Kulturlivet är ett kretslopp
DEBATT 11 mars 2009
Priset för att upprätthålla den rådande idén om upphovsrätt är ett permanent undantagstillstånd med privata poliser och en våt filt över internet. Det skriver Rasmus Fleischer inför den kommande domen i målet mot The Pirate Bay.
Rättegången mot The Pirate Bay, där vi ännu bara fått se första akten, har främst en pedagogisk funktion: att framställa en god och en ond sida. Konfliktens grund är att allt som är digitalt kan kopieras obegränsat, med hjälp av en teknik som åtminstone i västvärlden har blivit tillgänglig för envar, i strid mot rådande upphovsrätt. För att parafrasera Karl Marx kan man säga att reproduktionsmedlen har hamnat i akut konflikt med de lagstadgade reproduktionsförhållandena.
The Pirate Bay är bara ett av många hjälpmedel för en fildelning med miljontals utövare spridda över jordklotet. Åklagaren har talat om ett huvudbrott som utförs av ”svärmen”, men eftersom denna inte kan kommas åt, åtalar man i stället för medhjälp till detta svärmeri. Medhjälpen består i att ge utrymme för länkar. Länkar är också själva grundstenen för internet, och för dess hela kultur. Man länkar sina tankar och sitt arbete till andras. Om man inför ett rättsligt ansvar för vad som finns på andra sidan länken, kan man lika gärna åtala den som upplyser om att fildelningsprogram finns – medhjälp till medhjälp till...
Danmarks internetleverantörer tvingas redan nu blockera tillgång till The Pirate Bay, vilket danskarna visserligen kringgår i massiv skala, men vad blir nästa steg, när väl en nätcensur har införts?
Kriget mot fildelningen riktar sig på ett allt mer svepande vis mot olika sätt att, verbalt eller tekniskt, underlätta eller uppmuntra kopiering. Samtidigt blir själva kopieringen, ”huvudbrottet”, allt enklare, inte bara på internet. Om inte alltför lång tid kommer all musik som någonsin utgivits att rymmas på ett billigt fickminne.
Lagens abstraktion motsvaras av rättegångens politisering. För att kunna dra den ganska godtyckliga gränsen mellan The Pirate Bay och Google, försökte åklagaren pressa de åtalade på deras åsikter. Enligt honom skulle det alltså vara allvarligare att driva en sökmotor om man är kritisk till upphovsrättens utformning. På samma gång, och här blir det virrigt, hävdar åklagaren att The Pirate Bay drivs i kommersiellt syfte.
Givetvis finns det pengar inblandade, för servrar och bandbredd kostar en hel del. Detta betalas av annonser, vilka hanteras av ett externt bolag som för sin del säkert gör en ansenlig vinst. Alltså, insinuerar åklagaren, är The Pirate Bay ett profiterande storföretag. Han letar desperat efter en chef som ger order, helt oförmögen att greppa den anarkistiska svärmstruktur där man hjälper till med saker för att det är kul, inte nödvändigtvis med ett högre syfte. Denna klyfta mellan organisationsmodeller – pyramiden mot svärmen – präglar hela skådespelet.
Skivlobbyns chef John Kennedy vittnade i tingsrätten, på fullt allvar, om att musik bara kan göras med sikte på en topplista. Förvisso uppvisar även The Pirate Bay topplistor, inte helt olika de officiella. Men topplistans andel av det totala kulturutbytet är mindre på fildelningsnätverken än i de enkelriktade massmedierna. Dessutom urgröps kontrollen över vad som exponeras när, en kontroll som är avgörande för Hollywood, och ges utrymme åt en vildvuxen remixkultur.
Frågan är alltså långt större än ”hur ska upphovsmännen få betalt”. Vi måste överge tanken på att digitala kopior skulle ha ett värde i sig. När någonting finns i överflöd blir det bara meningsfullt när det länkas tillbaka till en tid, en plats och en mänsklig gemenskap.
Verklighetens kulturliv är redan ett kretslopp mellan digitalt och analogt, inneslutande både gåvoekonomier och marknader, privata monopol och offentliga skattemedel. Utgångspunkten måste tas i denna verklighet. Då väcks frågor om helt andra saker än om nätets reglering, inte minst om kulturlivets tillgång till stadens fysiska rum.
Lösningen är alltså inte att bara uppfinna fler nya digitala affärsmodeller som får ”fildelarna” att vilja betala, som många teknikglada bloggliberaler brukar resonera. Inte heller att bara skyffla pengar till den diffusa grupperingen ”upphovsmännen”, så som kultursidesvänstern gärna vill tänka.
Konflikten står inte mellan fildelare och upphovsmän, vilka för övrigt brukar vara samma personer, utan mellan en bas och en överbyggnad, om vi nu ska fortsätta att parafrasera Marx. För den skull handlar striden givetvis inte om kapitalismens slutliga sammanbrott. Rimligare är kanske att jämföra den krisande upphovsrätten med 1800-talets skråväsende.
Viktigast i dag är dock att se priset för att upprättålla rådande idé om upphovsrätt: Ett permanent undantagstillstånd med privata poliser, ett neo-korporativt system inom nöjesindustrin, en våt filt över internet samt konstgjord andning åt en ruttnande topplistekultur.
Rasmus Fleischer är doktorand i samtidshistoria, verksam i Piratbyrån och bloggar på http://copyriot.se
Rasmus Fleischer
debatt@arbetaren.se
3 kommentarer
Vad Internet inneburit är detsamma som tryckpressen en gång innebar, en dramatisk sänkning av barriären till informationsspridning. Men tyvärr reagerar dagens "makt o kyrka" likadant nu som på Gutenbergs tid. Ett informations eller kunskapssamhälle främjas inte av att övervaka och strypa tillgången på information i syfte att skapa prishöjande brist, mentalt är det som att önska sig tillbaks till tiden före Gutenberg, för då rådde verkligen en sådan brist att endast kungliga dekret och liknande var värt det kostsamma besväret. Information har ett oerhört högt värde och det ökar ju större tillgången är. Det som skiljer oss från folk på Gutenbergs tid är framförallt ackumulerad information, "standing on the shoulders of giants" och det mesta kan vi tacka sänkningen av barriären till informationsspridning.
William T. 09-03-12 09:44
Det är inte bara vi konsumenter av musik och film som reagerar mot upphovsrättsindustrin. Fler och fler musiker, författare och skådespelare inser att de sålt sig alldeles för billigt till upphovsrättsmaffian. Samma sak hände i slutet på 1800-talet när timmerindustrin lurade skjortan av skogsägarna för att få råvara till sågverken och pappersfabrikerna. Baggböleri kom fenomenet att kallas. Distributionsbolagen för film och musik behövs inte längre nu när internet finns. Och det är den insikten som gjort dem så desperata att de gör allt för att lura våra politiker att införa lagar som kanske en tid räddar deras gamla förlegade affärsmodeller men i stället tar död på vårt demokratiska statsskick. Privatpoliser, husrannsakningar och astronomiska skadeståndskrav på amerikansk nivå - så blir det när IPRED träder i kraft. IFPI, paraplyorganisationen för upphovsrättsindustrin grundades på 30-talet i Mussolinis fascistiska Italien.
Konstitutionsdomstol - NU! 09-03-15 02:08
Det som saknas bland förment liberala eller radikala piratbyrå-supporters är en insikt om att upphovsrätten, förutom att förvisso skydda kommersiella intressen också, i en viss, men inte obetydlig utsträckning har DEKOMMODIFIERAT en del av "varan" vi här talar om (boken, låten plattan eller filmen, etc.). Men med den naiva "frihetliga" inställningen till upphovsrätt och juridik överhuvudtaget, som piratbyrån och deras svans uppvisar öppnas upp för ett kommersialiserande av allt, mellanrummen mellan låtarna, marginalerna i våra privata e-mail, osv osv. Det har ju också delvis förhindrats med hjälp av upphovsrätten. Snart kan vi säga hej då till musik- eller läsupplevelsen som inte är interfolierad med reklam. Varför tror ni Google tankar ned all världens böcker-- för att de är filantroper som vill sprida bildning eller för att de siktar på att tjäna pengar på detta? Information wants to be free, yes and capital wants it to be free to. Och försäkringskassan jublar eftersom dom kan kolla upp dig på nätet. Ok, just CD-skivan behöver inte räddas, men nån som bejakar upphovsrättens fall, borde tänka vad som också faller med den. Snacket om att det bara är storbolagen som tjänar på upphovsrätten är nys. Musik ges i allt högre utsträckning ut av små bolag, produceras i små, ibland bärvara studios osv. CD:skivor kan brännas hemma. Massvis av jazz har nåt folk genom små oberoende aktörer, som dock kunde hålla sig flytande med hjälp av bland annat försäljning av sina "varor". Och sen att upphovsrätten är abstrakt och enkel att överträda, är ju knappast ett argument mot den. Immateriell rätt har alltid hanterat abstrakta storheter. Eller ta lagen mot föräkringsbedrägeri, jättelätt att begå, men höga straff avskräcker. Musiker påstås kunna leva på "the long tail" av gratisdistributionen. Vissa kanske kan det, men de måste då turnera och bete sig på visst sätt och som Robyn göra reklam och bli reklam, låta i mobiltelefoner och för vissa mobiltelefoner och så vidare. Det innebär alltså en kommersialisering av själva musiken, gränsen mellan reklam och musik löses upp, det blir ett och detsamma. Och de musiker som inte vill turnera utan verka på andra sätt, tja, dom är rökta. Och de som inte genast slår mynt av en ofrivillig spridning på nätet, dom är också rökta. Så musikerna(författarna, m fl) blir ordentligt ägda. In the long tail, we are all dead.
Jerker 09-04-03 11:54
Kommentera