Russinen är inte våra
”Utsläppen av växthuseffekter kan betraktas som ett av världens största marknadsmisslyckande.” Det skrev Konjunkturinstitutet i förra veckan, i en samhällsekonomisk analys av klimatberedningens förslag på hur vi ska minska Sveriges koldioxidutsläpp. Den meningen skulle vara lätt att fösjunka i, men det är fortsättningen jag har fastnat i denna gång. Konjunkturinstitutet sågar nämligen både förslag om järnvägssatsningar och investeringsbidrag till förnyelsebar energi. Varför? Jo, det är mycket billigare att göra enkla utsläppsminskningar någon annanstans – i Syd.
Trots att det är vi som har välståndet är det tydligen bara alldeles för frestande att pilla russinen ur kakan och göra de enkla, billiga och mest effektiva förändringarna i stället för att ta itu med de tråkiga, dyra åtgärder som återstår på hemmaplan.
Jag är inte ensam om att få koloniala vibbar av det här sättet att resonera. Även i Syd verkar irritationen växa över hur rika länder för niohundrasjuttiofemte gången tycker sig ha rätt att vifta med några sedlar och berätta vad som ska göras och hur.
Nidhi Jamwal från den indiska miljöorganisationen Centre for Science and Environment India skriver i organisationens tidning Down to Earth om hur det börjar bli tröttsamt på att utländska miljöorganisationer predikar för fattigare länder om hur de måste ställa om till en grön ekonomi, samtidigt som deras egna länder fortsätter att gräva hälarna djupare i marken för att slippa gära något åt sina egna utsläpp.
Jamwal berättar om hur den amerikanska naturskyddsorganisationen Sierra Clubs representant storstilat delar ut priser och förklarar hur de kan hjälpa Indien att ta ett språng, över alla de dumma tekniker som vi i Väst harvat runt med och gå direkt till förnyelsebara resurser som sol, vind etc. ”För allt detta finns det ju gott om i Indien”, säger han.
Gott nog. Men med samma argument borde väl Kalifornien – välsignat med både sol och hav – också ha rätt bra förutsättningar? undrar Nidhi Jamwal och fortsätter:
”Om det nu är så enkelt att ställa om till en koldioxidsnål ekonomi, vad är det då som hindrar den industrialiserade världen från att göra övergången?”
Om jag nu ska fortsätta på matspåret: Lär de sig inte basala regler på Konjunkturinstitutet, som att man inte bara får äta upp pålägget och lämna brödet till någon annan? Den svenska mackan må vara både seg och dyr, men det är bara att tugga i sig den.
juni 11th, 2008 Sara Jeswani
Kategoriserad under: Allmänt
8 kommentarer Lägg till egen
1. Anders | juni 11th, 2008 at 18:44
Ursäkta mig men jag lyckas inte få rätsida på vad som är moraliskt förkastligt med utsläppsminskningar utomlands. Det är ju inte så att man smiter från kostnaden? Har vi en påse pengar att sätta sprätt på är väl det moraliskt riktiga att göra det där pengarna gör mest nytta, för att på så sätt minska utsläppen maximalt och rädda maximalt med liv (i de fattiga länderna i Syd). På vilket sätt är det bättre att förvägra utvecklingsländer modern, ren teknik för att i stället investera dessa summor på hemmaplan, där de ger betydligt sämre utdelning?
Är det så att CDM och andra offsetåtgärder innebär kryphål som gör att man kan smita från att uppfylla sina åtaganden är det självklart ett jätteproblem, men det är ju inte det kritiken gäller, utan det verkar handla om någon sorts moralistisk självspäkning som inte bara är meningslös utan rent kontraproduktiv, vilket vi inte har råd med i det här läget. Det borde vara enkelt: Maximala utsläppsminskningar, investeringar där de gör bäst nytta – punkt.
2. Klas | juni 11th, 2008 at 18:55
Bra inlägg Anders !
Väl så att man bör vara en förebild, och ”bita i det sura äpplet”.
Men så länge som man också tar ansvar och betalar för att utvecklingsländerna skall hoppa över ett mindre bra steg i utvecklingen så är väl det en bra sak ?
Att självspäka sig och hoppas att andra följer efter har ju sällan lyckats tidigare – se bara på Sveriges miljöprofilering under åren som har tagit låång tid att få igenom hos andra (som iof har sett på oss som ”miljömedvetna” och ”duktiga”, men som inte gjort ngt själva)
Som Anders säger – handlar det om att komma undan med att göra inget alls på något ställe så är det ju en annan sak…
Sen riskerar vi förvisso att bli omsprugna ännu mer än vi redan håller på att bli, av framförallt Asiatiska ekonomier, så det kan ju ligga oss i fatet rejält om vi inte satsar hemmavid också…
/K
3. Cecilia | juni 11th, 2008 at 19:31
Förutom de moraliska aspekterna är problemet med ert resonemang att ni inte har tänkt på vidden av problemet. Ska vi lyckas begränsa klimatförändringarna till en acceptabel nivå räcker det knappast med att Indien slutar bygga upp sitt beroende av fossila bränslen. Vi måste nog, trots allt, skrota ett och annat kolkraftverk i väst också – det är ändå vi som står för den största mängden av utsläppen. Sedan kanske en liten tröst är att naturens resurser av fossila bränslen aldrig, aldrig kommer att räcka till för att alla indier och kineser ska kunna ta sig upp till den levnadsstandard och konsumtion som vi har idag…
4. Simon | juni 11th, 2008 at 22:04
Jag förmodar att detta är länken till Nidhi Jamwal’s inlägg: Why green projects in India are hot favourite of international NGOs?
:)
5. Rille | juni 11th, 2008 at 22:59
Det där är kortsiktigt gnäll, Anders och Klas. Fatta att vi inom några årtionden måste fasa ut i princip alla utsläpp av växthusgaser, såväl i som utanför Sverige. Att KI kommer fram till att det är billigare att minska utsläppen i Syd beror bland annat på att de har så kort perspektiv: Fram till 2020. Klart som fan att de utsläppsreduktioner som görs genom järnvägsbyggen inte är lika ”billiga” som CDM-projekt om de ska uppnå ”lönsamhet” på 12 år. Men i ett längre perspektiv är det helt nödvändigt, och ju förr byggena påbörjas, desto större minskar reduktionerna.
Sen borde förstås Sverige bidra till reduktioner utomlands också. Men det borde inte dras av från våra inhemska utsläpp, utan från vårt totala koldioxidavtryck. Vi ”importerar” ju utsläpp som i värsta fall är lika stora som våra inhemska utsläpp. För sisådär 10 miljarder årligen borde vi kunna ”kompensera” de utsläppen genom investeringar i våra importländer.
6. Sara Jeswani | juni 11th, 2008 at 23:37
Anders: Jag menar förstås inte att vi inte ska bidra till utsläppsminskningar i andra länder. Jag ser det tvärtom som de rika länderna skyldighet. Men problemet uppstår om vi bara gör de billiga åtgärderna, och dessutom får tillgodoräkna oss utsläppsminskningarna på våra åtagande inom Kyoto. Hur lätt blir det då att argumentera för att även fattigare länder en dag måste ta på sig egna åtaganden, om bara de mer komplicerade och dyra åtgärderna är kvar?
7. Klas | juni 12th, 2008 at 9:05
Rille: Det är iof en sak som jag inte ”fattar” som inte ser problematiken med bara koldioxidutsläpp utan tror att man måste ta ett helhetsgrepp på miljön…
Javisst – vi kan inte fortsätta med abnorma utsläpp – och dessa skall också rättas till. Men om man tex ställer en reducering av biltrafiken i Sverige med 50%, och av våra koldioixutsläp står biltrafiken för ca 50% av 33% och Sverige står för ca 0.2% av utsläppen globalt.
Dvs: Världen tillförs då ca 0.002*0.33*0.5*0.5=0.00165 = 0.017% mindre koldioixid. Detta till en kostnad av x SEK
Om vi för samma pengar kan få ned koldioxidhalten med säg 1% – är inte det en bättre investering då ?
Och om man hela tiden jaga de största källorna globalt så kommer inte västvärlden ”undan” – för förr eller senare är det ett tyskt kolkraftverk eller Svensk privat bilism som är en av de största utsläppsgenrerarna. Nu tror jag iof inte att man skall göra allt i serie utan påbörja en del paralella spår, men när det gäller saker som kostar mycket resurser (pengar), och framförallt om det verkligen är så bråttom som en del av de mer pessimistiska scenarierna indikerar, så bör man väl ändå ta i mest mot de största utsläppen från början, för att reducera så mkt som möjligt ??
Och som sagt: Det handlar inte om att komma undan, elelr inte göra något – sponsrar tex Sverige teknikinvesteringar, elelr annat utomlands så satsar man ju själv i det och låter inte alls de länderna ta ”smällen själva” – tvärtom. Om vi istället satsar en jäkla massa krut hemmavid – så får dom själva ta tag i sina problem med egna resurser.
Problemet är väl snarare att pratar man in besparingar, och inskränkningar så slår det annorlunda: Mao att själva leva vidare med den livsstil vi har, men ålägga andra att INTE utvecklas är ju både inneffektiv och rätt egocentriskt. Men som sagt, det är väl inte det det handlar om – utan det handlar om att låta utvecklingsregionerna hoppa över det fossila steget och kliva direkt in i ett hållbarare samhälle – och hjälpa till samt sponsra det ?
Ta Peking som exempel, om vi åsidosätter deras enorma bilexpansion så när det gäller mopeder så går dom ju nu direkt på elmopeder (dom som innan bara hade cykel) eller i vissa fall bensindrivna 4-takltarem och hoppar över de rykande och mer bensinslukande tvåtaktarna. Hade dom gjort likadant med bilarna så hade nog debatten börjat lägga sig rätt snart – och jag är övertygad om att det kommer. Där har dom ju dessutom en rätt strikt politiskt styrning, så om bara majoriteten av befolkningen i en viss region börjar få det såpass bra att dom uppprioriterar hälso- och miljöfrågor så kommer det nog hända saker…
/K
8. Jesper | juni 13th, 2008 at 10:03
Roligt. Får en att undra hur frukostmötena ser ut på Konjunkturinstitutet. Köper de överhuvudtaget in bröd eller lägger de pålägget direkt i handen?
Kommentera
Some HTML allowed:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>
Trackback this post | Subscribe to the comments via RSS Feed