Ett systemfel

INRIKES 6 januari 2004

Det är egentligen märkligt. Inte att spritnotor grävs fram och fallskärmar avtäcks. Det är bra, ett slags renhållningsarbete. Men att det stannar där, det är märkligt.

För långt under kvittohögarna ligger strukturer som är oändligt mycket mer relevanta för var och en som är intresserad av hur samhället styrs. Där finns den ekonomiska makten, vars utövare alltför ofta får verka i fred. Dit når sällan granskningen. Visst, det kräver mer arbete, mer kunskap och mer tid. Men nyfikenhet är en stark drivkraft som vanligtvis kan föra långt. Och det är det märkliga, att vi inte är mer intresserade av de krafter som faktiskt utformar stora delar av vår vardag.

Tur då att det trots allt finns forum där nyfikenheten fortfarande föder fram granskande reportage om den för gökursjournalistiken så otillgängliga ekonomiska maktsfären. Jag tänker naturligtvis på tidskriften Veckans Affärer, som gång på gång pumpar ut väl underbyggda texter med kritik mot missförhållanden inom näringslivet.

Om Wallenbergimperiets grepp om det svenska näringslivet kan man till exempel läsa i ett av förra årets sista nummer (VA 51/03), där Trustor-avslöjaren Gunnar Lindstedt blottlägger detaljerna i familjens maktinstrument.

Makten vilar, enligt Lindstedt, på fem pelare: röststarka aktier, skattebefriade stiftelser, Wallenbergs herrklubb med styrelseledamöter, en insiderklubb med tjänstemän lojala mot sfären och, den femte pelaren, institutioner som avstår från att utöva egen makt.

Med hjälp av det originella svenska systemet med a- och b-aktier - där de förstnämnda är röststarka och inte kräver lika mycket kapital - har Wallenbergsfären genom stiftelser lyckats behålla en dominerande ställning. Värdet på de företag sfären kontrollerar är över 1 000 miljarder kronor, trots att familjens förmögenhet inte överstiger en halv miljard.

Styrningen av sfären sker med hjälp av lojala styrelseledamöter i de olika sfärbolagen. Under ”sfärmöten” ute på Täcka udden på Djurgården knyts nätverket ihop. Direktörer tas åt sidan för att läcka företagshemligheter till Wallenbergs maktbolag Investors ordförande, Claes Dahlbäck. De lämnar ifrån sig sitt personliga styrelsematerial till Investor där det dissekeras av analytiker. Sfären får på så sätt ett svårslaget informationsövertag.

För att få den nödvändiga lojaliteten belönar Wallenberg sina direktörer betydligt rikligare än till exempel Handelsbankssfären: bonusar, pensionsavtal, löner, bostäder. Men också med dolda ersättningar i form av utdelningar i skatteparadisregistrerade riskkapitalbolag, där lojala medarbetare får förmånen att investera. Detta system förklarar en inte obetydlig del av Claes Dahlbäcks årsinkomst på 37 miljoner (2002).

Wallenberg har representanter i viktiga institutioner som Stockholms handelskammare och Svenskt näringsliv, och kan utforma aktiemarknadens självreglering genom Näringslivets börskommitté, Aktiemarknadsnämnden och Aktiemarknadsbolagens förening. Investor är dessutom indirekt huvudägare till Stockholmsbörsen.

Det var också passande för Wallenberg att förre finansminister Erik Åsbrink och Claes Dahlbäck är gamla kamrater från Handelshögskolan. Åsbrink leder den statliga förtroendekommissionen för ”moral och etik” i näringslivet, och som av en slump sitter Dahlbäck med i gruppen som ska ta fram en kod för bolagsstyrning. Skärpta insiderregler, ändrade aktieregler och öppen redovisning av arvoden skulle ju kunna skada sfären. Själv tycker Claes Dahlbäck att det är ”viktigt att man har pyromanerna med för de vet faktiskt både hur man tänder och släcker eldsvådor”.

De skandaler som skakat det svenska näringslivet och renderat svenska direktörer en bottenplacering på den internationella förtroendeskalan handlar, anser Gunnar Lindstedt, inte om enskilda misstag utan om ett systemfel.

Om detta system borde det berättas mer. Betydligt mer.

PETTER LJUNGGREN
inrikes@arbetaren.se