Svårt, inte omöjligt

Ledare 36/2008. Illustration: Max Green Ekelin

LEDARE 3 september 2008

Våldtäkterna blir fler. Under minst ett års tid har olika expertröster, bland annat Brottsförebyggande rådet, gjort den bedömningen.
Natten till lördagen den gångna helgen anmäldes sex våldtäkter i Stockholm, vilket enligt polisen är ”ovanligt” många. Det blev en nyhet i flera medier.
Några gånger varje år leder våldtäkterna dessutom till löpsedlar. Medierna blundar inte för att våldtäkt är ett samhällsproblem som måste ges uppmärksamhet – men det räcker inte.

När Katrine Kielos släppte sin uppmärksammade bok Våldtäkt och romantik (Modernista) i våras löd stridsropet att vi måste tala om våldtäkt. I alla dess bemärkelser. Hon hävdar att det inte är så enkelt som många feminister gjort gällande, att våldtäkt bara handlar om makt och kontroll. Våldtäkt handlar också om sex. Inte bara för förövaren. Vetskapen om risken att bli våldtagen påverkar alla kvinnor – även sexualiteten påverkas av detta, ”konstrueras” i relation till det, som det kallas på fackspråk.

Kielos dristar sig inte till mer konkreta förslag än att kvinnan måste ”göra uppror” mot den kultur som gör henne våldtäktsbar. För våldtäkten börjar inte vid en eventuell attack. Våldtäkt är ett helt system av föreställningar om sexualitet, hot, våld, risk, förväntningar, rädslor, kroppsuppfattning, attityder och mycket mer. Kielos sammanfattar i bokens slutrader att detta innebär ett behov av självförsvar som börjar i ”att man definierar den egna kroppen som något värt att försvara”. Det är den enda strategi hon nämner, och hon går inte vidare in på vad den innebär i praktiken.

Men visst har hon rätt i att ett feministiskt självförsvar, som handlar väldigt lite om att lära sig slå ut en angripare med våld, är en viktig strategi. För kvinnor behöver lära sig att lyssna på sina egna känslor och sätta gränser – inte utifrån vad som ”förväntas”, utan utifrån vad vi själva vill. Och i ett samhälle med starka normer om hur kvinnor respektive män ”bör” vara, är det inte självklart enkelt att vaska fram. Det krävs träning.

Men denna del av lösningen på problematiken hamnar i samma fack som det rättmätiga kravet att kvinnojoursrörelsen behöver mer pengar – den berör bara de utsatta, som nästan alltid är kvinnor. Och att lägga för stor vikt vid dem innebär en risk att i praktiken tillmäta våldsoffren ett ansvar.

Den stora utmaning samhället fortfarande står handfallen inför är att ta itu med männen som våldtar.

Vi matas med information om att det inte finns några ”enkla” lösningar. Men låt oss diskutera de svåra då! Vilken roll spelar porren? Sexualiseringen i medier och reklam? Hur kan skolan bli genusmedveten på riktigt och få både killar och tjejer att se igenom stereotypa genusförväntningar? Vilka tvångsmedel fungerar? Vilken rehabilitering? Bör dömda sexualbrottslingar som avtjänat straff stå under fortsatt uppsikt? Bör lagen ändras så att samtycke blir grund? Eller bör oaktsamhet vid våldtäkt göras olagligt?

Inga enkla svar. Men inte heller omöjliga att finna svar på, om man verkligen vill. Att försöka, forska, utreda och försöka igen, kan ge om inte ett entydigt svar så i alla fall viktiga pusselbitar till vad som fungerar förebyggande mot våldtäkt. Så länge det inte sker kan inte våldtäkt sägas vara ett samhällsproblem som tas på allvar.

Att göra ”ingenting” innebär ju, statistiskt säkerställt, att antalet våldtäkter ökar.

Rebecka Bohlin
rebecka.bohlin@arbetaren.se

FLER ARTIKLAR I Ledare

2 kommentarer

Äntligen en vänsterfeminist som förstår att våldtäkter mot kvinnor är en mycket komplex fråga. Och att det inte finns några enkla lösningar, där man enkelt angriper hela mans kollektivet för brottet. Att kvinnan, framförallt flickor, också måste lära sig att sätta gränser utifrån vad de vill. Och inte låtas sig påverkas av omgivningens ideal. Naturligtvis måste även pojkar och män, förstå signaler om att motparten inte vill ha sexuellt umgänge, och att de inte måste leva upp till andras förväntningar. En bra metod är att barn får växa upp med föräldrar som lever i ett jämställt förhållande och delar på hemmets sysslor. Eller med delad vårdnad där respektive förälder tar ansvar för sitt hem. Och visar att omvårdnad inte är en kvinnogrej. Vi måste inte leva upp till könsstereotyper, precis som Rebecka Bohlin säger. Men vi har fortfarande många kvinnojourer som ser barn som en egendom till kvinnan, och skriker ut att barn bara misshandlas av män, när 30-40 % av misshandlade barn misshandlas faktiskt av kvinnor. Jag har 20 års erfarenhet i Blekinge av hur män som jag, som visar omvårdnad, bekämpas av en massa olika samhällsinstanser, som socialen, sossepolitiker, mödravårdscentralen, kvinnojouren. När man vill dela på ansvaret av barnen, och när man kan bevisa dessutom att mamman har minst sagt, stora brister i sin omvårdnad. Då blir vi män bekämpade av en "kvinnoliga", som medvetet vill krossa oss. Det räcker med att kvinnan spelar offer, och motparten är en främling i omgivningen. Men eftersom jag inte lät mig förtryckas av bl.a. en mödravårdstant, som tyckte att jag inte hade med barnen att göra, och som var aktiv sosse samt även ordförande några år i Olofströms kvinnojour. Kunde barnen få till slut en omvårdande pappa med känslor. Och att de slapp ta något större intryck av mammans ständiga förvirringstillstånd och alkoholiserade sambo. Som levde upp till de könsroller som mödravårdstanten, tycker vi män ska ha. Mina 2 pojkar har idag tränat bort sin dyslexi och umgås med flickor på ett öppet demokratiskt vis, och inte som ett objekt. Vilket gör mina pojkar till livsbejakande och inte till några alkoholiserade analfabeter, som får svårt att ha kontakt med andra människor. Naturligtvis måste kvinnojourerna fortfarande få bidrag, men ställ mer krav på dem. De tror att de själva har rätt att vara en stat i staten, och att kvinnor alltid är ett offer. Om alla människor får rätt att bejaka sin inneboende lust till omvårdnad, så är det ett steg på väg. Nu till helgen ska min 16 åring till sin mamma och hjälpa henne att ta hand om hans halvsystrar och lära ut empati, för det gör inte hans alkoholiserade styvpappa. Sluta bekämpa män som vägrar leva efter gamla könsroller, vi har ofta i vår omgivning vägrat ställa upp på att se kvinnor som objekt. Hoppas att ni är medvetna om att män idag också är ett offentligt objekt. Och vilka konsekvenser får det? Tror knappast att våldtäkterna minskar av det, när könsrollerna trissas upp till att vi alltid måste se läckra ut, det finns något innanför också. Vi är varken från Venus eller Mars. Här i Blekinge finns det inte många män som jobbar inom omvårdnad, och de män som söker jobben får de inte. Varken sossarna eller några andra politiker tar något ansvar för att ändra på dessa naturliga jämställd- hetskrav. En del krav är t.o.m. inskrivna i lagen! Våldtäkter är inte bara ett Stockholmsproblem.

Richard, Karlshamn 08-09-11 03:03

Glömde nämna att den behandling och rehabilitering man använder i Norge mot våldtäktsmän, med framgång. Stoppades av feministen och f.d. jämställdhets ministern Margareta Winberg för några år sedan, när man ville införa den behandlingen i Sverige. För att den förmodligen inte passade kvinnojourernas politiska uppfattning och den konsekvens om män, som i alla sammanhang man måste ta hänsyn till som feminist. Allt enligt ett TV program för några år sedan.

Richard, Karlshamn 08-09-11 04:00