Punken är odöd

Punken exploderade i ansiktet på etablissemanget 1977. Musiken gjorde revolt med sin enkelhet och direkthet och attityden skrämde slag på den äldre generationen. Men faktum är att punkens budskap var do it yourself, sitt inte och gnäll över att ingen annan gör saker åt dig. Arbetaren har undersökt
hur punken mår i dag.

Musik
Foto: Jörgen Lund
linus Cadenius från Psykbryt tar emot en låtönskning från publiken på punkklubben Antisocial.
Foto: Jörgen Lund

I en mörk och trång källare till en av Södermalms mindre flotta krogar huserar punkklubben Antisocial. I kväll spelar Stockholmsbanden Psykbryt och SST (Strindberg som tortyr) och lokalen är i det närmsta fullsatt, vilket innebär ungefär 80–100 besökare. Besökarna är i blandade åldrar, från tunnhåriga, korpulenta 40-plusare till nyfrälsta 18-åringar i punkuniform. Framför den minimala scenen står en handfull entusiaster med tatuerade huvuden, nitjackor och tuppkammar med knytnävarna i luften när Psykbryt drar igång kvällens andra låt ”Åk hem till Täby”. Sångaren Linus Cadenius vrålar ”Åk hem till Täby Fredrik Reinfeldt, åk tillbaks. Åk hem till Täby, ja du får aldrig min röst ditt jävla as”. Ljudet är skräpigt och slamrigt men stämningen är på topp.

Ett par dagar innan spelningen träffar jag grabbarna i Psykbryt i deras replokal i Gula villan, söder om Stockholm. Zack Johansson (bas), Nikko Knösch (trummor) och Tobbe Ljunggren (gitarr och sång) var 16 år när de började spela ihop 2009. Linus Cadenius på sång och gitarr var då 20. Tobbe Ljunggren och Nikko Knösch upptäckte punken under ett musikkollo på Barnens ö och introducerade därefter Zack Johansson till KSMB och Asta Kask. 

– Jag tyckte musiken var så otroligt häftig. ”Jag vill bli som far” med KSMB, jag menar oj, vilken låt liksom. Asta Kask tyckte jag såg så jäkla balla ut i sina skinnjackor, svarta jeans och tuppkammar, säger Zack Johansson.

Följande höst gick Nikko Knösch och Zack Johansson för att se Alarmrock på Kafé 44 i Stockholm och tänkte ”Det där ska vi också göra”. Sångaren Linus Cadenius hittade de via ett socialt forum på internet. 

De är alla eniga om att punk är mer än musik, att det till stor del handlar om revolt och uppror mot det etablerade samhället. 

– Så länge vi har yttrandefrihet kommer det att finnas punk. Det handlar om missnöje och ett stort jävla fuck off till allt man tycker är snett, säger Zack Johansson.  

Han ger inte mycket för Sex Pistols, även om övriga bandmedlemmar protesterar. 

– Sid Vicious har ju blivit någon slags ikon och idol för många, men i min mening var han inget annat än en milt utvecklingsstörd kille som inte kunde spela bas och gick ned sig på knark. Jag föredrar definitivt The Clash. Många tycker att de är för mesiga, men de tog ställning för någonting, det är mer äkta punk för mig.     

Tidigt delades punken upp i två läger, mellan dem som ställde sig utanför samhället, saknade framtidstro och bad allt och alla att dra åt helvete, och de som engagerade sig i samhällsfrågor och skrev politiska texter. Sex Pistols och The Clash brukar kunna ses som en vågbrytare dessa två grupper emellan. De förstnämnda beskyller The Clash för plakattexter och föraktar vad de ser som uppmaningar till ett bättre liv. Möjligen kan den här gruppen jämföras med trasproletariatet.     

I ett klipp från Svt:s Magasinet, från 1983, sitter tre Malmöpunkare på ett galleri och diskuterar vad som är punk. Den ena killen (som jag tror är Tobbe Sjöberg från Moderat Likvidation) menar att ”Man vill va äcklig, svinig och dum i huvudet, va. Jag står inte för anarkismen. Jag vill va punk. Det är många som förknippar punk med anarki. Supa, slåss och leva djävulen, det står jag för.” Men han blir ifrågasatt av en annan kille i sällskapet som menar att punk handlar om att vara sig själv. ”Punk är att hålla sig flytande, att inte gå ner sig”, säger han. 

Zack Johansson från Psykbryt tycker att punken är en arvtagare till proggen. 

– Punken tog över proggens roll i slutet på 70-talet, sedan har inget annat ersatt den. Riktig punk ska innehålla ett politiskt ställningstagande.   

De flesta av bandets låtar är politiska och en känga till sittande regering och dess nedmontering av välfärdssystemet.

– Det kanske inte påverkar samhället i stort, men betyder mycket för oss som är en del av den, säger Tobbe Ljunggren  och syftar på subkulturen.  

Linus Cadenius som har varit punkare sedan 14-års­åldern och var mobbad under högstadiet menar att han funnit sin identitet genom punken. 

– De tyckte inte om mig och jag fick ofta stryk i plugget. Jag tänkte okej, jag ger dem ett skäl att hata mig, i stället för att försöka smälta in. Jag skaffade tuppkam och på den vägen är det. I dag handlar det mycket om tillhörighet, att vara en del av något. Punkare morsar på varandra på stan, mer än inom någon annan subkultur tror jag vi känner att vi har något gemensamt.  

Michael Alonzo var sångare i det legendariska punkrockbandet KSMB och bildade därefter Stockholms Negrer, som under tidigt 80-tal släppte tre stycken plattor. I våras släppte han under namnet Alonzo och Fas 3 sin första platta på närmare 20 år. Medverkande musiker i bandet är bland andra Nicke Andersson (Imperial State Electric), Ekan (Twopointeight), Inge Johansson (International Noise Conspiracy) och Håkan Sörle (The Baboon Show). 

– Vi har varit ute och gigat i ett år nu och det är skitroligt. Jag har verkligen saknat att stå på en scen, men det är lite annorlunda i dag. Det kommer många äldre på våra spelningar, sådana som till vardags kanske inte är så intresserade av punken, men har kvar den i sitt hjärta på något sätt.     

Om det däremot enbart varit 40-plusare som kom på spelningarna hade han lagt av. Majoriteten är minst tio år yngre och även 20-åringarna är väl representerade. Michael Alonzo tror definitivt inte att punken är på utdöende. 

– Vid varje gig kommer det fram minst ett ungt band (oftast flera) som säger att de inspirerats av KSMB och vill ge mig en cd med deras egna låtar. 

Han tror punken är minst lika viktig i dag som den var i slutet av 70-talet. 

– Punken tilltalar trasiga och asociala ungar som inte är intresserade av att lira fotboll. Genom punken får de ett sammanhang och en mening. Alla är välkomna, hur bucklig du än är. Jag tror det är otroligt viktigt.    

Dessutom erbjuder punkmusiken en kanal för utlopp av starka känslor och tillbakatryckta energier. Punkens budskap är att alla kan, det är bara att köra. 

– ”Men jag kan bara ett ackord.” Skitsamma, gör en låt av det då, kör bara. Hela den attityden har varit en enorm skola för mig. Jag har tagit med mig det där genom livet, säger Michael Alonzo och konstaterar att många av dem som var en del av punken tycks ha klarat sig rätt bra i livet.    

– Herre Gud, jag tycker man ser direktörer, ekonomer och alla möjliga samhällstoppar sitta i tv-soffor i dag och säga att ”Jo, jag var punkare när jag var ung”. Vi kanske inte behöver så många fotbollsträningar som folk tycks tro, ha ha ha.  

Han påminner om att den svenska punken till en början inte alls var politisk, utan i det närmaste hånfull och anti mot allt vad som uppfattades som politik. Ebba Grön sade sig inte spela punk utan antirock och punkarna enades under parollen ”Vägra rösta”, sonika för att reta gallan ur morsan, farsan och etablissemanget. 

– Men det där ändrades ju rätt snart, visst blev väl Ebba Grön politiska ganska tidigt.  

Alonzo tar tillbaka det han just konstaterat och invänder att punken snarare är reflekterande och intellektuell än politisk.

– Det handlar inte så mycket om partipolitik utan snarare om frågor som vad är rättvisa eller vad är meningen med livet. Det påminner lite om ett religiöst eller filosofiskt grubbleri. Det här är ju inga partyprissar som lika gärna hade kunnat stå på ett disco med näven i luften liksom, det här är snarare tänkare, känsliga naturer.

Apropå det berättar han att punkare ibland kommit fram till honom genom åren med någon textrad ur någon ny låt och upprört konstaterat att ”Det här är ett svek”. Michael Alonzo börjar skratta.

– För mig är det obegripligt, vad pratar du om? Hur fan kan en textrad ur en låt vara ett svek?  

Håkan Sörle från The Baboon Show tar emot i sin egen studio i Årsta och spelar upp några av låtarna från bandets kommande skiva. Det låter definitivt mer punk än förra plattan People’s Republic of The Baboon Show Formerly Known as Sweden, som var tyngre och doftade tidiga AC/DC. I den intensiva tvåackordslåten ”Wake up” sjunger Cecilia Boström ”Wake up to reality, some people don’t wake up at all. Wake up now. You just don’t get it, he’s a moviestar, and a politician. Fuck that politician, he’s just a loby boy. Piss off.” Det råder ingen tvekan om att Baboon Show är ett politiskt band. 

Håkan Sörle växte upp med hårdrocken och fann punken som 16-åring. Inkörsporten var trallpunkband som Charta 77, Strebers och DLK i början av 90-talet.      

– På sätt och vis var väl tidiga AC/DC också lite punkiga. Bon Scott sjöng om att vara fattig arbetarklass, att vilja åka Cheva men inte ens ha råd med bensinen, eller att ge katten mat. 

Men utan punken är han tveksam om han funnit sitt politiska intresse och blivit socialist. 

– Man såg en massa texter på folks jackor. ”Krossa kapitalismen” till exempel, jag visste inte ens vad kapitalism var för något, men kollade upp det och på den vägen är det. 

Punken tycker han framförallt handlar om att bryta konventioner och strunta i vad folk tycker och tänker om en, samt att spela även om man inte kan. 

– Sedan tycker jag det är tråkigt att det inom vissa kretsar är så viktigt hur man klär sig. Vi tjafsar ofta med sådana punkare. I Tyskland brukar vi få skit för att vi kör sladdlöst. ”Vafan, tror ni att ni är Van Halen eller”, är en klassiker. Men det är enbart av praktiska skäl, för att Cissi flänger runt så mycket på scen.

En annan sak han ogillar är att många förväntar sig att allt ska vara gratis. Punkare som blir sura eftersom inte entrén är gratis, eller för att de inte kan få en t-shirt.

– Vi tjänar inte en spänn på det här och kommer nog aldrig att göra det. Vi bekostar våra egna turnéer och skivor och går i slutändan ungefär plus minus noll. Vill man bli rik kör man inte punk, vi gör enbart det här för att vi tycker det är så förbaskat roligt. 

Cecilia Boström är tveksam till att punken som stil eller musikgenre återigen ska möta en storhetstid, men hon tror på attityden och inställningen. 

– Punk kan vara så mycket. Jag tycker man kan spela dansmusik och vara punk. Det behöver inte nödvändigtvis handla om politik, utan det kan handla om att uppröras över något man tycker är fel och göra något för att förändra det, utifrån de förutsättningar man har. Den attityden tror jag återkommer. 

Eftersom Cecilia Boström sjunger i bandet är texterna viktiga för henne, men de måste inte nödvändigtvis vara politiska. Det viktiga är att hon kan stå för dem. 

– Men jag går igång mer på arga ämnen, det är lättare att elda upp sig och sjunga intensivt och övertygande då. 

Hon konstaterar att de flesta är arga över något som tonåringar, men att ilskan rinner av med åren. 

– Man har väl ingen energi kvar efter att ha slitit ut sig på jobbet, samt ägnat tid åt att välja elbolag och mobilabonnemang antar jag. Jag tycker det är synd, vi skulle alla behöva vara lite mer förbannade.

Anna Sjöstrand (sång) och Sheriin Emanuelsson (gitarr) är med i punkbandet Körsbärsfettera, som bildades 2007 i Skövde. Anna Sjöstrand sjöng med ett annat band men hade skojat med sin vän Totta Strandberg om att de borde bilda ett band med bara tjejer och att hon skulle spela trummor. Totta Strandberg  hade aldrig spelat trummor tidigare men köpte ett trumset och lärde sig. Ett år senare tog de tag i saken på allvar. 

– Hanna [Brage] fick spela bas, trots att hon aldrig hållit i ett instrument tidigare. Det viktiga var att vi gillade henne och att hon var en cool brud, säger Anna Sjöstrand.      

Tre månader senare hade de sin första spelning. 2009 släppte de på egen hand sitt debutalbum Alla ska ha linne, och blev överväldigade av responsen. 

– Vi fick urbra recensioner och en massa spelningar runt om i landet, jag vet inte vad som hände. Jag gissar att folk tilltalades av enkelheten, för vi var inte så duktiga. 

Det blev lite större än vad tjejerna, som mest ville spela ihop lite på skoj, tänkt sig. 

Sheriin Emanuelsson har lyssnat mycket på lokala punkband som Asta Kask, Snutjävel, Vänsternäven och amerikanska Bad Brains. 

Efter årsskiftet släpper de EP:n Vakna upp för fan. Titeln och tre av fyra låtar är uppmaningar till svenska folket att inte rösta borgerligt igen. 

– Texterna är viktiga. Den punk vi har lyssnat på och gillar är politisk. Vi ska akta oss för att försöka efterlikna USA, med deras avsaknad av välfärdssystem och glorifiering av den starke individen, säger Sheriin Emanuelsson. 

kulturen@arbetaren.se