I stället för utfrysning – dialog
DEBATT 24 mars 2009
Kraven på att ”slänga ut våldsvänstern” från demonstrationer handlar mest om att framställa sig själv i god moralisk och politisk dager. Den realistiska vägen framåt stavas inkludering och dialog, skriver Petter Larsson, politisk redaktör för tidningen Efter Arbetet.
”Släng ut våldsvänstern” uppmanade Håkan A Bengtsson på Dagens Arena i fredags, mot bakgrund av Stoppa matchen-demonstrationen i Malmö för en tid sedan. Autonomerna anses förstöra för alla andra och spelar högern i händerna. Han är inte ensam. ”En sak kan jag lova – om en svartklädd ’svenne’ med schal över näsan visar sig på en kommande Palestinademonstration vågar jag inte garantera att mina palestinska vänner håller sig lika lugna som de gjorde i Malmö”, skriver till exempel Per Gahrton på debattsidan Newsmill, medan SSU-ordförande Jytte Guteland tycker att ”Demokratiska organisationer som S, V, MP och deras ungdomsförbund måste ta i hand på att inte släppa in Afa eller andra våldsverkare i demonstrationstågen” (Svenska Dagbladet den 9 mars).
Att man i stridens hetta kan haspla ur sig allt möjligt må kanske vara förlåtet. Liksom att opinionsberoende politiker, säkert helt uppriktigt, tvår sina händer. Men av en intellektuell som Håkan A Bengtsson, som haft tid att tänka efter, borde man kunna begära mer än upprörda utrop som inte löser någonting. Jag skulle välkomna en realistisk diskussion om vad som bör och kan göras.
För att vi ska slippa en missriktad debatt om att jag skulle försvara skärmytslingen i Malmö eller något åt det hållet, så delar jag den kritik som framförts: Att, i stort sett, oprovocerat angripa polisen och därigenom sätta tusentals demonstranter i fara är hänsynslöst och oacceptabelt. Det skrämmer bort folk från framtida demonstrationer. Det stjäl även medieljus från de viktiga budskap demonstrationen ville föra fram. Därför måste den typen av utbrott stoppas. Frågan är bara hur.
Det enda svar som Håkan A Bengtsson lägger fram är att ”Om de ansvariga inte kan garantera att det kommer gå fredligt tillväga borde demonstrationer i framtiden ställas in eller organiseras på ett annat sätt”. Eftersom några sådana garantier aldrig kommer att kunna utställas, återstår för vänstern att helt sluta demonstrera. Det kan väl knappast vara någon lösning? Nej, jag har ännu inte sett en enda praktiskt genomförbar idé från dem som kräver utslängning. Vore det till exempel möjligt för demonstrationsvakter att avvisa demonstranter redan innan oroligheter har uppstått? Vilka ska man i så fall välja och på vilka grunder? Klädsel? Vad gör man sedan om de vägrar att gå sin väg? Tar till hot och våld, som Per Gahrton antyder? Då bryter man inte bara själv mot lagen, utan man riskerar också att ta initiativ till ett bråk som kanske inte annars skulle ha ägt rum. Inte ens polisen har ju, tack och lov, än så länge sådana befogenheter att gripa in i den enskildes demonstrationsrätt. Det gäller för övrigt också maskeringsförbudet. Lagen är så utformad att det är först när det finns risk för eller redan uppstått ordningsstörningar som polisen kan besluta om maskeringsförbud. Inte innan. Det är alltså fullt lagligt att demonstrera i mask, men inte att kravalla maskerad.
Och om man nu trots allt skulle hitta en acceptabel och verkningsfull metod, vad skulle konsekvenserna då kunna bli? Det måste man också ta med i beräkningen. Att de autonoma går upp i rök är ju inte särskilt troligt; snarare kommer de att agera helt på egen hand. I det läget finns inga taktiska motiv – att hindra masskravaller – för polisen att hålla igen. Jag skulle därför tro att vi får en upptrappning där ökat polisvåld möts av ökad autonom militans. Kanske kan man i förlängningen till och med tänka sig att några av de autonoma skulle beväpna sig och bli farliga på riktigt?
Man ska inte måla Meinhof på väggen. Men eftersom en sådan utveckling vore så katastrofal för alla inblandade – långt mycket värre än det som sker idag – finns anledning att vara mycket försiktig.
Innan någon klok person lagt fram realistiska svar på hur man skulle kunna mota bort de autonoma utan att skapa eller riskera att skapa värre problem än dem man löser, så lutar jag åt motsatt strategi: Att de snarare måste inkluderas starkare genom bättre dialog. Inte heller bara inför stora demonstrationer. Också mer långvariga kanaler måste skapas – en del finns ju redan, om inte annat mer sociala – så att man kan bygga förtroendefulla relationer över tid. Det här är naturligtvis också lätt att säga och svårt att göra. Men att man i Malmö bröt sig ur en bred vänsterdemonstration och gick till angrepp i direkt anslutning till denna var en överraskning. Så brukar det inte gå till.
I breda demonstrationer brukar de autonoma uppträda i huvudsak korrekt. Det gällde i Göteborg 2001 och det gällde så sent som i höstas under ESF-demonstrationen i Malmö.
Till och med under Stoppa matchen-demonstrationen var det bara en del av det svarta blocket som deltog i några oroligheter. Detta talar för att dialog skulle kunna vara en möjlig metod och det är antagligen en mindre riskabel strategi än utslängning, om det nu verkligen är en minimering av risken för våldsutbrott man är ute efter – och inte bara att ställa sig själv i en god moralisk eller politisk dager.
Petter Larsson är frilansjournalist och politisk redaktör för tidningen Efter Arbetet
Petter Larsson
debatt@arbetaren.se
2 kommentarer
Hade det inte varit for hogerns nyttiga idioter, sa hade det funnits betalda provokatorer i leden. Finns inget att ha dialog om, ut med packet.
Anders Johansson 09-03-26 10:53
Från Davis Cup till Ockupationsfestivalen. Efter Båstadshändelserna 1968 gick samtliga tidningar i taket. Fredliga demonstranter hade lyckats stoppa matchen med en sittstrejk utanför ingången och fick heta ”en pöbel av skäggiga djur” med mera. Men sedan den dagen är det konsensus kring att idrott och politik hör ihop. ”Stoppa matchen” hette det inför Davis Cup i tennis mellan Israel och Sverige 2009. Men det ville man inte göra på riktigt visade det sig. Istället skulle man betrakta polisen ”som våra vänner”. De poliser som strax innan grymtat om apajävlar, blattajävlar och sterilisering, dom skulle plötsligt vara våra vänner. Tro det den som kan. Och det svarta blocket, de enda som ville hålla löftet att stoppa matchen, ska nu få löpa gatlopp i media. Skånska Dagbladet, alla inavlade Sverigedemokraters favoritlektyr, lyckas i ett ledarstick att både hetsa mot svarta blocket, höja Sverigedemokraterna till skyarna och tala för förbud mot grävande journalistik (Kaliber i Sveriges Radio). Med fradga om munnen. Sydsvenskan, som i åratal har hetsat mot Rosengårds innevånare, följer efter i samma spår. Jan Guillou, som i sina romaner av kommersiella skäl alltid vältrar sig i ingående och utdragna våldsbeskrivningar, låtsas upprörd över litet åverkan på en polispiké och orerar i AB om ”de små svarta” som han tydligen hatar. Till och med Arbetaren ger plats på sina sidor för moralpanik över "vänsterns våld". Nu ylar alla reaktionens hundar mot AFA. AFA bildades 1993 som en reaktion mot att det under 1989-1992 förekommit i snitt en mordbrand i veckan på flyktingförläggningarna, på Vitt Ariskt Motstånd och de 25-30 nazistiska morden under 90-talet, på Ny Demokrati, Lasermannens härjningar och den ökade statliga rasismen. Vad gjorde Säpo? Ingenting, man jagade ”vänsterextremister” som vanligt. Det behövdes ett fysiskt skydd mot nynazisterna, och det har sedan dess varit AFA:s funktion. I Norge och Danmark har AFA stöd ända upp till regeringsnivå, i Sverige förföljs de. Vad beror denna skillnad på? Jo, att Norge och Danmark under naziockupationen på 40-talet hade en militant antifascism – medan en sådan saknades i Sverige. Sveriges undfallande politik mot Hitler har alltså fått en fortsättning i den undfallande politiken mot nynazismen. För att återgå till mediahetsen mot den påstått våldsamma vänstern: vi känner igen det från Göteborgshändelserna 2001. Polisen sköt skarpt, lyckades nästan döda vissa och spärrade in andra fredliga demonstranter, men det var inte detta som upprörde media utan det svarta blockets 10 minuters upplopp. Den stalinistiska tidningen Proletären lyckades för all framtid isolera sig från den övriga vänstern genom sina hyllningar till polisen. Och Sverigedemokraterna instämde livligt. Rena Molotov-Ribbentrop-pakten: stalinister och fascister mot de frihetliga krafterna. Så dränkte man en gång Spanien i blod. Den svenska debatten lyckades man bara dränka i dumhet och ignorans. Nu gör man det en gång till. Men man bortser från att det svarta blocket står på en massiv folklig grund. Det finns ett folkligt stöd för Sveriges utträde ur EU. Det finns ett folkligt stöd för Palestinas väpnade kamp mot sina ockupanter. Det finns ett folkligt stöd för flyktingmottagning och mot diskriminering. Vilket kommer att visa sig också efter valet 2010. Och går vi bortom valet och vågar tänka oss vidare mot ett alternativt samhälle så är det dom ”små svarta” som har framtiden för sig. Frihet, socialism och allas lika värde är målet, och de som kämpar för detta redan nu är vårt samhälles allra modigaste och klokaste ungdomar. Våldsverkarna finns som vanligt mycket högre upp: polisen, militären, staten och strukturfascismen. Här i Lund har vi just firat Revolutionär 1 Maj, vilket som vanligt blev mycket lyckat. Finanskrisen har gjort både banker och nyliberaler till persona non grata. (Och för talaren Mona Sahlin var det inte heller lika roligt som vanligt eftersom publiken kastade Toblerone-askar på henne.) Sommarens stora händelse, Ockupationsfestivalken 16/5, rycker allt närmare. Kom till Lund och ni som behöver det kommer att omvärdera det svarta blocket! Här har ni all ilska och kreativitet som kan komma att behövas för att rekonstruera ett rationellt och rättvist samhälle. Staffan Jacobson
Staffan Jacobson 09-05-05 10:25
Kommentera