Arbetarens klimatblogg

Forskarna knyter nävarna

Jag är i Bonn på konferens. Temat är ”Social Challenges of Global Change”, alltså de sociala utmaningar som följer av ”global förändring” – ett kordord för söndertrasningen av planeten, i första hand genom utsläppen av växthusgaser. Vi är drygt tusen forskare. Platsen är den före detta parlamentsbyggnaden för Västtyskland, en ljus och luftig plenumsal inbäddad i grönska och Rhens strömmande vatten. Någonting i själva platsen känns symboliskt: här satt en gång politiker och diskuterade samtidens stora frågor. Nu har stolarna tagits över av forskare.

Det handlar, till största delen, om att äntligen angripa klimatfrågan med samhällsvetenskapliga verktyg. Uppvärmningen är ju social och inte naturlig, i orsaker såväl som konsekvenser. Som Harald Welzer skriver i sin med rätta prisade bok Klimatkrig ”är det slående att nästan alla vetenskapliga undersökning som behandlar klimatförändringens fenomen och konsekvenser är naturvetenskapliga studier, modellberäkningar och prognoser – medan social- och kulturvetenskaperna tiger, som om sådana fenomen som samhällskollapser, resurskonflikter, massmigrationer, säkerhetsrisker, rädsla, radikalisering, krigs- och våldsekonomier osv. inte hörde till deras område. Vetenskapshistoriskt finns troligen ingen jämförbar situation där ett med vetenskaplig evidens skisserat scenario över förändrade levnadsförhållanden i stora delar av världen noteras med sådant jämnmod som för närvarande är fallet.”

Men nu är vi här, och vi har massor att ta igen. Vi är en salig blandning av skandinaviska doktorander som jag själv och nigerianska professorer och kinesiska ministrar och bokbord från MIT och allt däremellan; 40 procent kvinnor, 40 procent från Syd. Konferensen ordnas av International Human Dimensions Programme on Global Environmental Change, det skikt i det tjocka lagret av forskarnätverk som främst samlar samhällsvetare, men den mest brinnande appellen i gårdagens öppningssession hölls, som sig bör, av en av världens allra främsta klimatforskare: Hans Joachim Schellnhuber.

Vi har redan förbundit oss till 2,4 graders uppvärmning. Tvågradersgränsen är passerad. Skälet till att vi ännu inte upplevt mer än 0,8 grader är i första hand den globala fördunklingen, dimman av aerosoler som stänger ute solstrålar, förklarade Schellnhuber med hänvisning till rykande färsk forskning. Andra rön från klimatfrontens förtrupper säger att en fördubblad koldioxidhalt mot förindustriell tid – alltså 560 miljondelar – på lång sikt ger en jämviktshöjning av havsnivån med 50 meter. Den empiriska basen för en sådan hisnande utsikt kommer från jämförelser med de tidiga faserna av epoken Pliocen: vi håller på att vrida tillbaka planeten till ett läge där koldioxidhalten var högre, klimatet varmare och havsnivån så hög att grunden för de flesta av våra städer låg under vatten.

”Forget what the IPCC tells you”, glöm vad IPCC säger om havsnivåhöjningar var det otvetydiga budskapet från Schellnhuber.

I ett av sina senaste alster, i Proceedings of the National Academy of Science, kräver han ”en industriell revolution för hållbarhet som startar nu”. Klimatforskare lägger sig till med ett allt mer samhällsomstörtande språkbruk. Man kan se hur de bågnar av frustration. Schellnhuber visade grafer på en möjlig elförsörjning i Europa helt baserad på förnyelsebar energi – i synnerhet sol från Nordafrika – och menade att samtliga bilar som går på fossila bränslen måste försvinna senast om 20 år. ”Det här är fullt genomförbart, men ingen gör det”, sade han och man anade att han knöt sin näve ännu lite hårdare.

Enda chansen att hålla uppvärmningen inom någon rimlig gräns – under två grader – är att täppa till samtliga utsläppskällor och frambringa negativa utsläpp. Schellnhuber har tidigare gjort gällande att vi måste ta oss ned till 280 miljondelar koldioxid. Det är en fullständigt formidabel utmaning, som kräver mobilisering av varje upptänklig produktivkraft men som framför allt förutsätter andra produktionsförhållanden. De utgör den vägg mot vilken Schellnhuber och hans tusentals kollegor världen över stångar sina pannor blodiga – och de blir allt mer medvetna om det.

Där klimatvetenskapens ord och grafer tar slut måste något annat ta vid.

Efter inledningssessionen följde ett pass om en fråga som vänstern alltid haft notoriskt svårt att hantera: befolkningsmängd. Uppenbarligen finns det en gräns för hur många människor jorden kan härbärgera, även om vi så alla lever fossilfritt. En ledande demograf vid namn Wolfgang Lutz gav en översikt över de demografiska trenderna på jorden och framhöll att bevisen är entydiga: preventivmedel och utbildning för kvinnor är vägen till stabiliserade – och på sikt rentav krympande – befolkningar. Detta är alltså inte bara en feministisk angelägenhet, utan lika mycket en ekologisk.

Och så kom chocken: föregångslandet är – ”och ni kanske blir förvånade nu”, sade Lutz med ett litet leende – den Islamiska Republiken av Iran. Inget annat land i världen har iscensatt ett så snabbt fertilitetsfall de senaste 25 åren. År 1984 tyngdes en genomsnittlig iransk kvinna av sju barn; i dag ligger samma genomsnitt under reproduktionstalet på 2,1. Det är ett resultat av just allmänt spridda preventivmedel och ett gigantiskt uppsving för kvinnors utbildning – fler kvinnor än män läser på iranska universitet – som, vilket Lutz glömde att påpeka, blev den långsiktiga vinsten av kvinnors massdeltagande i den iranska revolutionen.

Feminister som ekologister: suprise! Iran av alla länder visar vägen i befolkningsfrågan. (Vilket knappast heller gläder fundamentalistiska regimälskare som Mohamed Omar, som ser Iran som ett paradis där kvinnan håller sig på sin rätta plats.)

Programmet är, som på alla sådana här forum, övermäktigt och överbelastat med parallella paneler och sessioner som man slits emellan. I går kunde man bland annat gå på en föreläsning om klimatförnekare i Sverige. Så alla ni vetenskapsanalfabeter i Svea Rike, alla ni Bollingar och Fölstrar och pseudoskribenter på Newsmill och rättshaverister i Stockholmsinitiativet: ni har blivit ett ämne för internationell forskning. En kuriös men ack så oroande art, som tydligen etablerat sig med särskild envishet just i vårt land.

Nu måste jag gå och ta lite mat (det sjukaste på den här konferensen är för övrigt att det enda vatten som finns tillgängligt sponsras av BMW och delas ut i plastmuggar utanför entrén) men jag återkommer med fler rapporter: här har jag bara nämnt en bråkdel av de diskussioner som jag hittills bevittnat, och det är inte slut förrän på torsdag.

april 28th, 2009 Andreas Malm

Kategoriserad under: Allmänt