Arbetarens klimatblogg

Danmarks kuppförsök avvärjt

Stats- och regeringscheferna har suttit i smågrupper och förhandlat under gårdagskvällen, och under natten skulle åtminstone någon form av gemensam deklaration förhandlas fram på lägre nivå. Enligt Reuters skulle deklarationen innehålla 2-gradersmålet och 100 miljarder dollar i klimatbistånd till 2020, som USA:s Hillary Clinton gick med på igår. Men hittills har de inte ens lyckas enas om denna deklaration, och det är dessutom oklart vilken status den skulle få, om den kommer – bindande eller mest till intet förpliktande ord.

Fredrik Reinfeldt skyller på Kina och Indien. ”Det finns en grupp med stort ansvar – snabbväxande ekonomier med stora utsläpp. Där sitter en grupp som inte är konstruktiv”, säger han till SVT.

Just nu är det svårt att få någon större insyn i förhandlingarna och det är teoretiskt möjligt att Reinfeldt har rätt. Men samtidigt har EU i flera dagar förberett att att lägga skulden för det som troligen blir ett fiasko på utvecklingsländerna.

När förhandlingarna avbröts i ett dygn onsdag-torsdag skyllde exempelvis Andreas Carlgren det på utvecklingsländerna. Det danska ordförandeskapet hade kommit med textförslag och en lång rad u-länder med Kina i spetsen vägrade gå vidare. Enligt Carlgen stoppar de framsteg på ”rena procedurfrågor”.

Sanningen är dock snarare att det var Danmark och EU som försökte kuppa mötet. På Bali 2007 var alla överens om att föra förhandlingarna i två spår – ett spår under klimatkonventionen och ett spår under Kyotoprotokollet. Man kan tycka vad man vill om det, men så löd överenskommelsen i Färdplan Bali. Medan danskarna och EU de senaste månaderna har närmat sig USA:s linje och distanserat sig från Kyotoprotokollet har utvecklingsländerna varit tydliga med att de vill behålla Kyoto.

Droppen för utvecklingsländerna var när det danska förslaget till avtalstext läckte i onsdags morse. Strax efter att konventionsspårets arbetsgrupp avslutat sin nattmangling klockan sju på morgonen blev det uppenbart att danskarna tänkte lägga fram en helt annan avtaltstext, framarbetad efter diskussioner bara med ett mindre antal, främst industrialiserade, länder.

Utvecklingsländerna med Kina i spetsen satte sig då på tvären. De krävde en partsdriven och transparent process, inte att texter skickades ner ”som fallskärmar” från ovan i elfte timmen. Från att förhandlingarna startade tills att Kyotoprotokollet trädde i kraft dröjde det tio år. Att nu överge det ett par dagar innan en ny överenskommelse skulle vara i hamn vore som att hoppa över bord utan att en ny båt ligger seglingsklar.

Länder som Bolivia betonade att det inte bara är en procedurfråga utan även handlar om substans: I Kyotoprotokollet är det tydligt att det är de industrialiserade länderna som har det historiska ansvaret och därför ska göra bindande åtaganden om utsläppsminskningar. Mellan blocken stod däremot de mest utsatta länderna, små ö-stater som Tuvalu och Maldiverna, som kunde tänka sig ett slutdokument men under förutsättning att det innehåller kraftiga utsläppsminskningar för industriländerna och dessutom bindande åtaganden för de stora tillväxtekonomierna. De har miljörörelsens stöd, men knappast någon annans.

När det var uppenbart att det danska ordförandeskapet inte skulle få igenom sin enspårslinje lämnade ordföranden, danska miljöministern Connie Hedegaard in sin avskedsansökan. Posten övertogs av statsministern Lars Lökke Rasmussen. Men det dröjde bara till torsdag morgon innan även han gav upp försöken att skrota Kyoto. Efter ett dygns stillestånd återupptogs förhandlingarna längs två spår, vilket onekligen var en seger för utvecklingsländerna. Men vem var det egentligen som hade försökt kuppa mötet med procedurfrågor?

Lökke Rasmussen förklarade att det nu är upp till de 119 stats- och regeringscheferna, som började anlända, att lösa knutarna. Resultatet av tio dagars förhandlingar tjänstemännen emellan hade inte producerat ett slutresultat och förhandlingarna var i princip tillbaka på noll.

I skrivande stund diskuterar president Obama med olika stats- och regeringschefer om en väg ut ur fiaskot. En del ställer det sista hoppet till honom. Men vad ska han kunna åstadkomma? Världen är helt enkelt inte överens.

Skrivet: DN1, DN2, DN3, DN4

AB1, AB2

SVD1, SVD2, SVD3

Mats Engström

Effektbloggen

december 18th, 2009 Rikard Warlenius

Kategoriserad under: Allmänt