Frigörelsen som fångade sig själv

I århundraden har kvinnor tvingats tygla och dölja sitt hår – utsläppt hår ansågs länge stå för sexuell lössläppthet. Senare har långa svall symboliserat kvinnlighet och det kom som en chock när många klippte sig kort på 1920-talet Men ju friare kvinnan har blivit när det gäller arbete, kläder och sexualitet desto hårdare ska kroppshåret tuktas.

Kultur
Foto: Peter Segemark / Nordiska museet
Interiör från utställningen Hår på Nordiska museet. Inredning från en damfrisering i Björkhagen på 1950-talet.
Foto: Peter Segemark / Nordiska museet

Den besökare som tar till vänster efter trappan inne på Nor­diska museet befinner sig plötsligt i en frisersalong från 1950-­talet. En gammal snurrtelefon står på ett skrivbord till höger. Stolar i vitt med varsin spegel rakt fram. I hörnet en permanentapparat. Det går nästan att ana doften av hårspray. 

Utställningens väggar berättar hårets historia. Våra lockar har använts för att passa normer, göra motstånd mot samhället och egga sexuell lust. Men i takt med att kvinnan har erövrat alltmer samhällsmark har förväntningarna på hårkontroll ökat.

– Ju friare kvinnan blir, ju mer hon får visa av sin kropp, desto skarpare blir kraven på hårborttagning, berättar Cecilia Wallquist, intendent på Nordiska museet för Arbetaren.
 

När kristendomen intog Sverige runt år 1000 förde den med sig idén att kvinnor skulle dölja sitt huvudhår. Cecilia Wallquist berättar att bara barn fick ha håret hängande fritt. När en flicka kom i puberteten skulle stråna tyglas i flätor och ju äldre hon blev desto mer skulle håret sättas upp. När hon gifte sig skulle det döljas helt under en huvudduk. Utsläppt hår var ett tydligt tecken på lössläppthet och den som fick barn utanför äktenskapet tvingades bära en så kallad horluva. 

Cecilia Wallquist menar att håret alltid har använts både för att uttrycka oss själva och förtrycka andra. Ett annat exempel är de norska så kallade tysketöserna som hade relationer med tyska soldater under andra världskriget.

– De överfölls och fick allt hår avrakat och kördes runt i lastbilar medan människor spottade på dem. 

I och med industrialiseringen kom kvinnan ut på arbetsmarknaden och i städerna började huvuddukarna så smått försvinna. Men uppfattningen att håret skulle tyglas genom frisyrer, hattar och sjalar höll i sig ända fram till slutet av 1960-talet.

På 1920-talet når kvinnorna en ny frihet. De har under första världskriget tagit männens plats i arbetslivet och rösträttskampen röner framgångar. Det får effekter både i kläd- och frisyrmodet. Cecilia Wallquist berättar att många kvinnor klipper sig mycket kort, gärna i page, något som chockar samhället och flera män förbjuder kvinnor i sin närhet att klippa sig. 

Ärmlösa klänningar gör entré och plötsligt ser armhålan dagens ljus. Det dyker plötsligt upp reklam om rakhyvlar för kvinnor.

– Om du läser annonserna står det ingenstans varför kvinnor ska raka sig. Det står bara att hårväxten är generande och det framställs som en självklarhet att den ska tas bort.

Under åren blir kjolarna kortare, nylonstrumpan introduceras och på 1950-talet kommer bikinin. Allt mer hår ska tas bort. 

Bland 1960- och 70-talens krav på daghem och lika lön för lika arbete drivs också frågan om kvinnans rätt till sin egen kropp. Det finns en syn på håret som en naturlig del av kroppen och många låter bli att raka sig som ett politiskt ställningstagande. Cecilia Wallquist menar att det här är första gången vi ser kvinnans huvudhår i naturligt tillstånd, utan hår spray, frisyr eller huvudduk.

Hon berättar att könshår alltid har förknippats med sexualitet. Håret är ett tecken på könsmognad och under historien har nakna kvinnor i konsten oftast avbildats med hårlösa kön för att tona ner sexualiteten.

– Kvinnans sexualitet har alltid varit tabubelagd medan mannens varit mer accepterad. Utan henne skulle mannen inte förledas. Ett sätt att begränsa hennes sexualitet och göra henne mer oskuldsfull var att ta bort könshåret. 

Men i slutet av 1900-talet händer något. Stringtrosan antas av den bredare massan och i likhet med bikinin ses hårväxt utanför trosan som generande. 
 

Under arbetet med utställningen har Cecilia Wallquist också märkt att många unga i dag ser det som naturligt att raka sitt kön. 

– Det anses ge signaler att kvinnan bejakar sin sexualitet. Många tror att det är hygieniskt att raka sig, men tvärtom ökar det risken för infektioner.

Cecilia Wallquist menar att kraven på hårborttagning i dag är mer jämlika än tidigare. De manliga idealen går mot mer rakade bröst och kön. Men ramarna är snävare för kvinnor. Något som inte minst märktes under Melodifestivalen då en kvinna sträckte upp armarna i luften och visade en ­hårig armhåla. 

– Det väckte otroliga reaktioner, framför allt på internet. Folk är mer tillåtande mot en man som har hår under armarna, det anses inte oacceptabelt på samma sätt som det gör för kvinnor.

 

Utställningen Hår pågår på Nordiska museet på Djurgården i Stockholm, till 1/9  2013.