Det enda försvar vi har

Sista ordet
Cecilia-Hoglund_frilagd-2
Det målas ofta upp en ganska mörk bild av vart vi är på väg som samhälle. Nästan som om utvecklingen vore förutbestämd och omöjlig att bryta, skriver Arbetarens krönikör Cecilia Höglund.

I juridiken blundar vi för politik och våra beslut är fria från värderingar. Trots det är politiken alltid närvarande. Den stiftar lagarna och den påverkar vårt samhällsklimat. Som en följd av politiska beslut lever vi våra liv under olika premisser. Olikheter i livsvillkor som påverkar hur vi tolkar de skeenden som vi sedan ska bedöma. Har vi aldrig varit med om att bli tafsade på rumpan och vetat att den tafsningen lika gärna kan följas upp av ett grövre sexualiserat våld så är det svårt att relatera till behovet av försvar. Om jag inte har upplevt det underliggande hotet i den typen av handling så kommer jag troligtvis att anse att en örfil är onödigt våld. På samma sätt blir det svårt för den som aldrig varit utsatt för nazist­iskt gatuvåld att förstå känslan av utsatthet. När är ett angrepp avslutat om du vet att hotet finns där hela tiden mot dig, din familj och övriga samhället? 

Det finns ett känt fall där en familjefar gick långt över gränsen för våldsanvändande. Han blev friad på grund av att han ”svårligen kunde besinna sig”. Den angripande mannen hade hotat honom och hans familj dagen innan med kniv och dök nu upp hemma hos dem. Familjefadern slog över 22 slag med hammaren. Flera av de hårdaste slagen kom efter att situationen hade lugnat ned sig och angriparen redan ragglade omkring av slagen. 

Alla kan vi förstå hur han kände. En man hotade hans fru, hans barn. Vem skulle inte försvara sig och sin familj? Vem skulle inte ha svårt att besinna sig? Vid en sådan händelse behöver inte våra värderingar prövas, inga politiska analyser behövs för att förklara vad som skett. Vårt samhällsklimat är tydligt där.  

För den som lever under premissen att polisen garanterar ett skydd mot våld i det offentliga så blir däremot många andra handlingar oförklarliga. Att med våld freda sig mot en ”harmlös sexuell invit” blir onödigt våldsamt. Att stå kvar och slå tillbaka för att försvara en samling okända människor blir extremism. I stället för att ge en förklaring till vårt beteende misstänkliggör våra tidigare erfarenheter oss i rättens ögon och våra svårigheter att besinna oss ses som uttryck för ideologisk fanatism i stället för mänsklighet. 

Parollen ”Antifascism är självförsvar” har en politisk syftning och ska inte blandas ihop med juridikens nödvärn. De juridiska förändringarna kommer när samhällsklimatet tillåter det. I nuläget handlar det därför inte så mycket om vi har juridisk rätt eller inte att försvara oss. Hotet är verkligt och det ökar. Det handlar i stället om hur vi gör det försvaret kollektivt och preventivt så att inte enskilda personer får ta ett isolerat personligt eller juridiskt ansvar. Det finns ingen nödvärnsrätt som kan ersätta ett solidariskt samhällsklimat. Att tänka och agera Alla för Alla är det enda försvaret vi har.