STANNA INTE VID MUSIKEN!
Låt fildelningen bli ett avstamp för att göra revolution, skriver Staffan Jacobson

DAGS ATT STJÄLA TOMATER?
Debatten handlar om fildelning utan samtycke, skriver Sofia Lilly JönssonFILDELNING GER BÄTTRE VILLKOR
Fildelning gynnar både musiker, låtskrivare och musikdistributörer, skriver Viktor HariKULTURSVÄLT– FÖR VISSA
Magnus Eriksson från Piratbyrån vill se en debatt om fildelningens möjligheterFILDELNINGS-JA ÄR NYLIBERALISM
Okunskap om konstnärers villkor ligger bakom vänsterns fildelningsoptimism, anser musikern Sofia Lilly Jönsson
SAMTYCKE INGEN UNIVERSALLÖSNING
Bevisbördan efter en våldtäkt ligger fortfarande på kvinnan även om samtycke införs i lagen, skriver medlemmar i Kvinnorfrontens P&P-grupp
EKOBYAR ÄR KAMP
Att bygga egna samhällssystem utmanar kapitalets makt, menar Björn Magelhaes
BEHÅLL FOKUS PÅ FÖRÖVAREN
Även lagen är en del i det förebyggande arbetet mot våldtäkt, eftersom den speglar attityder, hävdar Vänsterjuristerna
BRISTERNA FINNS INTE I LAGEN
Preventivt arbete, resurser, ökad kunskap och arenor för att prata är det viktiga för att stoppa våldtäkterna, skriver RFSU:s generalsekreterare Katarina Lindahl
FÖRLEGAD SYN PÅ VÅLDTÄKT
Sexualbrottslagen fungerar inte, nu måste domstolarnas attityder förändras och lagen skrivas om, kräver Vänsterjuristerna i Uppsala
REGERINGEN BÖR TA EMOT HAMAS
Att inte föra en utrikespolitik som överensstämmer med FN-beslut och folkrätt blir absurt, skriver Palestinagruppernas ordförande Per Gahrton
NORMATIVT ATT GE VARANNAT MÅL
Att jämställa föräldraskapet behöver inte inbegripa matningen av bebisen den första tiden skriver Maria Sand
FLASKMATNING BÄST FÖR ALLA
Varför är det så skrämmande att bryta normer när det gäller barn? undrar föräldraparet Andersson/Lindgren
AMNINGSARBETET ÄR TOMMA ORD
Svenska kvinnor får inte den amningshjälp de förtjänar, anser Amningsnytts Margit Olanders
MER TÅLAMOD SKADAR INTE
Sofia Hilsdotter von Malortie är rädd att amningens närhet till barnet försvinner på grund av önskan att vara effektiv
ÅLDRINGSBÖRDAN ÄR EN MYT
Teddy Arnberg ser lösningen på pensionärsexplosionen i en utbyggd offentlig sektor
"KORTARE ARBETSTID – I ALLA LÄNDER"
Mario Matteoni efterlyser en internationell strategi
ARBETA MINDRE – FÖR MILJÖNS SKULLVarje arbetad timme är en ekologisk belastning, skriver den gröna idéverkstaden Cogito i debatten om arbetet och tiden
SELLING KAN LEDA TILL ANTISEMITISM
Andreas Malm hävdar att militant antisionism är den enda rimliga positionen i Palestinakonflikten
ANTISIONISM KAN LEDA TILL ANTISEMITISM
Antisionism och Israelkritik kan i vissa fall omedvetet transportera antisemitiska föreställningar och riskerar att ge vatten på judehatets kvarnar hävdar Jan Selling
SELLING UPPFINNER ANTISEMITISM UR INGENTING
Jan Sellings användning av antisemitism tar all substans ur begreppet, skriver Andreas Malm
LÅT DE RIKA BETALA KORTARE ARBETSDAG
Vi har råd med sex timmars arbetsdag i en växande ekonomi, skriver Andreas Bryhn
VI MÅSTE ARBETA MER – INTE MINDRE
LO-ekonomen Lena Westerlund menar att vi i dag inte har råd att sänka arbetstiden, tvärtom, vi måste jobba mer om vi ska behålla välfärden
STÖRSTA MÖJLIGA OLYCKA, ELLER
Inga-Lisa Sangregorio vill bort från uppdelningen mellan de som arbetar (för mycket) och de som inte får eller kan arbeta alls
SLUTA BLUNDA FÖR ISLAMOFOBIN
Jan Erik Bornlid undrar varför inga tårar fälls för ickesvenska katastrofoffer
TSUNAMIN VISADE DET KOLONIALA SVERIGE
Jan Erik Bornlid undrar varför inga tårar fälls för ickesvenska katastrofoffer
LASERMANNEN ÄR INGEN PARANTES
Hatbrotten skjuter i höjden och det folkliga motståndet har försvagats, skriver Anna-Lena Lodenius
RYSK ROULETTE MED JORDENS KLIMAT
Inför FN:s klimatkonferens vill Miljöförbundet jordens vänner att Sveriges regering drar upp huvudet ur sanden
DÄRFÖR STREJKAR VI I TUNNELBANAN
För att garantera säkerheten måste yttrandefriheten utvidgas – det är SAC:s tunnelbanesektion krav när de på fredag går ut i politisk strejk
UPPRORSBRANDEN SKAKAR FRANKRIKE
Undantagslagar från Algerietkriget införda
VEM HAR GÅTT I FÄLLAN?
Den som automatiskt beskyller en icke stereotyp skildring av politisk islam för att vara okritisk eller glorifierande har gått i fällan, skriver Mattias Gardell
DN UNDER TÄCKET MED USA:S ARMÉ
Frilansjournalisten Erik Berggren konstaterar att DN låter sig bäddas in av ockupationsarmén i Irak
AA FRÄMJAR FACKET
Anonyma alkoholister är ingen religiös metod för att disciplinera arbetarklassen, skriver Lasse Brunius
PERSSONS SOLIDARITET GÖR HALT VID GRÄNSEN
Tomas Lindbom lyssnar när Göran Persson lägger ut texten om Sverige ett år innan valet och blir beklämd av statsministerns trångsynta nationalism
SÅ GÖRS EU MER PROGRESSIVT
EU-parlamentarikern Jonas Sjöstedt (v) lägger fram en egen plan, i respons till förslag från Attac-rörelsen
"FI:S DEMOKRATI ÄR EXEMPLARISK"
Anklagelserna om att styrelsen för Feministiskt initiativ ägnar sig åt härskartekniker och toppstyrning stämmer inte, skriver tre medlemmar i Fi
EN EXCESS I HÄRSKARTEKNIKER
Fi-medlemmen Karin Salmson är djupt besviken på en feministisk rörelse som dribblade bort demokratin redan på sitt första medlemsmöte
INTE PLATS FÖR ALLA NÄR SKOLAN BLIR PRIVAT
Hasse Nilsson från Lärarförbundet rasar mot politiken som knäcker den offentliga sektorn
STÖRRE ORÄTTVISA FÖR KÖN ÄN FÖR KLASS
Vår koppling mellan kön, klass och offentlig sektor är solklar, skriver Lars Ohly
ANTIRASISM SOM MJÖLKKO
Den korrupta toppen för CMR slår ifrån sig med sekteristiska tillmälen, skriver Peter Karlsson
LÖGNER OM CENTRUM MOT RASISM
Peter Karlsson ställer sig på rasisternas planhalva, skriver föreningens kassör
EN VERKLIG KORRUPTIONSHÄRVA Uppgifterna om svågerpolitik och andra missförhållanden inom Centrum mot rasism stämmer, skriver Peter Karlsson
USA SABOTERAR PLANETEN - IGEN
Ny "klimatpakt" har som syfte att låta fossilindustrin fortsätta som vanligt, skriver Camilla Funke från Greenpeace.
ENGAGEMANG, INTE KORRUPTION
Joacim Blomqvist försvarar Iransk-svenska solidaritetsföreningen mot anklagelser om korruption
"EN NY DEMOKRATISK GRUND FÖR EUROPA"
Attacs Plan ABC – mer makt åt EU-parlamentet
RÄTT OCH FEL OM GOTLANDSSYNDIKALISM
Catrine Åkerbloms reportage har många förtjänster men innehåller även en del missförstånd, skriver Anders R Johansson
SÅ KAN SAC VÄXA OCH BLI STARKARE
I stället för konfrontationer med polisen behöver allianser byggas och en bredare mobilisering för en annan världsordning ske, skriver Patrick Lundström
RÄDDA VÄSTSAHARIERNA UNDAN OCKUPATIONEN
Upprop mot bakgrund av de senaste oroligheterna i Västsahara: Sverige måste skicka oberoende observatörer till Västsahara
FÖRST OCH FRÄMST KRÄVS MEDLEMMAR
Att syndikalister argumenterar för att SAC inte behöver bry sig om fler medlemmar är skandalöst, skriver Juan Carlos Piñeyro
ETT PROGRESSIVT NEJ
Frankrikes nej till EU:s konstitution är en öppning för en helt ny debatt om vad EU är och ska vara och ett svårt bakslag för vännerna av nyliberala dogmer, skriver Attac Sverige
MEDIA I KRIG MOT FI
Makthavare och media är överens, menar Valeria Naters – feministerna måste krossas
VI HAR RÄTT ATT VARA ARGA
Den anarkistiska "pöbelns" vrede är en sund reaktion på ett sjukt system, skriver Marita Castro
DET ÄR KOMMUNAL SOM ÄR PROBLEMET
Sveriges största fackförbund är gult – förbundet leds av sossar som förhandlar mot sossar som alla tar order från de sossar som styr staten, skriver Per-Arne Ryderup
ARBETARETÅG ELLER FREAKSHOW
Det stank av mögel från syndikalisternas förstamajtåg i Stockholm – frihetliga socialister måste sätta ner foten mot rötäggen, skriver Patrick Lundström
JAG HÖJER INTE ENS PÅ ÖGONBRYNEN
Feministiskt initiativ har marknadsfört sig själv som ett parti för lågavlönade kvinnor – Lena Ezelius betackar sig för initiativet
IRAKIERNA VÄLJER SJÄLVA SITT MOTSTÅND
Vi tänker inte stå till ockupationsmaktens tjänst och flytta uppmärksamheten från dess våld, skriver Irakkommittén i Malmö
DEMOKRATI FÖR ETT FOLK UTAN STAT
Abdullah Öcalan skriver om en ny ideologisk brygd för kurderna och hela mänskligheten
VÅRDSLÖSHETEN SLÅR MOT ANTIKRIGSRÖRELSEN
Om solidaritetsrörelsen står fast vid ett gränslöst, vårdslöst stöd förtjänar den att vegetera isolerad, skriver Dick Forslund från Socialistiska partiet
RÖRELSEN MÅSTE FÖRDÖMA TERRORN
Antikrigsrörelsens måste fördöma den del av motståndet som ägnar
sig åt terrorism, skriver Andreas Malm
ARBETAREN FÖRSÖKER SPLITTRA SOLIDARITETSRÖRELSEN
Vi i Sverige har inte rätt att sätta oss till doms över vilka metoder irakierna väljer i sin frihetskamp, skriver Irakkommittén i Malmö
"FÖRENKLA INTE VERKLIGHETEN I IRAK"
Andreas Malms hets mot antikrigsrörelsens "stalinister" påminner om Per Ahlmark, skriver Erik Wijk
BOSTADSKRISEN ÄR STATENS ANSVAR
Staten måste skjuta till medel så att minst 40 000 bostäder kan byggas, skriver Owe Hellberg och Sten Lundström från vänsterpartiet
ETT HÅN MOT DET SEKULÄRA SAMHÄLLET
Orimligt att det ska vara mer OK för religiösa utövare än för andra att hetsa mot homosexuella, skriver Linja Hjorth
HETSLAGEN UPPMANAR TILL VÅLD
Vänsterpartisten Daniel Lundgren tar Åke Steen i försvar
INGA PRIVILEGIER ÅT DE RELIGIÖSA
Enda konsekventa försvaret av Green vore att avskaffa hetslagen helt, skriver
Lina Hjorth
FRIKÄNN HOMOHETSAREN
Riskabelt att sätta pingstpastorn Åke Green i fängelse, skriver Inga-Lisa Sangregorio
BEKÄMPA HANDELN MED UTSLÄPPSRÄTTIGHETER
Det är befogat att känna rädsla för att tillgången till ren luft kan bli en fråga om betalningsförmåga, anser Jesper Grip
PROBLEMET ÄR BRISTEN PÅ KONTROLL
Att Bt-bomullen kommit att spridas på ett okontrollerat sätt ökar riskerna med genmanipulerade grödor, skriver Petter Ljunggren
INDUSTRIN OCH BÖNDER ÄR FÖR GM-GRÖDORNA
Under kontrollerade former har den genmodifierade typen av bomull stora fördelar framför konventionella sorter, anser Dennis Eriksson
TACKA HÖGERN FÖR HJÄLPEN
Att ge stöd åt förtryck bara för att det sker i socialismens namn är att smutsa ner vänstern i allmänhetens ögon, skriver Annika Hjelm
KAMPEN MOT ISRAEL ÄR ANTIRASISTISK
Den palestinska befrielsekampen har ingenting med hat mot judar att göra, skriver Ammar Makboul
LÄGENHETSSKANDALERNA CENTRALISMENS BAKSMÄLLA
Arbetarrörelsen och vänstern står inför ett ideologiskt vägval: att göra upp med sitt centralistiska och auktoritära förflutna, menar Lars Hammarberg
JAG HAR INGEN DOLD AGENDA
Att genomlysa sina tankemönster för att analysera antisemitism som fenomen borde vara självklart, skriver Jan Selling
RASISM ÄR RASISM ÄR RASISM...
Att l äsa Israel Shamir är att ramla över schabloner om judarnas dolda makt anser Ammar Makboul
OHEDERLIG KRITIK MOT SHAMIR
örfattaren Israel Shamir sprider inte judehat, det är falska anklagelser, anser Kristoffer Larsson
INGEN ISRAELKRITIK PÅ 9 NOVEMBER
Jan Selling varnar för en antisemitism i antisionistisk skepnad på minnesdagen av Kristallnatten 1938

Vem ska vänstern stödja?

Efter att Andreas Malm skrev en ledare i Arbetaren som utmynnade i ett stöd till Hizbollahs motstånd mot Israel har såväl hätska debattinlägg som fysiska hot riktats mot honom från delar av svensk vänster. Här utvecklar Malm sina argument för att stödja Hizbollah och förbannar den vänster som gnäller över att motståndet inte är sekulärt socialistiskt.
Denna version är betydligt utförligare än den som publiceras i veckans pappersupplaga.

För två veckor sedan, medan det strömmande blodet i Libanon ännu var färskt, skrev jag en ledare i denna tidning. Den utmynnade i ett stöd till Hizbollahs motståndskamp. Samma dag som ledaren lades ut på Arbetarens hemsida började det: jag fick motta det första i en lång rad misshandels- och dödshot från en av frontfigurerna i AFA-Stockholm. På den utomparlamentariska vänsterns offentliga klottertoalett socialism.nu kunde man snart ställa sig i en stråle av kommentarer i stilen ”Malm kan i fortsättningen gå och demonstrera med Info-14”, Malm är ”objektiv klassfiende”, ”Malm borde få sin Hizbollah-romantik nedkörd i halsen tills han slutar att andas”. Liknande omdömen spreds till andra vänsterbloggar, och till sist publicerade AFA-Stockholm en skrivelse på ett annat av aktivistvänsterns näthotell, moktraft.net, där jag, Arbetaren och demonstrationen för Libanon och Palestina i Stockholm den 22 juli samtliga brännmärktes som vägröjare för fascism, fundamentalism, antisocialism.

Jag har aldrig varit med om något liknande.
Min personliga inställning till väpnat motstånd mot ockupationer i Mellanöstern i allmänhet och till Hizbollah i synnerhet är inte ny, och knappast heller okänd för den som följt Arbetaren på senare år. Jag var en av initiativtagarna till att SUF-Stockholm våren 2000 skrev ett omtalat hyllningsuttalande till Hizbollahs befrielse av södra Libanon. Jag skrev utförligt om Hizbollahs ideologiska utveckling och varnade för att USA och Israel övervägde ett frontalangrepp mot denna ”obehagligt lyckade tagg i världsordningen” på radarsidorna i Arbetaren nr 26/2003; i min bok När kapitalet tar till vapen hävdade jag att vänstern inte har ”mycket annat val än att buga” inför vad Hizbollah faktiskt åstadkommit och, för att ta ett sista exempel, i en ledare i Arbetaren nr 33/2005 gratulerade jag ”den aldrig sinande” – företrädesvis islamiska – ”väpnade kampen” i Gaza för att den tvingat Israel att dra tillbaka sina bosättare.
Men aldrig förr. Aldrig förr har jag mötts av en sådan mobb. Möjligen vinner stöd till en rörelse som bygger triumfbågar – som Hizbollah gjorde i södra Libanon 2000-2006 och de palestinska fraktionerna i Gaza i höstas – snabbt hävd, medan stöd till samma rörelser när deras soldater jagas på defensiven och begravs i katakomber är extremt provocerande för vissa. Möjligen hittar också vissa inom den svenska aktivistvänstern, som sedan länge odlat ett patologiskt hat mot tidningen Arbetaren, ännu ett föremål för känslan – om så med halsbrytande logik: AFA-Stockholm anser att ledaren än en gång har visat att Arbetaren ”mer liknar en bilaga till Dagens Nyheter än ett organ för vänstern och syndikalisterna”. Alla vet ju att stöd till Hizbollah är en av käpphästarna på Dagens Nyheters ledarsida.
Men oavsett bevekelsegrunderna – låt oss ta det hela från grunden. Det är krig i Libanon. Hur ska man ställa sig till det? En möjlighet skulle kunna vara att ta ställning mot själva kriget och för fred. Men efter de gångna veckornas strider står det klart att den fred som en dag ska följa på detta krig kan se ut på helt olika sätt. Den kan bestå av att Israel drar sig tillbaka från all libanesisk mark som för närvarande ockuperas, inklusive Sheba’a-enklaven, förbinder sig att hädanefter respektera gränserna för Libanons luftrum och farvatten, släpper de libanesiska fångar som fortfarande sitter i israeliska fängelser – och tillika ett betydande antal palestinska dito – låter den miljon libaneser som är på flykt återvända till sina hem, kompenserar den libanesiska staten för de astronomiska värden som bombats sönder och medverkar till att rensa upp i de dödliga minfält som man lämnade efter sig år 2000. Eller den kan bestå av att Hizbollah utplånas, av att en omfattande zon i södra Libanon görs permanent obeboelig som ”buffert” för Israels norra gräns, av att en amerikanskdominerad eller israelisk styrka stationeras där – att det inte kan bli fråga om FN-trupp står klart efter bombningen i Khiam – av att en regering helt underställd USA:s och Israels diktat – ”det nya Mellanöstern” – installeras i Beirut: av att det fria Libanon avlivas som nation och stoppas upp som lovligt byte för fortsatta militära angrepp närhelst det faller Israel i smaken. Eller freden kan prickas in någonstans mellan polerna i detta spektrum. Vilken fred som följer efter kriget kommer att vara direkt avhängigt vem av kombattanterna som går stärkt ur striden: Hizbollah, som efter kriget 1982-2000, eller Israel, som efter sexdagarskriget 1967. Den som vill ta ställning ”för fred” måste specificera vilken fred han eller hon vill se – och därigenom röja sin preferens på slagfältet. Ergo: hopp om libanesiska framgångar eller hopp om israeliska, stöd till Hizbollah eller stöd till Israel.

Jag argumenterade i min ledare för stöd till Hizbollah. Varför? Det enkla grundskälet är att Hizbollahs motståndskamp, nu som under 1990-talet, är den kraft som verkar i riktning mot det mest önskvärda resultatet: suveränitet och frihet för Libanon. Den pöbelilska som detta ställningstagande denna gång har utlöst vilar, i alla de uttryck jag hittills har tagit del av, på en fullständigt fatal okunskap om Libanons moderna historia i allmänhet och Hizbollahs i synnerhet. Några korta basfakta: Israel ockuperade stora delar av Libanon från 1982 till 2000. Hizbollah var den rörelse som genom gerillakamp successivt pressade Israels armé ut ur landet. Samtidigt tonade rörelsen ned sin ursprungligen nitiska khomeinism och var redan i mitten av 1990-talet ungefär lika intresserad av att förvandla Libanon till en islamisk stat som SAP vid samma tid var av att överföra produktionsmedlen i folkflertalets händer. Hizbollah släppte allt mer de syriska och iranska regimerna, ställde sig på egna ben, omvandlade sig gradvis till en nationellt definierad motståndsrörelse – visserligen baserad på de shiitiska massorna, men med synnerligen goda förhållanden till övriga etniska grupper. Denna sekularisering och libanonisering av Hizbollah, väl dokumenterad och totalt oomtvistad i forskningen, uttrycks i att rörelsen genom sin befrielse av södra Libanon, i svallvågorna efter den, och – inte minst talande – efter Syriens uttåg ur landet förra våren allt djupare integrerats i Libanons politiska institutioner och förlänats ett stadigt stigande masstöd.
Nu är det krig igen. Vad kan det då rimligen finnas för skäl att inte stödja Hizbollah? En myckenhet argument har ansamlats i explicit eller implicit form i allt klottret och brölandet; jag tar upp de viktigaste här.

1.) Hizbollah är en religiös organisation. Vänstern kan aldrig stödja eller samarbeta med en sådan. När arbetarklassen formerade sig i Polen under 1980-talets början och bildade fackföreningsrörelsen Solidaritet var katolska kyrkan den givna kanalen. I den globala kampen för skuldavskrivning för fattiga länder har kyrkliga organisationer stått i första ledet. När arbetet för en human flyktingpolitik tagit fart i Sverige de senaste åren har kyrkor varit en självskriven aktör att samarbeta med och då har varken zapatiserna eller MST eller Hugo Chávez och deras förhållanden till katolicismen nämnts: religiösa rörelser kan spela en progressiv roll. Att förneka det är att överge historiematerialismen, som bedömer politiska förhållanden utifrån konkreta materiella sammanhang, till förmån för förmarxistisk, idealistisk religionskritik: alla uttryck för religion är av naturen onda och ska bekrigas som sådana. AFA-Stockholm tycks förvisso vara inne på en sådan linje, i sin mer stalinistiska tappning: ”Vi kan erkänna deras rätt att verka” – religiösa organisationer – ”när vi tjänar på det”, heter det i skrivelsen. Ett sådant samhälle, med en religionsfrihet försedd med vetorätt för AFA, vill inte jag leva i.

2.) Hizbollah är en islamisk organisation. Vänstern kan aldrig stödja eller samarbeta med en sådan. Kristna rörelser är OK – inte islamiska. Denna islamofobi låter sig förvisso anas som en stark underström i debatten, men som uttalat argument har den samma status som ”vi kan samarbeta med vita, men inte med negrer”. (Angående Hizbollah-sympatisörers närvaro i demonstrationen i Stockholm den 22 juli heter det bland annat på socialism.nu: ”Inga fascister på våra gator – med eller utan falafel”. Rasismen har sannerligen många ansikten.)

3.) Vänstern begick ett misstag genom att stödja islamister i Iran 1979. Nu begår de som stödjer Hizbollah samma misstag igen. En diskussion om lärdomarna av den iranska revolutionen? Gärna! Här dock bara i kortfattad form; för en mer ingående analys hänvisas till min och Shora Esmailians kommande bok Iran on the Brink – Rising Workers and Threats of War (Pluto Books).
Begick Irans vänster och progressiva krafter ett misstag när de demonstrerade, strejkade, stred mot shahens amerikanska marionettregim tillsammans med islamisterna? Nej. Begick de ett misstag när de 1980 greppade sina vapen och störtade till Irans västra gräns för att försvara sitt land mot det irakisk-amerikanska aggressionskriget sida vid sida med islamisterna? Nej. Vari bestod då misstaget? A.) Vänstern upprättade inget enat ledarskap som kunde utmana mullornas ledning av revolutionen. B.) Vänstern vidareutvecklade inte de arbetar-, kvarters- och bonderåd som sprang fram över landet, gjorde inga ansatser till att systematiskt federera dem, befäste dem inte till grunden för en ny social ordning. C) Vänstern – eller snarare delar av den – avstod från att ställa sig i motsättning till mullorna efter den 11 februari 1979, då shahens regim föll och underlät att proklamera att revolutionen nu måste föras in i en socialistisk fas (heder åt Fedaiyan-Minoriteten, som gjorde just det – och stred mot Saddam Husseins styrkor).

Hur ska dessa lärdomar appliceras på dagens Libanon? Finns det några likheter mellan den politiska situationen i Iran 1979-1980 och den som råder i Libanon just nu? Det finns en enda parallell: Libanon står under angrepp från en främmande militärmakt. Det finns ingen inhemsk marionettregim, död eller levande; inga rådsrörelser; inget islamistiskt ledarskap med anspråk på att införa sin egen diktatur. Det existerar över huvud taget inte en situation av social revolution i Libanon. Den enda lärdom som kan överföras är därmed denna: vänstern gjorde rätt i att slåss mot de styrkor som angrep Iran 1980. Den gör rätt i att slåss mot de israeliska styrkorna i dag.
Bland de röster – oftast anonyma, synbarligen plötsligt intresserade av de iranska arbetarnas väl och ve – som gått till storms mot mig och Arbetaren förekommer också följande variant av ovanstående argument: stöd till Hizbollah i Libanon = stöd till den arbetarfientliga regimen i Iran = fiendskap med Irans arbetare. Jag bjuder alla som håller denna ekvation för sann att ta kontakt med fackföreningsaktivister och vanliga arbetare i Iran och fråga dem hur de skulle agera i händelse av en amerikansk invasion av Iran (svar redovisas annars i ovan nämnda bok). Jag begär också av dem att de förklarar på vilket sätt Hizbollah i dagens Libanon – i sin konfrontation med den israeliska armén – och den islamiska regimen i Iran – i sin konfrontation med arbetar-, kvinno- och studentrörelserna – har ekvivalenta funktioner. Vidare måste de vederlägga överflödet av bevis på att Hizbollah under de senaste åren blivit en självständig libanesisk rörelse som inte löper i iranska koppel – för att bara nämna ett exempel: i våras deklarerade Hizbollah att man inte tänker avlossa en enda kula till stöd för den Islamiska Republiken av Iran vid en amerikansk attack. Iran, förklarade Hizbollah, är en nation som förmår försvara sig själv; Hizbollah tillhör en annan nation. Denna aviranisering av Hizbollah har, enligt experter på rörelsen, genererat dagens läge där Hizbollah är mer strikt libanesiskt än någonsin under sin 24-åriga existens.

Av banden till Iran återstår då detta argument:
4.) Hizbollah får vapen från Iran. En sådan rörelse förtjänar inte vår solidaritet. I sin klassiker En orättvis betraktelse från 1966 konstaterade Göran Palm att sovjetstalinismen hade en rent repressiv och reaktionär funktion hemmavid, men en helt annan bortom gränsen: ”Vad Sovjetunionen samtidigt – utanför sitt gigantiska eurasiska välde – har erbjudit den tredje världen är varken polisvälde eller demokrati, utan stöd till förtryckta grupper och revolutionära krafter”. Anarkosekularisterna i AFA-Stockholm och annorstädes bör rimligtvis hålla med om att det stalinistiska styret i Sovjet på hemmaplan var minst lika (i verkligheten förstås långt mer) förödande för den arbetande befolkningen som det islamistiska styret i Iran. Skulle de därmed inte ha stött FNL i Vietnam för att de fick sina vapen från Moskva? Skulle de ha vänt ryggen till MPLA i Angola för att de backades upp av diktaturen på Kuba? Skulle de ha fördömt partisanerna i Europa under andra världskriget för deras band till Stalin och hans partier?
Vad Palm gav uttryck för var en mycket rudimentär förmåga hos politiskt intresserade människor: förmågan att skilja en politisk situation från en annan. Det betyder, översatt till dagens förhållanden, att varje iransk – eller syrisk för den delen – antitankmina i Hizbollahs händer, varje Iran- eller Syrientillverkad sprängladdad dron, varje luftvärnsmissil gömd i de libanesiska skogarna är lika många stenar i den vågskål som gör att Hizbollah, och de palestinska fraktionerna, kanske kan besegra Israel igen. Det vore ett socialt framsteg. Ett bakslag för de progressiva krafterna i Mellanöstern vore däremot om Hizbollah, Hamas, Syrien och Iran – de enda faktiskt existerande bålverken mot absolut amerikansk och israelisk dominans över regionen – neutraliserades militärt och ersattes av marionetter. Må det inte ske.

5.) Om stöd till det irakiska motståndet är omöjligt – vilket denne Malm argumenterat för – måste detsamma gälla Hizbollah. Enligt en version någonstans på nätet bevisar denna förmenta självmotsägelse hos mig att jag i själva verket styrs av shiamuslimska särintressen och tar order från ”den iranska imperialismen”. Det kan onekligen vara underhållande att ta del av den svenska aktivistvänsterns virtuella toalettbestyr.
Om vi tränar lite enkel urskillningsförmåga: det wahhabitiskt färgade ”motståndet” i Irak är fundamentalt religiöst till sin karaktär, snarare än nationellt. Detta har manifesterats i en massmordskampanj mot andra religiösa grupper i Irak, i första hand civila shiamuslimer, i andra hand civila kristna. Det ursprungliga sunnitiska motståndet mot koalitionens ockupationsstyrkor – som jag från första stund sympatiserade med – har efterhand mer och mer urartat i ett sekteristiskt inbördeskrig. Detsamma gäller även den främsta shiitiska motståndskraften i Irak, Mehdi-armén, som på senare tid följt de shiamuslimska kollaboratörspartiernas exempel och vänt sina vapen mot civila sunniter: avrättat dem på löpande band. Så, om nu Hizbollah plötsligt skulle börja spränga Libanons sunnitiska marknadsplatser eller drusiska byar eller armeniska kyrkor, om Hizbollah skulle anställa blodbad på civila libaneser utifrån deras religiösa tillhörighet skulle inte rörelsen längre ägna sig åt nationell motståndskamp, utan åt religiöst inbördeskrig. I samma stund skulle det naturligtvis bli omöjligt att stödja Hizbollah – men inte ett enda tecken tyder på att det är dit Hizbollah är på väg. De senaste 15 åren ger vid handen att organisationens motstånd mot inkräktare är ett sammanhållande kitt i den så sköra libanesiska nationen.

Den vänster som riktar näsan uppåt och fnyser åt Hizbollah slänger gärna Iran omkring sig som en kaststjärna. Men som vi har sett är likheterna mellan dagens situation och den iranska vid tiden för revolutionen ytterligt små – och misstagen i Iran 1979-80 är knappast de enda i vänsterns annaler. 1954 utförde FLN sina första attacker mot franska militärposteringar i Algeriet. Från en radiostation i Kairo uppmanade gerillan Algeriets muslimer att ansluta sig till den nationella kampen för ”återupprättandet av den algeriska staten, som en suverän stat, demokratisk, social och trogen islams principer”. Det franska kommunistpartiet, som värnade starkt om upplysningens sekulära idéarv, vägrade ta ställning för FLN. Organisationen var inte kommunistisk, den fyllde sin retorik med islam, och den stred inte för arbetarklassens befrielse, utan för nationens. Algeriets muslimer var rentav, som partiledaren Maurice Thorez framställde dem, en grupp barn som måste uppfostras till sekulär socialism av den upplysta europeiska vänstern.
Så gjorde den ledande franska vänsterorganisationen ett av de mer vanhedrande misstag som registrerats. Men dissidenter – trotskister, oavhängiga socialister, radikala katoliker (!) – bröt med avsmak mot partilinjen och inledde stöd till FLN i ord och handling: gömde militanter, överförde pengar, smugglade vapen. Historiens hela heder tillfaller dem. Situationen i dagens Libanon är inte som i Algeriet 1954 men väl som om den en gång besegrade franska ockupationsmakten skulle ha återvänt till Algeriet i slutet av 1960-talet. På Gaza och Västbanken, däremot, är situationen väsentligen lik Algeriet före självständigheten. Och hur ska den europeiska vänstern denna gång förhålla sig till muslimerna i Hamas och Hizbollah? Om den bara var en liten smula medveten om den koloniala historien och sitt eget arv skulle den snabbt kunna ställa in kompassen, i stället för att följa i spåren av de antidemokratiska Hamas- och Hizbollahhatarna i Bryssel och Washington. (Följ i stället Promoes råd i förra numret av Arbetaren och se filmen Slaget om Alger. Hör algeriernas stridsrop: allah u akbar.)

Vänstern i de berörda länderna själva har inga problem med att ta ut riktningen. I Palestina har PFLP under sex år av intifada koordinerat sitt väpnade motstånd med Hamas och Jihad; de icke-väpnade vänstergrupperna har likaledes samarbetat med Hamas civila grenar. Det libanesiska kommunistpartiet strider nu axel mot axel med Hizbollahs soldater; två kamrater stupade i försvaret av Bint Jbeil. Fjärde internationalens libanesiska sektion antog häromdagen ett uttalande där kampen mot Israel förklarades vara ”en avgörande del av kampen mot förtryck, dominans och exploatering”. Utifrån en sådan analys måste världens fria folk och de krafter som står emot den kapitalistiska globaliseringen bygga en seriös och aktiv solidaritet med de libanesiska och palestinska folken”, vilket i Libanons fall måste uttryckas i ”bredast möjliga återinträde för alla nationella och progressiva styrkor i motståndet, i en anda av djupgående samarbete och överensstämmelse med det islamiska motståndet [d.v.s. Hizbollah].”
En av de mest lästa och läsvärda bloggarna inifrån Libanon, stop-israeli-aggression.org, drivs av ”Anarchistian”. Han skriver: ”Hizbollahs retorik och agenda tilltalar inte mig, som både ateist och ultravänsteristisk anarkist. Men det förefaller som om vissa – främst israeler – inte förstår att i tider som dessa kommer människor av naturliga skäl att ta ställning för Hizbollah. (…) Till alla er som kritiserar det libanesiska folket för sitt otvetydiga val att ta Hizbollahs parti efter de urskillningslösa attackerna på civila och infrastruktur: ni borde ägna er tid åt roten till libanesernas ställningstagande i stället för att försöka förmå dem att riva upp det. (…) Ni kanske kan döda Nasrallah, men vad ska det tjäna till? Motståndet är folket, för folket, av folket. Ni kan inte knäcka motståndet utan att utplåna folket. (…) Jag har anklagats för att vara en megafon åt Hizbollah. Jag säger er att det är en ära i dessa dagar.”
Så låter det från vänstern inne i de angripna länderna och jag förbannar den vänster som sitter här i svenneland, under en himmel som ingen behöver frukta, på gator där man kan röra sig fritt, intill kylar fulla med mat, framför datorer som inte plötsligt dör och gnäller över att motståndet inte är sekulärt socialistiskt: denna västerländska vänster har uppenbarligen inte förstått någonting av vad det innebär att leva under ockupation och invasion. Den har inte begripit att ockupation och invasion är de mest absoluta antiteserna till socialt framåtskridande. Den kan tala vackert om en tänkt palestinsk och libanesisk vänster som inte står i beröring med islamistiska krafter utan behåller sin obefläckade socialistiska renhet – någon sådan existerar alltså inte i verkligheten – och tills denna ideellt existerande vänster materialiseras kan den låta det kvitta vem av kombattanterna som röner framgång. Jag förbannar denna vänster.

Om jag går i en Pride-parad och en bög misshandlas av nazister, frågar jag mig då om de deltagare i tåget som rycker ut till hans försvar är för eller emot en försämring av arbetsrätten? Nej, jag griper in på deras sida. Om det anordnas en demonstration mot ännu en sommar av eskalerande utomhusvåldtäkter i Stockholm, frågar jag mig då om de arrangerande feministerna anser att den globala uppvärmningen är ett akut problem eller ett som man kan ta itu med om 50 år? Nej, jag går med i tåget. Om en grupp forskare driver en rättsprocess mot en antisemit som hetsat grovt mot det judiska folket, frågar jag mig då vad de har för syn på Palestinakonflikten? Nej, jag ger mitt stöd till deras sak. Och om jag lyckas kravla fram ur rasmassorna från mitt sjuvåningshus som fallit ned över mitt huvud efter att den träffats av en israelisk halvtonsbomb, om jag grusig, blodig och darrande blickar ut över det rykande bostadsområdet, om jag upptäcker min lillasysters livlösa kropp under ett cementblock – frågar jag mig då: vilken organisation bedriver autonom arbetarkamp i det här landet? Vem verkar för fri abort? Var kan jag engagera mig mot djurplågeri inom köttindustrin? Nej, jag frågar mig: vilken organisation har tidigare sett till att denna invasionsmakt som förstör mitt och mitt folks liv hållit sig borta? Vilken rörelse har hittills, genom enastående taktisk genialitet, slagit tillbaka varje försök från denna armé att invadera landet också på marken? Vilken är den enda kraft som faktiskt har en möjlighet att tillfoga fienden ett nederlag? Jag frågar mig detta, begraver min syster, förbinder mina sår och söker upp en kommendant i Hizbollah.

Att vara konsekvent socialist kan inte betyda att jag ska bevara min oskuld genom att vägra kontakt med alla som inte, liksom jag själv, samtidigt är för homosexuellas rättigheter och arbetsrätt och feminism och klimatkamp och så vidare: jag kommer då att få stå där i ett hörn, tillsammans med ett fåtal exakt likasinnade, och se hur denna vår socialism snabbt blir infertil. Att vara konsekvent socialist kan bara betyda att stå upp för det sociala framsteget på varje given front. Det måste innebära att ta ställning inte bara på en front utan på alla fronter, så som de faktiskt, konkret och historiskt, dras upp på de sociala stridernas fält.
Betyder detta att man bör kunna tänka sig samarbete med absolut vem som helst? Nej. Tre tumregler att ha med sig ut i verkligheten kan vara de här: För det första: man bör sky de som objektivt verkar för reaktionen i varje given situation. I Libanons fall betyder det alla de som i likhet med Israel vill återgå till tiden före år 2000, före nationens självständighet. För det andra: man bör avstå från allt utom högst tillfälligt samarbete med rörelser som representerar direkt borgerliga klasskrafter. Om det är någon organisation som organiskt sprungit fram ur Libanons arbetarklass, shiamuslimsk som den huvudsakligen är, så är det Hizbollah; det är de proletära massornas boningar i södra Libanon och södra Beirut och Beka’a-dalen som nu läggs i ruiner. För det tredje: man bör hålla sig på fientligt avstånd till all fascism. Vissa vill nu mena att Hizbollah representerar fascism och Israel antifascism, liksom det franska kommunistpartiet en gång hävdade att det var den franska armén som förvaltade arvet från det heroiska antifascistiska motståndet medan FLN var fascistanstruket. Jag överlåter åt läsarna att med eget förnuft tillämpa denna eviga historiska referens och själva avgöra vem som uppvisar störst släktskap med fascismen: den israeliska ockupationsmaskinen eller dess motståndare.

Det finns de som väljer den senare slutsatsen. Till dem hör Rasmus Fleischer, en skribent som torde vara väl känd för varje trogen långtidsläsare av Arbetaren. Som chefsideolog för Piratbyrån och fildelarrörelsen har han på sin blogg copyriot författat det mest konsekventa inlägget i den debatt som Libanon-ledaren väckt. Men tillåt mig först berätta om hur Fleischer en gång satt tillsammans med mig och ett tjugotal andra SUF-aktivister i Stockholms LS lokaler och antog det där hyllningsuttalandet till Hizbollah år 2000, om hur han då var en av dem som mest entusiastiskt bejakade förslaget – jag minns den där uppstudsigt lustfyllda blicken som bara en ung het aktivist kan få när han eller hon ser en chans att uttrycka något verkligt militant: hur den glimmade till i Fleischers ögon. Så här skrev vi:

”Vi i Syndikalistiska Ungdomsförbundet i Stockholm vill uttrycka vår glädje över att de israeliska ockupationstrupperna äntligen dragits tillbaka från södra Libanon. En gerilla med stort folkligt stöd har slängt ut en ockupationsmakt. Segern i Libanon är jämförbar med när USA slängdes ut ur Vietnam av gerillan 1975. Även om det finns mycket att invända mot Hizbollah som organisation, så kan vi inte annat än glädjas med alla de människor som nu kan återvända till de hem som Israel en gång fördrev dem från. Vi jublar med de fångar som släpps ur de israeliska tortyrborgarna och med de invånare i ockupationszonen som nu slipper dagliga trakasserier. (…) Segern i Libanon inspirerar till fortsatt kamp för ett fritt Palestina.”

Nu argumenterar Fleischer på fullt allvar för att Hizbollah är en nazistisk organisation som kämpar för och står i begrepp att genomföra en förintelse av världens alla judar. Enligt Fleischer bör man stödja Israel i kriget. ”Hizbollah kan inte tillåtas överleva som militär styrka”, ”fråga dig om Israel borde bli som Syrien, eller om Syrien borde bli mer som Israel”, ”vi får hoppas att det blir Nasrallahs skalle (…) som flyger i luften” – sådana ord flyter nu ur Fleischers tangentbord. Låt mig göra konstaterandet i all stillhet. Varje vänstergeneration föder sina renegater.

Allt talar för att kriget blir långvarigt. Bilderna av blodbaden kommer säkerligen att hinna koagulera i det västerländska mediemedvetandet långt innan det är över, men i Mellanöstern kommer massorna att vara lika hett indragna i konflikten som nu: nu, när Sayyed Hassan Nasrallah är Mellanösterns Malcolm X och moderna Jamal Abdel Nasser; nu, när vasallerna i palatsen i Riyadh och Amman och Kairo räds honom som en giftig skorpion just för att han visar att motstånd är möjligt; nu, när 89 procent av libaneserna i den senaste opinionsundersökningen stöder Hizbollah – inklusive 80 procent av de kristna och ungefär lika många av druserna och sunniterna – och nu, när den allarabiska uppslutningen ger shiiter och sunniter i Irak en första chans att finna enighet. Nu kan man bara citera Sayyed Hassan Nasrallah: det är på motståndet som hoppet hänger ”för varje fri och anständig person i den här världen, för varje förtryckt, för varje torterat offer för orättvisa”.
Personligen kommer jag med glädje och stolthet att marschera igen tillsammans med tusentals palestinier och libaneser under Hizbollahs fanor, medan något tjugotal maskerade AFA-aktivister står och skriker på sekulär socialism och Rasmus Fleischer ordnar en proisraelisk motdemonstration tillsammans med sina vänner i Liberala ungdomsförbundet. Jag kommer att göra det igen, och jag kommer att göra det igen, så länge dagens frontlinjer består.
Andreas Malm