Förenkla inte verkligheten i Irak
DEBATT 9 mars 2005
Att tveklöst skylla bomberna mot civila irakier på wahhabismen är som att upprepa talen från Vita huset. Vi vet inte vem som ligger bakom attackerna - men självklart är det inte dem vi syftar på i parollen ”stöd det irakiska motståndet”. Andreas Malms hets mot antikrigsrörelsens ”stalinister” påminner om Per Ahlmark, skriver Erik Wijk i ett genmäle mot förra numrets radarartikel. När Andreas Malm i Arbetaren 9/2005 efterlyser en frihetlig antiimperialism - präglad av en ”skeptisk, granskande, villkorlig inställning till de olika strömningarna inom en motståndsrörelse” - låter det onekligen både sympatiskt och vettigt om än inte oproblematiskt.
Tvärtom, någonstans finns stora problem om det är sant som han skriver att enighet kring en Irakkommitté i Stockholm har spruckit på att en mer frihetlig minoritet nekades att till parollen ”stöd åt det irakiska motståndet” lägga till ”mot ockupationen”. Om minoriteten sedan stämplar majoriteten som ”stalinistisk” - då låter det som en hejdlös parodi på vänsteristers grälsjuka.
Kan vi inte till en början erkänna att det är oerhört svårt att veta exakt vad som händer i Irak. Vilka grupper äger vilket inflytande och vad är deras egentliga ambitioner? Än svårare är att bedöma våldet. Hur är det exempelvis med omständigheterna kring kidnappningen av Giuliana Sgrena? Och bilbomberna - vilka står egentligen bakom varje enskilt dåd? Existerar ens al-Zarqawi eller är han USA:s våta dröm?
Varken mainstreammedia, alternativmedia eller olika organisationer (som inte själva är parter) har säkra om ens några svar. Men Andreas Malm låter väldigt säker. Han noterar ”de shiamuslimska massornas närmast ofattbara självdisciplin” och tillskriver det blodiga våldet wahhabiterna. Dessa ”sunnimuslimer av extremaste sort” beskrivs med ordvändningar man annars bara finner i utfall från shiitiska pamfletter - eller tal från Vita huset.
Att en del terrordåd kan vara provokationer för att skapa kaos och splittra en rörelse, det ger historien oss otaliga exempel på. Men de som hävdar att det skulle kunna vara så även denna gång avfärdas av Andreas som blinda. Stalinister! fräser han i ofrivillig Ahlmarkpose mot dem som hela sitt politiska liv uppfattat sig som antistalinister.
1975 är inte 2005, påpekar Andreas och avfärdar dem som likställer Irak med Vietnam. Men vilka har gjort det? Denna påstådda dogm tycks han vilja ersätta med en lika dogmatisk antihistoriisk hållning. Men vitsen med historiska jämförelser är just själva jämförandet - likheter och olikheter. Tron på att historien upprepar sig är lika meningslös och deterministisk som avvisandet av historisk dynamik. Genom insikten om ständig föränderlighet kan vi verkligen lära oss något av historien. Vad tjänar vi på att förolämpa äldre kamrater och kasta den aktivistiska erfarenheten på sophögen? Jag tror inte att Andreas menar så, men han skrev som om han menade så.
Till själva kärnfrågan. Stödja allt motstånd eller bara en del av motståndet? Jag vill hävda några saker:
1) Vi talar om paroller. Vi kan inte genom ord göra den irakiska verkligheten mindre komplicerad. Det vore idealism att tro det.
2) Min fattningsförmåga ser inte någon skillnad - givet sammanhanget - på ”motstånd” och ”motstånd mot ockupationen”. Vilken annan typ av motstånd skulle det annars gälla - mot veganism, mot borgerliga rättigheter, mot särskrivning eller vad?
3) Stödet gäller just motstånd. Vi behöver inte försvara sekteristiska provokationer i Irak. Att vi inte stödjer slakten på civila är så självklart att om vi för in det i parollerna låter det som att vi har problem med det. Det skulle också öppna för en mängd markeringar - mot sharialagstiftning kanske? eller mot kurdisk separatism? eller mot baathism? eller vad? Sådant splittrar och avleder.
4) Ska vi sätta gränser för vilken typ av motstånd vi kan acceptera blir det problem - åtminstone på parollnivå. Om attentat mot ockupanter är okej, var går då gränsen för risken att skada civila - en risk som alltid finns? Hur får motståndsrörelsen agera mot kollaboratörer och vad är egentligen en kollaboratör? Nej - detta går inte att täcka in i paroller, bättre att i konkreta sammanhang markera sin uppfattning. Själv är jag närmast pacifist och sympatiserar med icke-våld men vem är jag att neka någon rätten att slå tillbaka mot en mordisk förtryckare?
Diskussionen kring dessa frågor är nödvändig. Bra att Andreas Malm tar ett rejält grepp. Men ska vi bli klokare och engagemanget för Irak starkare måste vi alla samtidigt försöka avstå från förenklande och sårande resonemang.
ERIK WIJK
debatt@arbetaren.se
