Meningen med livet

INRIKES 23 februari 2005

I förra veckans Arbetaren refererade Petter Ljunggren ett experiment som visade att en kategori studenter agerade mer egoistiskt än andra, nämligen de som studerat ekonomi. Är det utbildningen som gör dem sådana eller drar den typen av utbildning till sig en viss typ av människor? Även den frågan har testats experimentellt, och svaret blev att en ekonomutbildning faktiskt gjorde en grupp slumpvis utvalda studenter mer egoistiska och mindre benägna att samarbeta med andra. Motsvarande effekt kunde inte upptäckas för andra utbildningar.

Eftersom ekonomerna numera styr en så stor del av politiken är det naturligtvis oroväckande om detta är sant. Faktum är att så fort jag läser en text som gör anspråk på att ge politiska recept utifrån ekonomiska teorier blir jag mörkrädd. Inte på grund av den nödtorftigt skylda egoismen utan på grund av den glädjelöshet som genomsyrar hela sättet att tänka. Allt det som människor gör av lust och god vilja mister sitt värde. Kvar blir bara pengarna.

En sådan text är Konjunkturrådets senaste rapport, Tid för en ny skattereform? (SNS förlag 2005). Jag har inte här utrymme att närmare analysera de olika förslagen men kan inte låta bli att notera att man troget håller sig till att beskatta de tre F-n: Föda, Fastigheter och Fattigt folk. Matmomsen bör höjas till 25 procent, fastighetsskatten bör vara kvar (”Vi tycker det är en bra skatt”), avdragsrätt för så kallade hushållsnära tjänster bör införas, och den femprocentiga värnskatten på inkomster över 460 000 kronor om året bör tas bort. Det måste löna sig att tjäna pengar.

Intressantare än de konkreta förslagen - varav några är värda att diskutera - är det sätt att tänka som genomsyrar texten. Ingen som läser denna rapport kan sväva i tvivel om vad som är meningen med livet. Meningen är att arbeta maximalt med det som författarna kallar marknadsarbete. All tid som ägnas åt annat än marknadsarbete är ett bevis på felaktig resursallokering, och boven i dramat är inkomstskatten, som snedvrider vår tidsanvändning till förmån för skattefri fritid och obetalt arbete i hemmet. Utan inkomstskattens fördärvliga inflytande skulle medborgarna i ekonomernas idealsamhälle ägna all sin vakna tid åt marknadsarbete i stället för att som nu på sitt ansvarslösa sätt slösa tid på sådant som de inte får betalt för att göra.

Lyckligtvis kan skatterna användas inte bara för att snedvrida resursallokeringen utan också för att vrida den rätt igen. Här har pigavdraget sin givna plats. Visserligen skulle ett sådant avdrag leda till en överkonsumtion av hushållstjänster, medger författarna, men produktivitetsförbättringarna antas vara så stora att de uppväger de effektivitetsförluster som följer av överkonsumtionen. Vilket skulle bevisas.

En ekonom som citeras i rapporten vill gå ännu längre och beskatta marknadsproducerade varor som sparar ”hushållstid” mildare än varor som kräver mycket sådan tid. Om jag tolkar detta rätt borde skatten alltså vara lägre på burkpotatis och chips än på rå potatis, och märgpipa och högrev borde beskattas hårdare än korv och snabbmakaroner. Begreppet ”hushållstid” används i mycket vid bemärkelse och inkluderar även till exempel den tid det tar att se en film. Högre skatt på långa än på korta filmer? Lägre skatt om man snabbspolar rullen? Högre skatt på längdskidor än på störtloppsutrustning? På min fråga förklarade konjunkturrådets ordförande att det kunde bli fråga om att beskatta golfutrustning (!).

Visst är det ett fascinerande sätt att tänka. Och säkert är det orättvist att jag kommer att tänka på den definition som en av mina vänner, själv ekonom, brukar ge av sin yrkeskår: ”En ekonom är en person som säger ?Vi förlorar tusen spänn varenda kväll som morsan inte går på gatan?.”

INGA-LISA SANGREGORIO
inrikes@arbetaren.se