INTE PLATS FÖR ALLA NÄR SKOLAN BLIR PRIVAT
Hasse Nilsson från Lärarförbundet rasar mot politiken som knäcker den offentliga sektorn
STÖRRE ORÄTTVISA FÖR KÖN ÄN FÖR KLASS
Vår koppling mellan kön, klass och offentlig sektor är solklar, skriver Lars Ohly
ANTIRASISM SOM MJÖLKKO
Den korrupta toppen för CMR slår ifrån sig med sekteristiska tillmälen, skriver Peter Karlsson
LÖGNER OM CENTRUM MOT RASISM
Peter Karlsson ställer sig på rasisternas planhalva, skriver föreningens kassör
EN VERKLIG KORRUPTIONSHÄRVA Uppgifterna om svågerpolitik och andra missförhållanden inom Centrum mot rasism stämmer, skriver Peter Karlsson
USA SABOTERAR PLANETEN - IGEN
Ny "klimatpakt" har som syfte att låta fossilindustrin fortsätta som vanligt, skriver Camilla Funke från Greenpeace.
ENGAGEMANG, INTE KORRUPTION
Joacim Blomqvist försvarar Iransk-svenska solidaritetsföreningen mot anklagelser om korruption
"EN NY DEMOKRATISK GRUND FÖR EUROPA"
Attacs Plan ABC – mer makt åt EU-parlamentet
RÄTT OCH FEL OM GOTLANDSSYNDIKALISM
Catrine Åkerbloms reportage har många förtjänster men innehåller även en del missförstånd, skriver Anders R Johansson
SÅ KAN SAC VÄXA OCH BLI STARKARE
I stället för konfrontationer med polisen behöver allianser byggas och en bredare mobilisering för en annan världsordning ske, skriver Patrick Lundström
RÄDDA VÄSTSAHARIERNA UNDAN OCKUPATIONEN
Upprop mot bakgrund av de senaste oroligheterna i Västsahara: Sverige måste skicka oberoende observatörer till Västsahara
FÖRST OCH FRÄMST KRÄVS MEDLEMMAR
Att syndikalister argumenterar för att SAC inte behöver bry sig om fler medlemmar är skandalöst, skriver Juan Carlos Piñeyro
ETT PROGRESSIVT NEJ
Frankrikes nej till EU:s konstitution är en öppning för en helt ny debatt om vad EU är och ska vara och ett svårt bakslag för vännerna av nyliberala dogmer, skriver Attac Sverige
MEDIA I KRIG MOT FI
Makthavare och media är överens, menar Valeria Naters – feministerna måste krossas
VI HAR RÄTT ATT VARA ARGA
Den anarkistiska "pöbelns" vrede är en sund reaktion på ett sjukt system, skriver Marita Castro
DET ÄR KOMMUNAL SOM ÄR PROBLEMET
Sveriges största fackförbund är gult – förbundet leds av sossar som förhandlar mot sossar som alla tar order från de sossar som styr staten, skriver Per-Arne Ryderup
ARBETARETÅG ELLER FREAKSHOW
Det stank av mögel från syndikalisternas förstamajtåg i Stockholm – frihetliga socialister måste sätta ner foten mot rötäggen, skriver Patrick Lundström
JAG HÖJER INTE ENS PÅ ÖGONBRYNEN
Feministiskt initiativ har marknadsfört sig själv som ett parti för lågavlönade kvinnor – Lena Ezelius betackar sig för initiativet
IRAKIERNA VÄLJER SJÄLVA SITT MOTSTÅND
Vi tänker inte stå till ockupationsmaktens tjänst och flytta uppmärksamheten från dess våld, skriver Irakkommittén i Malmö
DEMOKRATI FÖR ETT FOLK UTAN STAT
Abdullah Öcalan skriver om en ny ideologisk brygd för kurderna och hela mänskligheten
VÅRDSLÖSHETEN SLÅR MOT ANTIKRIGSRÖRELSEN
Om solidaritetsrörelsen står fast vid ett gränslöst, vårdslöst stöd förtjänar den att vegetera isolerad, skriver Dick Forslund från Socialistiska partiet
RÖRELSEN MÅSTE FÖRDÖMA TERRORN
Antikrigsrörelsens måste fördöma den del av motståndet som ägnar
sig åt terrorism, skriver Andreas Malm
ARBETAREN FÖRSÖKER SPLITTRA SOLIDARITETSRÖRELSEN
Vi i Sverige har inte rätt att sätta oss till doms över vilka metoder irakierna väljer i sin frihetskamp, skriver Irakkommittén i Malmö
"FÖRENKLA INTE VERKLIGHETEN I IRAK"
Andreas Malms hets mot antikrigsrörelsens "stalinister" påminner om Per Ahlmark, skriver Erik Wijk
BOSTADSKRISEN ÄR STATENS ANSVAR
Staten måste skjuta till medel så att minst 40 000 bostäder kan byggas, skriver Owe Hellberg och Sten Lundström från vänsterpartiet
ETT HÅN MOT DET SEKULÄRA SAMHÄLLET
Orimligt att det ska vara mer OK för religiösa utövare än för andra att hetsa mot homosexuella, skriver Linja Hjorth
HETSLAGEN UPPMANAR TILL VÅLD
Vänsterpartisten Daniel Lundgren tar Åke Steen i försvar
INGA PRIVILEGIER ÅT DE RELIGIÖSA
Enda konsekventa försvaret av Green vore att avskaffa hetslagen helt, skriver
Lina Hjorth
FRIKÄNN HOMOHETSAREN
Riskabelt att sätta pingstpastorn Åke Green i fängelse, skriver Inga-Lisa Sangregorio
BEKÄMPA HANDELN MED UTSLÄPPSRÄTTIGHETER
Det är befogat att känna rädsla för att tillgången till ren luft kan bli en fråga om betalningsförmåga, anser Jesper Grip
PROBLEMET ÄR BRISTEN PÅ KONTROLL
Att Bt-bomullen kommit att spridas på ett okontrollerat sätt ökar riskerna med genmanipulerade grödor, skriver Petter Ljunggren
INDUSTRIN OCH BÖNDER ÄR FÖR GM-GRÖDORNA
Under kontrollerade former har den genmodifierade typen av bomull stora fördelar framför konventionella sorter, anser Dennis Eriksson
TACKA HÖGERN FÖR HJÄLPEN
Att ge stöd åt förtryck bara för att det sker i socialismens namn är att smutsa ner vänstern i allmänhetens ögon, skriver Annika Hjelm
KAMPEN MOT ISRAEL ÄR ANTIRASISTISK
Den palestinska befrielsekampen har ingenting med hat mot judar att göra, skriver Ammar Makboul
LÄGENHETSSKANDALERNA CENTRALISMENS BAKSMÄLLA
Arbetarrörelsen och vänstern står inför ett ideologiskt vägval: att göra upp med sitt centralistiska och auktoritära förflutna, menar Lars Hammarberg
JAG HAR INGEN DOLD AGENDA
Att genomlysa sina tankemönster för att analysera antisemitism som fenomen borde vara självklart, skriver Jan Selling
RASISM ÄR RASISM ÄR RASISM...
Att l äsa Israel Shamir är att ramla över schabloner om judarnas dolda makt anser Ammar Makboul
OHEDERLIG KRITIK MOT SHAMIR
örfattaren Israel Shamir sprider inte judehat, det är falska anklagelser, anser Kristoffer Larsson
INGEN ISRAELKRITIK PÅ 9 NOVEMBER
Jan Selling varnar för en antisemitism i antisionistisk skepnad på minnesdagen av Kristallnatten 1938

Gudrun Schyman och Fi blickar mot framtiden som en del av patriarkatet, anser debattskribenten.
FOTO: LINNÉA FALK

En excess i härskartekniker

Det skulle bli en fantastisk upplevelse och ett stort steg framåt för kampen mot patriarkatet. I stället blev Feministiskt initiativs årsmöte en del av samma patriarkat. Fi-medlemmen Karin Salmson är djupt besviken på en feministisk rörelse som dribblade bort demokratin redan på sitt första medlemsmöte.

Det här är min utgångspunkt: Jag gick med i Feministiskt initiativ för att man sa att nu ska vi bygga parti underifrån. Alla som delade analysen att det finns en orättvis maktstruktur baserad på den vite medelklassmannen som norm, inbjöds att faktiskt vara med och skapa ett nytt politiskt initiativ.

Jag planerade, deltog och talade för hundratals på de öppna möten som följde efter offentliggörandet i april. Jag sa att det för första gången fanns ett alternativ för mig, en organisation där jag från början skulle behandlas som jämställd. Oavsett allt. Alla vet att det i vanliga organisationer, i vanliga partier, inte fungerar så.

När jag skriver det här är det måndagen efter helgen då Feministiskt initiativ helt väntat tog steget in i politiken.

Jag ifrågasätter ständigt om jag gör rätt som talar i det offentliga, om jag är osolidarisk med rättvisekampen. Om det är viktigare att inte skada Fi än att tala. Jag känner mig som en gisslan - fångad av falsk marknadsföring.

Borde jag i stället arbeta inom organisationen för att förändra det som är falskt till sanning, så att jag inte bidrar till partiets fall? Många fantastiska människor väljer dess-utom att stanna i Fi, och jag vill inte alls minska deras chanser vare sig till att förändra partiet eller att få in sin politik i riksdagen. Så vad gör att jag talar? Kanske är det känslan att det inte är jag som har gjort fel. Känslan av att en ärlig agenda hade besparat Fi sådana som mig. Att det dessutom hade gett dem min röst, utan tvekan.

Men mest är det den djupa kränkning som jag upplevde årsmötet som. Det var helt säkert ett möte som inte skiljer sig från andra. Man spelade maktens spel och fortsatte i gamla traditionella, hierarkiska och patriarkala spår. Utan detaljer och personangrepp kan jag sammanfatta det hela med att man i viktiga frågor undlät att klargöra för medlemmarna vad det egentligen var man röstade om - att man inte gav utrymme för att göra besluten överblickbara. Men det är inte bara i affekt jag skriver detta, utan för att jag upplever mitt ”initiativ” som stulet. Jag såg helt ärligt en vision om en ny politik, en ny värld för mina barn, där engagemang betydde att man kunde delta på egna villkor och efter egna preferenser.

Jag såg sprickan i verkligheten och trodde att Feministiskt initiativ ville vidga den och vända ut och in på det vi kallar politik i dag. Att vi på riktigt skulle utmana maktordningen, en politisk revolution.

Naivt, lär DE morra, alla inom Fi som menar att de går den enda möjliga vägen till makt och förändring. Alla de som förnöjsamt lutar sig tillbaka och fnyser åt min blåögda okunnighet. Och det är väl precis samma retorik som kvinnor alltid mött när de pekat på alternativa vägar: någon annan talar om vad som är möjligt och inte. Det går jag inte med på. Jag vet, lika väl som någon annan vet det motsatta, att en helt annan väg hade varit möjlig för Feministiskt initiativ in i riksdagen. Min kunskap är lika mycket värd. Årsmötet sa mig inte bara att jag som medlem var värd mindre än styrelsen, det sa mig också att ändamålet helgar medlen.

Ändå är jag helt övertygad om att Feministiskt initiativ kommer att åstadkomma gott i sakfrågor om de kommer in riksdagen, vilket jag hoppas.

Gudrun kommer snacka brallorna av patriarkatet, och sätta på sig dem själv. För Feministiskt initiativ är inte ett hot mot patriarkatet, utan en del av det.

KARIN SALMSON

Inaktiv medlem i Fi