Slagordsfeminism

Att formulera medryckande politiska paroller som: ”Kvinnors löner måste höjas!” och ”Mäns våld måste upphöra!”, som Feministiskt initiativ gjort i sin nyligen antagna valplattform är inte särskilt svårt. Att dessutom få medhåll för innehållet är nästan ännu lättare. I det offentliga samtalet råder närmast konsensus kring att det är fel att kvinnor diskrimineras lönemässigt och utsätts för sexuellt våld.
Frågorna är inte kontroversiella, däremot är de komplexa.
Trots medvetenheten och trots att alla riksdagspartier säger sig vilja verka för en förändring händer inget. Man kan som Fi gör dra slutsatsen att en förklaring är att inget av de etablerade partierna, hur uppriktiga de än må vara i sina feministiska ambitioner, sätter just frågorna om kvinnors villkor överst på dagordningen. Det finns alltid något som är viktigare, mer akut. Nog är det så, och därför kommer Fi:s medverkan i valrörelsen åtminstone att tvinga de andra partierna att formulera sig.
Men detta är inte hela sanningen. En annan aspekt är att det sällan finns några enkla vägar till att nå resultat. Frågan om strategier är nog så viktig.

Valet börjar närma sig, och ändå kan inte Fi presentera mer än ett A4-ark av schvungiga slagord. Intressant är visserligen att det blocköverskridande initiativet verkar stå stadigt till vänster med krav som kortare arbetstid och lag om rätt till heltid. En strategi som presenteras för att komma åt orättvisor i arbetslivet är till exempel att föräldraförsäkringen individualiseras. Det är vettigt, men mer då?
Vad innebär egentligen krav på att ”korrigera orättvisa löner” genom en nationell arbetsvärdering? Att stifta nya lagar mot löneorättvisor kan innebära att frågan fastnar i en återvändsgränd. För politiska beslut kan rivas upp betydligt enklare än framgångar som uppnåtts genom kollektiv arbetarkamp. Att anslå medel till lokala utbildningsprojekt om att använda diskrimineringslagarna på den egna arbetsplatsen leder antagligen till en mer varaktig förändring än fler lagar som riskerar att inte efterlevas. Det feministiska krutet behövs snarare i facken än i riksdagspolitiken. I kommuner och landsting är det förstås en annan sak; där skulle feministiskt krut kunna göra skillnad om det leder till ökade anslag för att finansiera högre löner till de offentliganställda.

Inte heller vad gäller våldet mot kvinnor finns det några enkla genvägar genom riksdagen. Männen måste stoppas genom medvetandeprocesser där omgivningen reagerar inte bara på direkt våld utan även på mäns tendenser att kontrollera och isolera kvinnor. Hur vi når dit vet ingen. Kamp och medvetenhet är två ledord.
Hur vill Fi åstadkomma det? Den och många andra frågor lämnas fortfarande obesvarade.
Det är inte riksdagen som är den stora bromsklossen för att förändra kvinnors villkor i Sverige i dag. Formella rättigheter i lag har kvinnorörelsen redan uppnått. Låt oss därför hoppas att den mobilisering Fi försöker åstadkomma inför valet inte dränerar den utomparlamentariska kampen på energi, utan att debatten i stället leder till ökad feministisk aktivitet på arbetsplatser, i skolor och i relationer.
RB