Premiumkonto hos kolonialismen

General Joseph Galliéni, fransk guvernör på Madagaskar mellan 1887 och 1905, hade älskat Spotify. Arbetarens kulturredaktör förklarar varför.

Kultur
Foto: Fredrik Edin
Köpcentret Triangeln har planer för Malmö.
Foto: Fredrik Edin

1898 publicerade Galliéni sina tankar om hur en kolonialmakt bäst behärskar en koloni. Ett ämne han hade stor erfarenhet av från Martinique, Sudan, Vietnam, Laos och Madagaskar. I boken Report d’ensamble sur la pacification, l’organisation et la colonisation de Madagascar presenterar han två huvudsakliga strategier: våld och politik.

Första steget är att krossa befintliga strukturer med hjälp av våld. När kolonisatörerna bränt en by, slagit ned ett uppror, skövlat och plundrat är det dags för soldaterna att dra sig tillbaka och ansvara för säkerheten. I nästa steg tar politiken över och nu handlar det om att bygga upp. Men inte det som varit, utan någonting annat. Någonting kontrollerbart. General Galliéni menade att de två viktigaste sakerna var skola och marknad. Våldet dekonstruerar och politiken rekonstruerar.

Men till skillnad från kapitalismens barndom i vår del av världen då man också brände byar och fält, var det huvudsakliga syftet inte att förvandla invånarna till arbetskraft utan till skolade konsumenter. Det handlade om att bygga upp en helt ny social ordning. En ordning som gick att exploatera och kontrollera. Hade de bara krossat de gamla strukturerna skulle de snart återuppstått, mer fientliga än någonsin. General Galliénis idéer spreds och användes genom hela Frankrikes kolonialhistoria, från Madagaskar till Algeriet och Sydostasien. När USA löste av fransmännen i Sydostasien tog man över strategierna.

Kulturindustrin arbetar på samma sätt i jakten på pirater. Givetvis med mildare metoder. Men även här slås befintliga strukturer sönder. Lobbyorganisationer, som exempelvis Antipiratbyrån, övertalar lagstiftare att stänga ned fildelningssidor och jaga och bestraffa fildelare. Rättssystem delar ut stenhårda straff. Här i Sverige fängelsestraff på ett år, böter på flera miljoner. I USA har åtalen handlat om tiotals år och stämningarna i extrema fall på  hundratusentals miljarder kronor. Ibland överlappar rättssystemet och kulturindustrin varandra. Flera av de som var satta att skipa rättvisa i målet mot The Pirate Bay hade exempelvis kopplingar till organisationer som arbetar för att stärka upphovsrätten.

Parallellt med att strukturer krossas byggs marknader upp. Det vilda, decentraliserade okontrollerade och svårexploaterade nätet krymper till några få noder i form av företag som Google, Facebook och Youtube. Torrents blir pay-per-view. Internet blir kabel-tv.

Fildelare skolas, mer eller mind­re framgångsrikt, om till konsumenter. Med hjälp av hot om bestraffning, reklam, propaganda från kulturindustrin och – även om det blivit bättre senaste åren – media som okritiskt sprider kulturindustrins världsbild. En världsbild som kortfattat går ut på att det i just deras fabriker finns en konflikt mellan kulturutövare och kulturälskare och inte mellan arbete och kapital – mellan de som arbetar och de som köper arbetet  – som i alla and­ra fabriker. En myt om att fildelare stjäl från konstnärer.

Marknaderna byggs enligt ett mönster som kallas spotifiering. Det innebär kortfattat att något som tidigare varit gratis eller fritt att använda inhägnas och beläggs med en avgift. Det är inga nyheter. Kapitalismen förvandlar allt till varor. Det nya med spotifiering är vi inte längre bara betalar för att få något, utan också för att slippa något. Detta något är oftast reklam. Vi slipper betala för musiken på nätet om vi lyssnar på jinglar mellan låtarna, vi slipper betala för tidningen om den är full med annonser och vi slipper betala för filmerna om de avbryts av reklam med jämna mellanrum. Eller rättare sagt, vi betalar men inte med pengar utan genom att ta del av reklamen.

Okej, helt nytt är det inte. Alla har väl någon gång suttit på en restaurang där det kommit fram en musiker till bordet som vägrat sluta spela innan hen fått en slant. Det nya är att detta satts i system. Vem vet, kanske kommer kapitalismen i framtiden att sluta producera saker vi vill ha och behöver för att uteslutande framställa sådan vi kan tänka oss att betala för att slippa?

Men även om vi betalar för kulturen är vi inte kunder hos tjänsterna. Vi är varor som tjänsten sålt till sina annonsörer. De säljer tydligt definierade målgrupper till företag som vill rikta sin reklam till samma målgrupper. Ingenting har heller någonsin blivit billigare av reklam. Det är alltid konsumenten som betalar kostnaden för reklamen. Den bakas in i priset för produkten som reklamen gör reklam för. Det du slipper betala när du tar del av kulturen tas igen i butikernas kassor.
Det finns enorma mängder kultur på nätet. Allt går dessutom förr eller senare att få tag på gratis. Lagligt eller olagligt, rätt eller fel, men det går. Spotifieringen innebär att det som tidigare var gratis nu kräver en motprestation. Antingen pengar eller ta del av reklam.

Det finns också en enorm mångfald. Nätet har inneburit ett uppsving utan motstycke för nischkultur och smala företeelser. Kultur som tidigare sålt för lite för att platsa i vanliga affärer hittar sina fans på nätet.

Spotifieringen innebär att den här så kallade långa svansen av nischkultur klipps av. När ett företag väljer ut den kultur de vill sälja handlar det i första hand inte om kvalitet. De gör en marknadsmässig bedömning där det inte är en fråga om bra eller dåligt utan om det går att sälja i stora volymer eller inte. Företaget tillhandahåller sedan det som bedöms kunna sälja, men till en precis så låg kvalitet de vågar utan att riskera att förlora kunder. Utbudet förändras alltså också vid spotifiering. Det blir kvantitativt mindre och kvalitativt sett sämre.

Men historien slutar inte på nätet. Även om kulturindustrin är utvecklingens spjutspets är tendensen ännu tydligare i stadsmiljön som allt mer inhägnas och privatiseras. Centrum glasas in och blir gallerior. Parker blir parkeringsplatser. Bänkar på torget förvandlas till en uteservering.  

De som driver utvecklingen gör det ofta av ideologiska skäl. Som när allmänna platser eller verksamheter säljs, skänks bort eller hyrs ut av borgerliga politiker som vill att så mycket som möjligt ska vara privatägt och därmed gå att tjäna pengar på. Strax efter valet 2006 sålde exempelvis Stockholms Stad tio förortscentrum till det ökända brittiska fastighetsbolaget Boultbee. Ett bolag som inte bara struntade i löftet om att rusta upp centrumen utan dessutom höjde hyran för 90 procent av handlarna och har varit inblandade i hundratals tvister i hyresnämnden.

I bland drivs utvecklingen av socialpreventiva skäl. För att bli av med stökig, svårkontrollerad stadsmiljö. Ett typexempel är när ökända ”Lilla Plattan” på Kungsholmen i Stockholm förvandlades till Västermalmsgallerian. En brokig miljö blev ett köpcenter med valspråket ”Välkommen till det färgsprakande väst”. Argumentet att komma till rätta med stökiga miljöer har förts fram av förespråkare för gallerior vid bland annat Hornstull, Gullmarsplan och en rad andra platser. Handlar det inte om att stävja kriminalitet så handlar det åtminstone om att hantera ett område av staden som anses ”sunkigt”, för att använda Stockholms förra finansborgarråd Kristina Axén Olins ord. Att politiker vill stävja stökiga miljöer är inte så konstigt. Det konstiga är att lösningen alltid stavas kommers.

När ett torg inhägnas gör ägaren motsvarande gallring av butiker som Spotify och liknande tjänster gör med kultur. Bara de med kommersiell potential blir kvar. Ofta sker gallringen indirekt genom att höja hyrorna. Butiker försvinner och andra, ofta stora franchisekedjor, kommer i deras ställe. Bara de som har viss omsättning och har råd med hyran blir kvar. Precis som de flesta tjänster på nätet i huvudsak har mainstreamkultur, har de flesta gallerior i huvudsak samma butiker. Oavsett var du går in i en galleria i Lund eller i Luleå kommer du att hitta ungefär samma butiker. Ofta exakt samma butiker.

Socialpreventionen har sin motsvarighet på nätet. Kulturindustrin vill precis som de borgerliga politikerna bli av med stökiga, svårkontrollerade miljöer, om de så heter Napster, Limewire, The Pirate Bay eller Tanka fett. Miljöer de inte tjänar pengar på.

När någonting spotifierats förses det också med regler för hur det får användas. Som uppföranderegler i gallerior. Eller tekniska begränsningar som styr användandet. Som kopieringsskydd på musikfiler eller regionkoder på filmer. Ibland är reglerna uttalade och väl kommunicerade, exempelvis genom förbudsskyltar eller avtal för användning. Ibland är de mer subtila, ibland outtalade. Som de normer som påverkar hur vi beter oss i offentliga miljöer. Som kan skilja sig åt beroende på om vi betraktas som ”konsument” eller ”medborgare”. Vissa typer av information, som flygblad, förbjuds medan andra typer, som exempelvis försäljning av mobilabonnemang, uppmuntras. Vissa besökare som a-lagare och ungdomsgäng portas. Det blir förbjudet att ”hänga”. Du är bara välkommen i egenskap av konsument. Var alla människor som inte räknas som konsumenter eller har straffats ut ska ta vägen framgår aldrig.

Härom veckan visade det sig att den som har en betalningsanmärkning kommer att få det betydligt svårare att köpa sms-biljetter av en rad kollektivtrafikbolag. Oavsett intentionen är detta ett sätt rensa offentliga miljöer från dem som anses ha misslyckats som konsumenter. Betalningsanmärkningen är spotifysamhällets egen straffpåföljd. Den delas ut av privata företag som Upplysningscentralen till de som anses ha misskött sig som konsumenter genom att inte betala en skuld eller avgift. Oavsett hur stor eller liten skulden är. Anmärkningen försvinner inte även om skulden betalas. Den går inte att överklaga eller bli av med på annat sätt, utan finns kvar i tre år.

En betalningsanmärkning får förödande konsekvenser. Den som har en anmärkning får svårt att teckna abonnemang och avtal, hyra lägenhet, skaffa kreditkort, ta lån, handla på avbetalning, öppna konton och numera alltså även åka kollektivtrafik. I praktiken kan anmärkningen innebära en uteslutning från spotifierade miljöer.

Att konsekvenserna blir så stora beror på att spotifierade platser, både på nätet och i staden, beläggs med avgifter. En galleria är gratis på samma sätt som Spotify är gratis. Är du bara beredd att ta del av reklam, inte sällan förmedlad av aggressiva försäljare och rätta dig efter de förutsättningar som gäller i det numera privatiserade rummet kostar det ingenting att vara där. Ända tills du letar efter någonstans att sätta dig och vila och upptäcker att de enda sittplatser som finns kvar är belägna i kaféet där man måste köpa något för att få sitta.

På nätet är gränserna tydliga. En fil är antingen spotifierad eller inte. Även om samma fil finns i miljoner kopior som var och en antingen är spotifierad eller inte. I staden är gränserna flytande. Det är stor skillnad mellan det lilla torget – där en och annan bänk har förvandlats till uteservering eller försetts med en reklamfinansierad toalett i ena hörnan –  och en galleria. För att inte tala om de shoppingkluster som omringar våra större städer, som stora förortscentrum utan förorter, där ingenting någonsin varit allmänt eller offentligt. Vars existens förutsätter massbilism. Som på avstånd parasiterar på mindre lokala offentliga miljöer som sakta vittrar bort.

Spotifieringen av staden tar sig många former. Som Kungens Kurva utanför Stockholm, Sveriges mest besökta plats med 15 miljoner besökare om året. Eller den event­stad som skär genom Göteborg och sakta men säkert sväljer hela stadsdelen Gårda. Eller alla gallerior i Malmö som Entré och Emporio, Triangeln, Mobilia och Caroli som annekterat den närliggande kyrkan som för att en gång för alla slå fast att shopping numera är vår främsta religiösa ritual. Eller alla dessa idrottstempel runt om i landet där en överväldigande majoritet av besökarna inte idrottar själva utan konsumerar andras idrott. Som heter Guldfågeln, Cloetta, Läkerol, Tegera och Telekonsult Arena och måste ha åtminstone en deltävling i melodifestivalen, ett VM och ett elitlag i någon större lagidrott för att överleva. Kosta vad det kosta vill. Ofta är det skattebetalarna som får stå för större delen av notan.

Vad spotifieringen av rum i staden och på nätet får för konsekvenser för demokratin kan vi bara spekulera i. Rum där vi är konsumenter och inte medborgare. Rum där de som misslyckats eller aldrig någonsin räknats som konsumenter stängs ute. Rum där bara godkända beteenden och godkänd information accepteras. Rum som ägs och kontrolleras av privata företag.

Går det att tänka sig en occupyrörelse eller ännu mindre en arabisk vår i en stad utan torg? Där alla offentliga platser spotifieras, alla öppna ytor kodats om till butiks­ytor eller food courts? Konsumtionsinriktade plundringskravaller i brittisk stil, visst, men går det att föreställa sig ett förstamajtal? Finns det överhuvudtaget någon plats kvar att mötas på som medborgare och inte bara som konsumenter? På nätet? I staden? Men en sak är säker. General Joseph Galliéni hade känt igen sig.