Guldläge för granskning

INRIKES 20 april 2005

En rejäl omsvängning. Det måste man kalla skojätten Nikes nya strategi för att bemöta kritiken som solkar varumärket. Företaget satsar i sin senaste rapport om arbetsförhållandena på fabriksgolvet stenhårt på öppenhet och har lagt ut namn och adress på samtliga 700 fabriker världen över. Det är onekligen ett nytt grepp, förenat med en inte obetydlig risk. Vd:n och grundaren Philip Knight uppmanar alla att läsa rapporten från pärm till pärm och hänvisar särskilt stolt till fabrikslistan.

Så lät det inte för några år sedan. ”Vi vill inte veta vad som pågår och vi behöver inte veta vad som pågår”, var budskapet då.

En oförglömlig scen i Michael Moores kampanjrulle The Big One, från 1997, är när Philip Knight tar emot, beredd att svara på frågorna om företagsflytt och ständig jakt på ökade vinster. Knight hade förmodligen tänkt sig att knipa en och annan charmpoäng genom att rakryggad ta diskussionen, till skillnad från andra vd:ar som helt enkelt gömt sig. Det blir emellertid svettigare än han tänkt sig när Moore langar upp två biljetter till Indonesien och erbjuder honom att följa med och kolla in företagets fabriker. Att under några plågsamma minuter försöka slingra sig ur det erbjudandet var nog inte den PR-kupp som Nikes vd tänkt sig.

Sedan dess har en hel del uppmärksamhet ägnats åt de multinationella företagen och deras ”uppförandekoder”. Ett problem har varit just bristen på insyn och oberoende kontroll. Nyheten om Nikes omsvängning råkar sammanfalla med att jag läser nyutgåvan av Storföretagens svarta bok, som just kommit ut i svensk översättning (Ordfront). De österrikiska journalisterna Klaus Werner och Hans Weiss sätter ner spaden just där det är som känsligast för de globala storföretagen, nämligen i skärningspunkten mellan det så dyrbara varumärket och den råa tillvaron i produktionsledet. Och som mest ont gör det när de gräver djupt. Eftersom utvecklingen i världen är långtifrån svartvit blir den övergripande eländesstatistiken och allt-blir-bara-sämre-analysen aldrig speciellt effektiv. Det är uppenbart att det inte är så enkelt. Men när de ger sig in och rotar i enskilda företag och branscher, då blir det otäckt.

Som när Klaus Werner maskerar sig till råvaruhandlare för att bekräfta att Bayerkoncernen köper kongolesisk coltanmalm, trots att detta bidrar till att finansiera ett blodigt krig. Eller när kollegan Hans Weiss med falsk identitet ger sig in i en cynisk läkemedelsbransch. Han vill veta hur långt sjukhusen kan gå i farliga experiment på människor för att utveckla potentiellt oerhört lönsamma läkemedel. Man kan gå riktigt långt, får han veta.

Werner och Weiss gör helt enkelt det som många fler granskande journalister kunde göra. Som framgår av deras reportage krävs en hel del slit och viss fantasi när man går från förenklingar till en mer komplicerad verklighet. I ett uppdaterat kapitel med företagsporträtt finns en del av verktygen. Klas Rönnbäck, från Bolagsbevakarna, har bidragit med några svenska företag: ABB, AstraZeneca, Ikea, Sandvik och Sony Ericsson.

Ur detta perspektiv är Nikes nya öppenhet riktigt intressant.

Företaget har givit journalister och andra granskare ett guldläge. Adresserna till fabrikerna ligger alltså öppet på webben. Nike konstaterar i sin egen rapport att det finns ”kritiska” eller ”allvarliga” brister i en fjärdedel av de 569 fabriker som kontrollerats. Löner under miniminivå, oacceptabla arbetstider och fysiska kränkningar av de anställda hör till bilden på en inte oansenlig andel. I åtminstone fem fall har man hittat barnarbetare.

Det finns alltså alla möjligheter att syna den etiska profilen på ett av världens dyrbaraste varumärken.

PETTER LJUNGGREN
inrikes@arbetaren.se