Fascism för det 21:a århundradet

Kultur
Foto: Fox.
Batman, ej att förväxlas med Bateman, Christian Bales karaktär i American Psycho.
Foto: Fox.

The Dark Knight Rises är förhoppningsvis det närmaste jag någonsin kommer känslan av att ha bevistat en Wagnerinfluerad propagandaföreställning i det sena trettiotalets Berlin. Det är inte bara hyllandet av övermänniskan, estetiken med den blanka svarta kroppsrustningen, fetischismen av hjältens lika skinande blanka svarta militärfordon och krigsutrustning, eller ens horderna av poliser i svarta uniformer – nu kollektivt återupprättade, rensade från korruption – som sluter upp vid Batmans sida i slutscenerna. Det är inte bara det fullständiga föraktet för alla som inte ser ut att ha råd med bostad på Gotham Citys motsvarighet till Manhattans Upper West Side – poliser, lojalt tjänstefolk och föräldralösa barn undantagna. Här förekommer ”de 99 procenten” enbart som lättmanipulerade potentiella rekryter till en våldsam pöbel ledd av psykopater. Och det är inte demoniseringen av Asien. Eller att ondska så ofta kopplas till deformitet. Hjältedyrkan, vapenfetischism, glorifiering av den statliga våldsapparaten, rasism – inget av detta är nytt inom genren. Men Christopher Nolans Batman-trilogi väver av dessa ingredienser en berättelse som tar oss allra djupast in i den borgerliga själens auktoritära mörker – och kallar det för ljus.

Bruce Wayne/Batman (Christian Bale) är ingen ordinär superhjälte eller vigilant. Även om filmerna framhåller hans tragiskt påtvingade/självpåtagna isolering från omvärlden handlar det inte om ett utanförskap, utan om ett ovanförskap. Han är inte en mobbad enstöring som får superkrafter som Peter Parker/Spindelmannen och inte en upprorisk ordinär snut, som Dirty Harry. Bruce Waynes makt vilar på ägande, på kontrollen över ett ärvt företagsimperium vars största inkomstkälla är vapenhandel. Batmans moralkodex förbjuder honom att personligen använda dödligt våld men inte att försörja sig på att sälja vapen åt Pentagon, exempelvis en maskin tänkt att vaporisera fiendens vattenförråd under ökenkrig. Man undrar vilka ökenkrig? 

Den fråga som ställs genom trilogin – om det kan vara rätt att ta lagen i egna händer – är därför egentligen frågan om relationen mellan kapitalet och staten, mellan militärindustrin och den offentliga våldsapparaten. Det handlar i mytologisk form om den skuggvärld av insynsskyddade organisationer med exceptionella, extra-legala befogenheter som exploderat efter 9/11, en värld där offentligt och privat växer samman och makten drar sig allt längre bort från medborgarnas inflytande och insyn. Men frågan om behovet av en våldsmakt bortom den ”normala” polis- och militärmakten är förstås enbart retorisk rakt igenom trilogin. De som på allvar ifrågasätter Batman är alltid löjliga, ineffektiva, korrupta eller skurkaktiga figurer. Men i denna avslutande film sopas även den retoriska frågan bort när staden, i en sällsynt obehaglig scen, låter resa en staty över sin hjälte avbildad som ett strängt vakande krigshelgon.

Det som slutligen rensat varje litet liberalt tvivel ur sinnet på stadens övre samhällsklasser är den karikatyr av en revolution Batman räddat dem från. Här finns de främmande agitatorerna, i form av Batmans ärkefiender i den vagt arabisk-kinesiska League of Shadows, vilka manipulerar massorna i syfte att förinta världens ekonomiska maktcentrum. Här finns pöbelvälde som dömer det välbärgade borgerskapet till döden. Sentimentalt visar kameran upp ett skövlat överklasshem, där kvarlämnade fotografier berättar om den kärleksfulla, ”civiliserade” familj som en gång bodde där. 

Visst förklaras massornas ursinne av den depression som råder i filmen, precis som i verkligheten. Det är omöjligt att inte se en varning för sociala explosioner. Men det är en varning som uteslutande manar oss att acceptera nödvändig­heten av ett alltmer auktoritärt styrelseskick för att skydda oss mot oss själva. Wall Street och Pentagon är allt som står mellan oss och barbariet. Här finns inga alternativ. Naturligtvis inte i form av demokratiska rörelser underifrån. 

Det är få filmer som så konsekvent anlägger ett ovanifrånperspektiv på sin verklighet som Batman-trilogin. Det är den paranoida överhetens världsbild i ett samhällsskick som överlevt sig själv. Överallt hotar monster och undermänniskor som biter den hand som föder dem. Vägrar vi för ett ögonblick att acceptera filmernas konsekventa paranoia glider hjälteglorian omedelbart av och distinktionen mellan skurkar och hjältar blir minst sagt svår att urskilja. Är egentligen Gotham Citys auktoritära maktelit ”godare” än de asiatiska superskurkar som vill återställa ”balansen” på jorden genom att utplåna Wall Street och kanske rädda arabvärldens folk från Wayne Enterprises helvetesvapen på samma gång? Bakom Bruce Waynes många masker anar jag emellanåt Patrick Bateman.