Vart tog Ana Valdés vägen?

INRIKES 30 oktober 2008

Det finns inte många självbiografiska texter på svenska om kvinnors erfarenheter från fångenskap orsakad av politisk aktivism. Ana Luisa Valdés "Er tid ska komma" fyller ett tomrum. Boken är enligt författaren en hybrid mellan ”självbiografi, fiktion, kollektivt minne och självrannsakan” och är huvudsakligen en berättelse om de fyra år som hon hölls fängslad i Uruguay innan hon lyckades ta sig till Sverige som flykting.

Till skillnad från andra fängelseskildringar är Valdés bok också litterär med utblickar till senare upplevelser.
Inblickar i Uruguays historia och samtid skildrar ett patriarkalt samhälle där det moderna brottas med det koloniala, det radikala med agrar konservatism och repression. Det är 1970-tal och politiska flyktingar, poeter och filosofer samlar skaror på kaféerna. Allt verkade möjligt. Steget från nunneskolan till Tupamarosgerillan var inte långt.

Med frihetlig blick beskrivs tidens händelser innanför och utanför murarna. Flottister som vägrar delta i arméns kupp och arbetare som generalstrejkar i protest. Fångarnas vänskap som avbryts, trakasserier, tortyr. Författaren blandar och skildrar sina och andras erfarenheter – samtidigt som denna bredd gör att jag ibland undrar var hon själv tar vägen.

Hur kände hon när hon jagades av officeren med piska i cellen? Vad hände i henne när hon insåg att Tupamaros ledning var både homofob och auktoritär? Varför berättas inte svekens och kränkningarnas efterbörder och hur dessa sedan övervanns? Nu får vi inte riktigt belyst att berättarens avsaknad av bitterhet är något väldigt, väldigt stort. Kanske i nästa bok?

Pia Laskar
inrikes@arbetaren.se