En gång i tiden diskuterade socialdemokraterna hur socialismen skulle införas. Efter andra världskriget växte ett välfärdssamhälle fram, och det är detta välfärdssamhälle som förknippas med en traditionell socialdemokrati. Men innan dess fanns det en socialdemokrati som i alla fall hade som ambition att omgestalta villkoren för produktionen och ägandet. Linn Spross har tittat närmare på den.
Jag minns när jag såg en dokumentär om Uppsalas fyrtiotal och bygget av bostadsområdet Tunabackar. Det var idel glada människor. Socialdemokratiska politiker som pratade om vikten av att alla människor hade ett bra boende till en billig peng.
Detta korsklipptes med bilder på lekande barn i plaskdammar, som hade byggts särskilt för deras skull.
Sådan är min bild av den traditionella socialdemokratin. En feelgoodpolitik där alla har det bra, där konflikter har överslätats och sopats under mattan. Alla fick det bra till slut, den dumma var egentligen bara missförstådd och ensam.
Det är den typen av socialdemokrati som både känns så enormt avlägsen och samtidigt närvarande idag. Vi känner igen elementet av att sudda ut konflikter, men kanske inte plaskdammar åt barnen.
I höstas fick vi se en socialdemokratisk statsminister svinga sig till nya höjder av hyckleri. Målet var kompromiss, att få skaka hand. Den klassiska socialdemokratin präglas av samförståndsandan och klassamarbete. På så vis har man kämpat för ökade löner och ökad tillväxt, som möjliggjort en omfördelning av resurser.
Staten, arbetsköparna och arbetarna hade alla ett intresse av ett ökat produktionsresultat. Det fanns en tydlig tanke om att kakan måste bakas innan den delas. Frågan om ägande handlar då om att för att någon ska få mer, måste alla få mer.
Men det har funnits andra idéer om ägande. Idéer som har gått ut på att ändra villkoren för produktionen, och därmed villkoren för vem som äger denna. Mest känt är kanske förslaget om löntagarfonderna, som skulle ge de arbetande en del av vinsten från företagen.
Mindre känt är kanske socialdemokratins idéer om socialisering. Socialiseringstanken fanns med i socialdemokratins barndom. Detta var innan socialdemokraterna blev partiet som förespråkade folkhem, välfärd, plaskdammar åt barn och ett samarbete med arbetsköparna. Socialisering byggde på en idé om att överföra den privata egendomen till en allmän sfär.
Frågan om ägande var en fråga som kopplades till hur produktionen var organiserad.
I den tidiga socialdemokratin fanns det en syn på det kapitalistiska samhället som grundläggande orättvist, ett system som samlade rikedomen i ett fåtals händer på bekostnad av flertalet. Socialiseringen sågs som en strategi för att överkomma denna orättvisa. Frågan om ägande var således en fråga som kopplades till hur produktionen var organiserad. Detta är någonting annat än en statlig apparat som omfördelar genom skatter. Man ville ge arbetets frukter åt de som arbetade genom att förändra hur produktionen var ägd.
I socialdemokraternas första partiprogram från 1897 skrev man att: ”Detta åter kan endast ske genom upphävandet av det privatkapitalistiska monopolet på produktionsmedlen och dessas förvandling till gemensam, hela samhället tillhörande egendom, samt den planlösa varuproduktionens ersättande med en socialistisk, samhällets verkliga behov motsvarande produktion.”
Socialiseringen skulle utgöra en motreaktion mot kapitalet, man ville hitta nya former för produktionen. Samtidigt blev frågan om socialisering svår att hantera för ett parti som var reformistiskt. Det handlade om en politik som vacklade mellan klasskamp och klassamarbete, mellan en tro på politisk handling som nödvändigt och en tro på att vissa saker bara var möjliga att göra när tiden var inne.
Den tidiga socialdemokratin präglas av en slags tolkning av Marx som innebär att socialism är kapitalismens naturliga följd.
Socialdemokratin åberopar ofta i sin egen historieskrivning att de var dem som en gång i tiden förstod att samhället inte kan förändras hux-flux. De som menade att man hade rätt till maklighet och hävdade att socialismen skulle införas steg för steg. Den tidiga socialdemokratin präglas av en slags tolkning av Marx som innebär att socialism är kapitalismens naturliga följd, någonting som är mer eller mindre givet.
Marx skrev om att kapitalismen är ett system som är instabilt och präglat av inre motsättningar, men som alltid tycks överkomma dessa motsättningar. Detta överkommande resulterar dock i att ännu större hinder sätts upp.
Marx hävdar att det största hindret för kapitalet är kapitalet själv. De som i detta tolkar in en ekonomisk determinism hävdar då att kapitalismen som system kommer att gå under av sina inre motsättningar. Denna process måste få ta sin tid, eftersom det inte kommer att gå att störta kapitalismen innan detta ekonomiska system har nått sin fulla mognad och nästa steg blir möjligt att ta.
En betoning av den ekonomiska determinismen ger politisk kamp en underordnad roll. Den blir i viss mån meningslös. Man behöver inte kämpa för någonting som ändå ska komma, man kan inte kämpa för någonting som är omöjligt för att tiden ännu inte är inne.
Socialiseringstanken byggde på att omgestalta villkoren för ägandet av produktionen. Men denna idé kom snabbt att omförhandlas, genom att peka mot att tiden inte var inne för detta nödvändiga steg.
Framstegstanken och idén om produktionsprocessens mognad tog överhanden, klasskampen var tvungen att sakta in.
När frågan om socialisering skulle verkställas i och med socialdemokraternas valseger 1920 blev detta komplicerat. Framstegstanken och idén om produktionsprocessens mognad tog överhanden, klasskampen var tvungen att sakta in. Även om arbetarna kanske hade rätt till allt, var tiden inte inne för dem att ta allt. Även om socialismen var målet kunde den inte införas i dag, i morgon, eller ens i övermorgon.
Kanske är denna beskrivning orättvis. Kanske går det inte att förstå den tidsanda som rådde då. Den framtidsoprimism som fanns.
Jag kan se det framför mig. Ett politiskt parti som formeras. Alla bråken, alla konflikterna, men också den rusiga glädjeyran att få ta makten. Att tänka att den ljusnade framtiden snart var inne, att man skulle bli den kraften som ledde folket. Att känna ansvarets tyngd på sina axlar. Detta i en tid av strejker och revolter, klasskonflikter som ställdes på sin spets, när det stora landet i öst genomförde en revolution.
Det är kanske inte konstigt att tiden verkade vara på frammarsch, att samhället verkade genomgå en snabb förändring. Kanske tyckte man att det gick allt för fort, vad vet jag?
Rickard Sandler är ett vackert namn på en statsminister, även om han bara fick sitta i ett år. Han efterträdde Hjalmar Branting och var en marxistisk skolad man. Sandler översatte Marx’ kapitalet 1931 och var en av dem som drev idéerna om socialisering i partiet. Tillsammans med Gustav Möller, Arthur Engberg och Per Albin Hansson författade han socialdemokraternas partiprogram 1920. Detta program som har kallats för det mest marxistiska och framställer det kapitalistiska samhället är ett samhälle som präglas av klasskonflikt:
”Detta mål kan icke uppnås utan politisk kamp. Socialdemokratin vill därför samla och politiskt organisera de utsugna klasserna, klargöra deras roll i den sociala utvecklingen, målet och vägarna för deras klasskamp, erövra den politiska makten och på den väg och i den ordning utvecklingen själv anvisar, genomföra samhällets socialistiska organisation.”
Den politiska kampen för socialismen skulle föras av ett parti. När makten väl var tagen skulle man genomföra socialismen med hjälp av socialisering.
Men den uppmärksamme lägger märke till att denna avsiktsförklaring har försetts med ett undantag. Det måste ske på den väg som utvecklingen själv anvisar.
Å ena sidan ödestro, å andra sidan klasskamp.
Det blir en viss dubbelhet i detta. Man skriver att utvecklingen kommer att visa vägen, men det behövs ett parti som har vett att följa denna väg. Å ena sidan ödestro, å andra sidan klasskamp. Dessa två skulle visa sig vara två storheter som inte riktigt gick att förena.
Frågan om socialisering hanterades med att tillsätta en nämnd som skulle utreda frågan 1920. Detta var åtskilliga år innan de stora utredningarna tillsattes, de som kom att prägla politiken.
Tiden efter andra världskriget var den tid då samhällets skulle reformeras och styras med kunskap, den sociala ingenjörskonstens tid. Frågor om samhällets vidare utveckling höll det statliga utredningsväsendet sysselsatt.
Att tillsätta en utredning kan vara ett sätt att skjuta problem under mattan. Att utreda en politisk fråga är att hantera den på ett till intet förpliktigande sätt. Många är de obekväma frågor som malts sönder av det statliga utredningsväsendets maskineri.
Kanske anade man inte 1920 vad socialiseringsnämnden skulle arbeta med, att det skulle dröja 16 år innan den sista publikationen kom, kanske visste man inte att arbetet skulle vara bortkastat. När Rickard Sandler 1936 slutligen satte punkt var det med att säga att socialiseringsnämnden inte hade för avsikt att förespråka eller planera hur socialiseringen skulle gå till.
När utredningen tillsattes var det dock en marxistiskt inspirerad tanke som skulle ligga till grund för arbetet. Hjalmar Branting skrev utredningens direktiv, det vill säga de riktlinjer som arbetet skulle följa. Han menade att det privatkapitalistiska samhället hade en grundläggande brist, eftersom produktionen var undanhållen det allmänna. Syftet med socialiseringen var således att underkasta produktionen och strukturera den i det allmännas bästa.
Men denna utgångspunkt omförhandlades snabbt. Det första betänkandet rörde frågan om industriell demokrati. Man hade i uppgift att lägga fram ett förslag som skulle ge arbetarna i industrin mer inflytande och makt över sin arbetssituation. Man lade fram ett förslag om att driftsnämnder bestående av arbetare skulle inrättas vid företag. Syftet var att ge arbetarna insikt i hur företagen drevs.
Ägandefrågan blev omformulerad till en fråga om drift, klasskonflikten blev omformulerad till samarbete mellan arbete och kapital.
Men detta förslag hade mycket lite med ägande att göra. Ägandefrågan blev omformulerad till en fråga om drift, klasskonflikten blev omformulerad till samarbete mellan arbete och kapital. Utredningen betonade vikten av samverkan, att upplysa arbetarna om hur ett företag sköts skulle kunna förbättra produktionen, vilket var ett gemensamt intresse för både arbetare och arbetsgivare. Driftsnämnderna skulle inte ha någon faktiskt bestämmanderätt, utan bara en rådgivande funktion.
Det finns något fostrande i det hela. Att arbetarna ska förstå hur produktionen fungerar, rätten att få yttra sig i frågor om arbetsvillkor men på intet sätt ges befogenheter att styra själva över din arbetssituation. En utjämning av maktförhållandena mellan arbete och kapital var inte den faktiska makten över situationen, utan tillfället att få se hur produktionen gick till. Det handlade om att ge arbetarna kunskap snarare än makt.
Förslaget blev hårt kritiserat av fackföreningsrörelsen och gick inte genom i riksdagen.
Själva utredningen präglas av att vilja mana till eftertanke, försöka ljuta olja på de revolutionära vågorna. Man kritiserar de arbetare som tror på en revolution:
”Den ersättning arbetaren söker för ett innehållslöst, tryckande och färglöst liv på arbetsplatsen, tar ofta form av drömmar om ett samhälle, där alla önskningar bli uppfyllda. För otåliga, aktiva, verksamhetslystna naturer tar det existerande samhället lätt karaktären av raka motsatsen till allt det önskade, av en fiende som det endast gäller att förinta.”
Klasskampen fick ge vika för det gemensamma bästa. De revolutionära tongångarna som hördes var av ondo, de var människor som behövde besinna sig. I stället för konflikt betonade man de gemensamma intressena. De som trodde på klasskamp behövde besinna sig. Att kämpa för arbetarnas rätt handlade inte om att kämpa mot arbetsköparna. Det fanns gemensamma intressen som man skulle ta vara på.
Så gick idén om socialisering från att vara en omfördelning av ägande, en omfördelning som var en motreaktion mot kapitalismens orättvisa, till att handla om hur företag skulle skötas för allas bästa, ett ömsesidigt beroende. Det allmänna bästa blev produktionens bästa.
1920-talet var ett decennium som inleddes med en kraftig ekonomisk nedgång och som präglades av en hög arbetslöshet. Arbetslösheten var ett problem som gav upphov till olika lösningar. Röster från höger menade att detta var på grund av arbetarnas för höga löner, som gjorde det för dyrt att anställa (ett argument som verkar ack så välbekant).
Från vänster menade vissa att den höga arbetslösheten var ett tecken på det kapitalistiska sönderfallet. För socialdemokratin blev 1920-talet ett decennium där praktisk politik och ideologi hamnade i konflikt. Som regeringsparti hade man inte egen majoritet. Det handlade mer om att bevara sina positioner snarare än att flytta fram dem.
Arbetslösheten blev även för somliga socialdemokrater ett bevis på det kapitalistiska systemets instabilitet. Men de dåliga tiderna blev inte ett argument för vikten av socialisering. Gränsen för det möjliga definierades av de ekonomiska förhållandena, som blev en anledning att hålla en defensiv position. I riksdagsdebatter och skrifter kom socialdemokrater att hävda att det var utvecklingens gång som bestämde hur det skulle bli. Rickard Sandler menade att:
”Socialiseringen (är) helt enkelt en fortskridande utvecklingsprocess, som endast delvis ägnar sig för statligt ingripande. Till en mycket väsentlig del sker denna process, utan att vi i här i riksdagen röra ett finger för den.”
Att genomföra socialiseringen gick helt enkelt, inte än. Det är svårt att veta vad som var retorik, vad som var taktik. Vad man kan veta är dock att socialiseringen, som ett sedan länge uppnått mål för socialdemokratin, lät vänta på sig. Den liberala statsvetaren Herbert Tingsten har skrivit att sossarnas tjugotal var en tid då ”taktiken (blev) bestämmande för ideologien; det handlande som uppfattas som något yttre och tillfälligt, blir vana och karaktär.” Det fanns uppenbara gränser för vad som ansågs möjligt att göra. Strävandena mot ekonomisk demokrati var lagda på is. Tiderna var för hårda, partiet för svagt. Dessutom skulle det ju hända, förr eller senare.
Socialiseringsnämnden satt kvar även på 1930-talet. Arbetet fortsatte, även om man inte angav några förslag. Frågan om socialisering kom att bli allt mindre aktuell. Den förda politiken riktade in sig på samförstånd. Statsminister Per Albin Hansson menade att samhället inte hade nått den grad av utveckling som behövdes för att socialisering skulle gå att genomföra.
När som helst, men inte nu.
Ständigt denna utveckling, alltid dessa tider som någon gång ska komma. När som helst, men inte nu.
1937 kommer en utredning som förpassar frågan om socialisering på reformismens kyrkogård. Författaren är Rickard Sandler. Den liknar inte en traditionell utredning, utan har formen av att vara en essä, försiktiga resonemang kring sakernas tillstånd.
En grundläggande premiss för Sandlers resonemang är idén om alla människors lika värde. Den ekonomiska politikens mål är att alla ska få det bättre, alla är medlemmar i samhället och ingen ska få någonting på bekostnad av någon annan. Sandler menade att problem med detta var konkurrerande normer. Detta gäller inget bara mellan arbetarklassen och kapitalisterna, utan även mellan lantarbetare och industriarbetare. Alla kunde de ha olika uppfattning om vad som var bäst för dem.
Idén om ett folkhushåll är centralt i detta resonemang. Det allmännas bästa var den norm som det politiska arbetet skulle sträva efter. I det allmänna bästas namn måste konflikter överbryggas. Hur socialisering har hanterats och hur frågan om att omdana villkoren för ägande visar hur klasskampen blev en folkhemstanke, hur konflikt blev samarbete. Framstegstanken blev ett argument för de små stegens politik.
Det är en ödets ironi att Sandler parafraserar på Marx när han skriver:
”Även om människan mer och mer kan väntas i fråga om sin tillvaros materiella underlag kunna behärska samhällsutvecklingen, torde mänsklighetens berömda ’språng ur nödvändighetens i frihetens rike’ få förläggas till någon tidpunkt efter den tid vi våga yttra oss om.”
Detta låter som en gränsdragning av tid, men är i lika stor mån en gränsdragning utifrån en ovilja att överkomma ett ekonomiskt system. Det är illustrativt för en ödestro som gjorde den politiska strategin bunden till tidens gång, vilka tillfällen som fanns.
Det verkar vara en socialdemokratisk strategi som lever kvar. Det går väl inte att skylla de dåliga tiderna på de politiska besluten, de är ju underordnade samhällets allmänna tillstånd. Politiken gör vad den kan, givet det utrymme som finns. Socialdemokratin kom att växa samman med ett ekonomiskt system som man förvisso en gång i tiden såg som illegitimt, men som visade sig vara avgörande gör vad som ansågs möjligt att göra.
Socialiseringen var en vision som sköts på framtiden, en idé som aldrig riktigt togs på allvar, eftersom det innefattade för radikala ingrepp i den ekonomiska strukturen. Att omgestalta villkoren för ägande skulle innebära att överträda det gränser som det ekonomiska systemet och det ekonomiska läget hade ritat upp. Jag föreställer mig att Rickard Sandler knackar på Stefan Löfvens dörr och säger ”Vi vågade inte riktigt förr, men nu då, är inte tiden inne? Det har ju faktiskt gått åttio år?” Löfven skulle svara: ”Absolut inte nu, när tiderna är så svåra, det går inte. ”
För dem som väntar på rätt tillfälle riskerar att alltid stå på läktaren. De som väntar på socialism kommer förmodligen att få vänta mycket länge. Detta gällde för socialdemokratin, och det gäller även för de som inväntar den slutgiltiga krisen. En socialdemokrat sa att det ibland är bättre att vänta med armarna i kors än att göra dumdristiga saker. Tiden fick utvisa att han hade fel.
