Stefan Sundström i sitt växthus. I koppen är det te, men samtalet kretsar kring en sak - spriten.
FOTO: JAN-ÅKE ERIKSSON

Bruk och missbruk

Stefan Sundström om alkohol och om frihet utan ansvar

Jag hinner knappt hälsa på Stefan Sundström innan han kommer in på ämnet:
- Jag är ju inte alkoholliberal längre. Ja, inte så här tidigt på förmiddagen i alla fall, säger han, och skrattar stort och länge.

Alkohol är inget lätt ämne. Från alla håll är det pekpinnar, skuld och skam - är du full och oansvarig eller är du nykter och tråkig? - och oftast blir det väl lite skämtande, kanske lite skryt. Skyll på Luther, den som vill, eller på motboken. Vad det handlar om är nog ändå att de flesta av oss står mitt i ett dilemma. Vi vill bli berusade ibland, vill ha både smaken och effekten av alkoholen. Samtidigt är vi förtvivlat medvetna om problemen - de finns ofta nära inpå. Och det för stunden enklaste sättet att hantera denna dubbelhet är att blunda. Att ta det på allvar blir jobbigt, risken finns att man plötsligt står med byxorna nere.

Stefan Sundström tar risken och drar ner brallorna. När vi ses är det i ett vårsoligt Uppsala. Stefan är 44 år nu och har spelat sig runt och in i Sverige i många år. Håret grånar, handslaget är fast och Stefan skrattar ofta - då sträcker han halsen bakåt och stegrar sig lite, en glad häst. Vi delar på en bulle till espresson, och så blir det lite skämt om det här, att nu ska vi prata sprit… man kanske borde dricka några öl först.

- Nä, men jag tänkte det på vägen hit att det finns ju inte så mycket att säga om det här, mer än att det är ett jävla skit, alkohol, säger Stefan.

- Men du vet förut hade jag en sån där idé om att när socialismen är införd så kommer vi inte att behöva kröka, men det håller ju inte. Även lyckliga människor vill bli berusade faktiskt. Det finns ett behov av extas som är medfött, tror jag, det är en drivkraft till att man vill bli berusad, men också att man vill knulla och gå på Maranata. Och det är en bra drivkraft också! Att man inte vill vara avskild från världen. Det handlar ju om att man är fången i sitt jag, och att det kan vara lite smått att bara vara jag, liksom. Jag vill bli flera!

Men spriten är skit?

- Jag har börjat tycka med åren att det är mer och mer skit faktiskt. Speciellt i min yrkesgrupp där det finns så mycket romantisering av alkoholen. Numera står det starksprit i logen när man kommer och ska spela. Det är ju ett arbetsmiljöproblem.

Musikervärlden är full av alkohol, från oetablerade artister som spelar för gratis öl - en lönevariant som var utbredd i fler yrkesgrupper för hundra år sedan - till loger med massor av bjudsprit. Valet att låta bli kräver en hel del, valet att dricka lite till är lätt att göra. Och parallellen till samhället i övrigt är inte så svår att se. Finns det så dricker vi, och frågan är vem som styr. Jag och du, alkoholkapitalet eller spriten? Det är frågor om makt, ansvar och frihet, som snart handlar om vad en människa är och förmår.

Det är svårt att undgå att märka att Stefan Sundström värderar personlig frihet högt. Åren, relationerna och jobb som det på barnbyn Skå - där han levde nära familjer med missbruksproblem - har sagt honom något om frihetens villkor. 

- Frihet måste ju alltid balanseras om man ska leva med andra människor. Total frihet är total ensamhet, och ofrihet är inte alltid något dåligt. Jag har själv varit med om att tvinga folk som har supit sönder sig till akuten. 

Alkoholpolitiken handlar ofta om vem som ska bestämma, individen eller samhället. Förra året debatterades införselkvoter och sänkt spritskatt, och hur det gått i Finland. I bakgrunden, nästan i skymundan, finns det samband som forskningen faktiskt kan visa på: Mindre tillgång gör att vi dricker mindre, och då blir det färre skrumplevrar och misshandlade människor. När det gäller att hålla nere alkoholskadorna har den traditionella svenska modellen fungerat, det är lika klart som att den modellen är död. Systembolaget står kvar som det enda av de monopol som ströp tillgången, utskänkningstillstånd får man nästan utan att ansöka, korvkiosker säljer öl och de restriktioner som i verkligheten begränsar vår privata alkoholimport inom EU är att fordonen inte får ta hur mycket last som helst. Mattvånget på krogen är sedan länge glömt, systemet har lördagsöppet och skyltar med starksprit. Och den alkoholrelaterade dödligheten i Sverige ökar, medan vi både dricker sprit på helgerna - som vi alltid gjort - och vin ur allt rymligare förpackningar under veckorna. Lite inspirerade, möjligen, av tidningarnas vinreklam.

Mitt i floden står många och blir alltmer kluvna. Vinlådorna är ju praktiska, men tappar vi inte något? Stefan Sundström är också kluven, för inte var det så kul med 70-talets krogkultur.

- Nej, hade man tur så fick man dricka öl på någon sunkig pizzeria, om man åt också. Och det är ju roligt att det finns ett uteliv. Men jag tycker att det ska finnas ett Systembolag, och det är väl skitbra att man måste vara tjugo för att gå på bolaget. Sedan vet man ju att folk börjar kröka tidigare än så, men ändå.

Han berättar om hur han diskuterat med en kompis och drivit en strikt linje - åldersgränser, högre priser, spriten är för billig. ”Ja, det kan ju du säga”, sa polaren, som hade sämre ekonomi. Och det är inte enkelt - varför ska den njutning som alkoholen ger vara en klassfråga?

- Fast i någon sorts ansvarsfull position så måste jag säga att spriten är för billig. Det handlar ju om tillgängligheten. Om man ser hur det har blivit hemma va - om Karin tjackar en trelitersvinare… jag kan inte låta bli den, så dålig karaktär har jag, säger han, och ser lite naken ut i ansiktet.

Någon som känner igen sig? Det handlar kanske om karaktär, men ändå mer om hur det fungerar, väldigt generellt - finns det alkohol så dricker vi. Finns det mer dricker vi mer.

- Ja, och det handlar ju om misshandel och hur barnfamiljer har det, det är ju katastrof för fan. Bara det att när det var lördagsstängt så blev det ju mindre misshandel. Fråga ungarna, barn under tio år, vad de tycker om att mamma och pappa krökar. Ingen gillar det.

- Som nykterist löser man ju ett dilemma, och då kan man ju säga ”förbjud skiten”. Det är värre med mig, som säger förbjud skiten och sen krökar som fan, säger Stefan och skrattar igen.

Men man har formulerat dilemmat, och sett att man inte står utanför problemet.

- Ja, det kanske är ett jävla framsteg om man inser det.

”Jag låter ju stockkonservativ”, säger Stefan mitt i samtalet. Fler än han har väl känt det så inför avregleringar och folkhälsoproblem. Och inför egna eller andras alkoholvanor. Vanmakt, nostalgi och alarmism ger platta svar och många, uppgivna frågor. Herregud, vad ska vi göra? Var det inte bättre förr, och vad hände medan vi var nere i vinkällaren?

- Det kommer att vara ett problem tills man har något att föreslå. Så länge man känner sig stockkonservativ kan man ju inte säga ”vi gör så här i stället”.

Förslagen kunde kanske handla om alkoholkapitalets makt och den snöpta politiken. Det skulle kunna handla om reklamen, som självklart når längre in i våra behov än den motinformation som regeringen ser som motgift.

Stefan berättar om spritreklam i Senegal - is i glaset och en Porsche i bakgrunden, så ogenerat och samtidigt subtilt. Man får ingen Porsche, men man blir ju lite kung när man dricker, och man kommer loss. Alkoholruset är en godtagen form av extas, en frizon i ett samhälle belamrat av jobb och val man inte hinner göra. Förslagen skulle kunna handla om det.

- Ens tankar och tid ockuperas mer och mer utifrån, av reklamfilmer och media, och man måste ju använda flera liter lådvin för att skölja ner det med.

Bortom politiken är frågan hur man själv kan förhålla sig. För en artist handlar det inte bara om vad som dricks i logen. Kollegan Lars Demian har skrivit en låt som heter ”Alkohol”, en dubbel och rätt ironisk hyllning till spriten och vad den gör med en man.

- Han har fått problem med det, en massa löjliga studenter som kommer och skriker ”Alkohol” vid scenen, den där grabbiga stajlen liksom, säger Stefan och plockar upp gitarren. Börjar plocka på strängarna, kolla stämningen, och säger att det där vill han inte vara med om.

- Det finns låtar jag skrivit som jag vägrar att lira, för jag har ingen lust att delta i den där romantiska skiten… som ”Sista hjältarna på Kvarnen”. Den här romantiseringen av alkohol, jag tycker den är löjlig. Eller egentligen … det är en känsla jag har, det äcklar mig.

Det handlar inte om att neka sig ruset, men om att hålla balansen.

Stefan talar om att leta efter mindre destruktiva extaser. Men är inte det destruktiva kittlande också?

- Jo, you’ve got to deal with the devil, men man får väl välja då. Vill man vara en någorlunda pålitlig kille på något vis kan man inte säga tjenare och välkommen till djävulen. Man får ha sina avtal med honom, men också hålla honom på avstånd.

DAVID BERJLUND