytta kapacitet till länder med ”flexibel” miljölagstiftning.
Jag är rädd att krav från konsumenterna är den enda vägen att gå. Samförstånd mellan ett så stort antal aktörer som det handlar om i det här fallet kommer först att ske då alla är desperata och då är det för sent.
Den rika världen (eller snarare: de som sätter upp hårda krav på varor som används inom sina länder) får betala den största delen av notan i form av högre priser och en sämre utveckling av den materiella levnadsstandarden på kort sikt eftersom sådana krav skulle ersätta den tillväxtstimulerande importerade deflationen (som har gjort att vi kunnat ha lägre räntor och därmed högre aktivitet i ekonomin utan att drabbas av inflation) med en importerad inflation.
Hela poängen med klimatproblematiken är ju att vi inte kan få något (långsiktigthet / framtida generationers ve och väl) utan att offra något (tillväxt på det sätt vi hittills mätt den).
Och det börjar bli dags att göra något…
5. Robert Halvarsson | december 28th, 2009 at 16:57
Jäkligt intressant diskussion, artikel och bloggpost. Verkligheten ter sig ganska komplicerad post-cop 15. Hur som helst är det uppenbart att den linje som USA, Kina och Europa med flera har slagit in på är dålig.
Kommentera
Some HTML allowed:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>
Trackback this post | Subscribe to the comments via RSS Feed