Vive la résistance

En eld lyser över Europa. Nu syns plötsligt allt det som legat dolt, i ett sken så starkt att det sticker i ögonen: här lever ju tiotals miljoner människor med mörkare nyanser av hud, i grå betongbunkrar, med arbeten som antingen är de lägst betalda, ovärdigaste och smutsigaste eller inte finns alls, utnyttjade och utstötta och, om de är unga män, jagade av snutar som skummar fradga och, om de är muslimer, bespottade på gatorna och, om de har otur, dödade av ett rasistiskt våld som när som helst kan slå till.

Vilka människor kan förväntas leva så, inburade och mörklagda i samhällets skuggor, hur länge som helst? Till slut måste de tända på med det bränsle som står till förfogande, för att åtminstone få det att flamma upp och lysa ordentligt.

I detta läge träder de ut på scenen i Frankrike och övriga väst: de förmanande, de lugnande, de fördömande. Inget av det är vad som behövs. Tvärtom blir murarna ännu högre och mer ogenomträngliga när alla politiker talar om för de maskerade att genast sluta och gå hem.

Vi säger: de gör rätt, de gör uppror. De behöver inte besinnas, de behöver artikuleras: de behöver bloggar som når ut, flygblad som sprids, möten som hålls för så många som möjligt och tydliga krav att resa.

Ingen kan skapa det åt dem. Liksom det franska kommunistpartiet i maj 1968 togs helt på sängen av studentupproret och blottades i sitt avstånd till den tidens omvälvande krafter står i dag den franska vänstern vid sidan om. Den borde själv vara ute på gatorna och kanalisera upproret i intensifierad, avancerad kamp, men den sitter som lamslagen. På kort sikt är därmed vänsterns uppgift att uttrycka solidaritet. På lång sikt gäller det - och det gäller minst lika mycket i Sverige - att på allvar ta till sig insikten: utan naturlig förankring i städernas invandrarförorter dör vänstern som stofil.

Högern, å andra sidan, visar sitt rätta ansikte när kravallerna lyser på den. Från israeliska dagstidningars chattsajter via konservativa tidskrifter i USA till svenska borgares dagliga alster glimmar tänderna: ”det är en funktion av islam att starta kravaller och döda”, ”enda lösningen är att skicka tillbaka muslimerna till sina hemländer”. Steget från upphöjd liberalism till lumpen islamofobi visar sig inte vara långt: i tisdagens Expressen påpekade Johan Norberg att ”praktiskt taget alla som har arresterats för upploppen är muslimer” och förklarade att ”det är ur alltmer radikala muslimska enklaver runt om i Frankrike som kraften har hämtats till detta våld”.

Hade kravallerna i Paris 1848 också religiösa orsaker? 1871? 1968? Hela den franska politiska traditionen skiner av jämlikhetstörstande uppror, vart och ett utlöst av sin tids klassamhälle. Det handlar inte om religion denna gång heller, utan om att de vackra ideal som Frankrike officiellt omhuldar får kött och blod av människor som faktiskt lider av deras avsaknad.

Få kommentatorer har sammanfattat reaktionerna på upproret så väl som vänsterkrönikören Dror Mishani i den israeliska tidningen Ha’aretz: ”Om den franska vänstern vet att tillbakavisa det enorma hatet och skräcken för muslimer, och om den inser att kampen inte handlar om islam utan om ekonomiska och sociala rättigheter, och om denna vänster än en gång visar sin välkända solidaritet - ja, då kan kravallerna bli till ett nytt hopp för alla vänsterrörelser, ett hopp om ett verkligt mångkulturellt Europa. Om inte kommer Frankrike och inte bara Frankrike, utan hela världen att förbli fångad i de värderingar som representeras av alla de som vet att ’så här går det när muslimerna har blivit för många.’”

AM & RW