|
Zarah Leander, Sveriges mest kända Hitlerkramare, var
en omtyckt omslagsflicka på Signal.
Dans och modellplan
Hitler skydde inga medel i slaget om
svenskarnas själar
Även om nazityskland var nära att
invadera Sverige vid två-tre tillfällen, fann Adolf
Hitler det inte mödan värt. Han fick ändå
det han behövde - alltifrån handelskrediter till
malm.
Men det hindrade honom inte från att
satsa hårt på en annan slags kamp - den om de
svenska själarna.
1940 inledde Hitler en gigantisk propagandaoffensiv
med Tyska legationen och Tyska resebyrån i Stockholm
som spjutspetsar. Han ville injaga respekt hos sina vänner
och fiender i Sverige. De svenska själarna skulle också
vinnas för ett rasrent och judefritt Storgermania, ett
nazistiskt EU där Hitler utsåg sig själv till
diktator så snart kriget var vunnet.
Samtidigt som tyskarna spred hundratusentals
propagandablad över Sverige, samlade de in namn på
tyskvänner, socialdemokrater, kommunister och judar.
I ett brev jag läst tiggde tyskarnas propagandacentraler
adresser till judar: ”Då det för vårt
arbete är av största intresse att få en överblick
över de viktigaste rasfientliga judiska organisationerna
i Sverige, skulle vi vara Er mycket tacksamma om Ni kunde
skaffa oss dylikt adressmaterial.”
Svenska
skolpojkar fick under 1941 tyska modellplan sända till
sig som ett led i det nazistiska propagandaarbetet.
Under arbetet med min bok Signal -
nazitysklands propaganda i Sverige 1941-1945 fann jag sensationella
uppgifter som visar att tyskarna sände materialet vidare
till Berlin, där nazisterna byggde ett jättelikt
centralt adressregister som skulle användas om Sverige
invaderades.
I registret fanns dödslistor
och namn på tänkbara svenska quislingar. En folkskolelärare,
som sänt in en lista på 70 personer, bad om en
gengåva: ”en bra bild av rikskansler Hitler att
ha här i mitt arbetsrum.” Vid sidan om propagandaoffensiven
förberedde de svenska nazisterna en helsvensk förintelse
av våra 8 000 judar. Koncentrationslägren skulle
byggas i Sjöbo och på Stora Karlsö söder
om Gotland.
Tyskarna drog sig inte ens för
att locka skolpojkar till nazismen genom att skänka dem
modellplan. En månad före julafton 1941 fick en
grupp skolpojkar en julklapp som få hade råd att
köpa: ”Jag har härmed äran att meddela,
att jag i dagarna tillsänt Eder en modellkartong för
vårt Stukaplan Ju 87 jämte byggnadsbeskrivning
på tyska språket. Så snart jag erhåller
beskrivning på svenska skall den likaledes tillsändas
Eder. Jag förmodar att Ni eller någon pojke i Eder
bekantskapskrets är intresserad av Stukaplanens byggnad
och jag skall gärna sända Eder ytterligare modellkartonger.”
Skyltfönster var också
ett viktigt vapen i kriget om de svenska själarna. En
av Tyska turistbyråns sekreterare reste runt i Sverige
för att hyra plats i skyltfönster eller i de skyltlådor
som fanns inne på hotell och restauranger. Från
Östersund kunde hon glatt rapportera att ett tysksinnat
företag upplät både skyltfönster och
skyltlådor i propagandans tjänst, bara man fick
stora krigsfoton att skylta med. Hon konstaterade också
att Östersunds-Posten skyltade med 25 tyska bilder från
tyskarnas framgångsrika krig och bara två engelska:
”Av förfrågningar framgick att Östersunds-Postens
skyltfönster alltid är ordnat på detta för
oss så glädjande sätt.”
Sekreteraren lyckades hyra 25 skyltfönster
på landsorten för i genomsnitt 40 kronor i månaden.
Som de flesta äldre svenskar
känner till så var revyprimadonnan Zarah Leander
Adolf Hitlers svenska sångfågel och filmstjärna.
För 200 000 tyska riksmark sålde hon sin själ
och blev en av Hitlers värdefullaste propagandavapen.
Hennes filmer blev publiksuccéer som gav miljoner till
Goebbels propagandamaskin.
Nu var hon långt ifrån
den enda svensk som sålde sin själ till Hitlernazisternas
propaganda. I Berlin arbetade 15 svenska journalister och
skådespelare för radiopropagandastationen Königsberg
som sände mot Sverige. En av Hitlers svenska förförarröster
var greve- och majorsdottern Dagmar Cronstedt, som efter kriget
gifte in sig i den svenska nobelpristagarsläkten von
Euler.
Andra propagandaröster var fru
von Kuester, född i grevesläkten Hamilton, lärarinnan
Anna-Lisa Gerloff från Skövde och sjukvårdsbiträdet
Brita Bager från Helsingborg. Brita Bager och Dagmar
Cronstedt vann stor popularitet för sin talkshow där
de småpratade om dagsaktuella nyheter som om de vore
två kvinnor som någon tjuvlyssnade på. Radiopratarna
fick 30 000 brev där svenska lyssnare efterlyste mer
judehat i sändningarna: ”Vore bra om Ni kunde lägga
in mer antisemitisk propaganda i Edra utsändningar”,
skriver en lyssnare.
Men det kanske viktigaste av Hitlers
propagandavapen var bildtidningen Signal som vände sig
till läsare utanför Tyskland. Tidningen var på
40-48 sidor och rikt illustrerad, även med färgbilder.
De hårdvinklade reportagen från fronterna blandades
med modereportage eller smygerotiska bildserier av flickvännen
som väntar på sin fästman. Propagandaminister
Goebbels var mycket nöjd med Signal, som följde
hans princip att propaganda inte ska trummas in i människors
huvuden, utan smygas på dem så att de knappt märker
det.
Denna inställning präglade
Signal och bidrog säkerligen till att den var så
populär under de första åren. Läsarna
skulle förföras och falla för budskapet, som
ofta doldes mellan raderna eller i bilderna. Tidningen innehöll
i stort sett samma redaktionella material oavsett var den
såldes i Europa. Men i varje nationsupplaga försökte
redaktionerna spränga in lokalt material.
I Sverige kunde svenskarna läsa
artiklar som ”Europeiska landskamper” (om en fotbollsmatch
mellan Sverige och Tyskland 1942), ”Sverige i Berlin”
(om svenskkolonin), ”Hur skall vi bo?” (om bostadshus
med positiva svenska förebilder), ”Svenskor dansar
i Berlin”, ”I Tyskland trots kriget” (om en
svenska gift med en tysk). En av tidningens trogna svenska
läsare var nazisten P O Sundman, författare och
riksdagsledamot för centerpartiet.
Signal hade en rekordstor upplaga
i början av kriget - 50 000 exemplar - men tidningens
popularitet sjönk i takt med tyskarnas motgångar.
Sista numret våren 1945 trycktes bara i drygt 10 000
exemplar.
BOSSE SCHÖN
Bosse Schön är aktuell med
sin nya bok, Signal - Nazitysklands propaganda i Sverige 1941-1945
med kommentarer av docent Klaus-Richard Böhme. Bildtidningen
Signal utkom varannan vecka från 1941 till mars 1945.
Den var en av Nazitysklands viktigaste propagandakanaler och
fanns att köpa i nästan varenda kiosk i det neutrala
Sverige.
Bosse Schön har tidigare skrivet
böckerna Svenskarna som stred för Hitler (1999),
Där järnkorsen växer (2001), En äkta Hamilton
(2002) och Hitlers svenska soldater (2004).
|
