Politiken vs fria marknaden: 1-0

Tanken var en fri marknad, bortom politik och protektionism. Men de offentliga upphandlingarna har blivit ett verktyg för motståndarsidan, som annars brukar klaga över marknadens kraft.

Den EU-baserade lagen om offentlig upphandling (LOU) ska öka rörligheten för varor och tjänster, driva på konkurrensen och pressa priserna genom att tydligt definiera de krav myndigheter får ställa när de köper in datorer, städtjänster, t-tröjor, kaffe och så vidare. Det är i princip bara pris och kvalitet som ska avgöra vem som får kontraktet. En sådan marknadsanpassning har helt naturligt skapat oro för en social dumping, att produkter tillverkade i låglöneländer, kanske av barn, ska ta över. Och reaktionerna kan leda till något av en backlash för den fria marknaden, där alternativrörelsen pressar på för sociala krav, med konsumentmakten som verktyg.

Lagen kan nämligen tolkas. Till exempel får en myndighet ställa särskilda krav på ”hur uppdraget skall genomföras”. Men många myndigheter är trots det rädda att göra fel och hamna i domstol, och ställer inga sociala krav alls. Andra tolkar in möjligheten att ställa vissa krav, som antidiskriminering.

I måndags kom till exempel utredningen Det blågula glashuset där regeringens enmansutredare Paul Lappalainen bland annat föreslår att företag som diskriminerar inte ska få statliga kontrakt. Det kan bli en politisk hävstång på en jättemarknad.

Varje år upphandlas det i Sverige för runt 400 miljarder kronor. Men bara en väldigt liten del av dessa pengar berörs i dag av etiska krav. Och det stannar nästan alltid vid formuleringar om anti-diskriminering, som i praktiken bara rör svenska tjänsteföretag. Av de tjugo största myndigheterna har hälften den typen av klausuler - om antidiskriminering - visar en undersökning som jag och Lars Truedson nyligen gjorde för Amnesty Press (nr 2/2005). Men när det gäller de verkligt brännande frågorna, som varor tillverkade av barn eller andra oacceptabla förhållanden, så är det bara två av dessa tjugo myndigheter som ställer krav. Sida kräver att leverantören följer ILO-konventionen och Polisen tillåter inte barnarbete i produktionen. En annan sak är att det finns mycket små möjligheter att kontrollera att kraven följs. Vilket är ett stort problem också juridiskt, eftersom lagen säger att alla krav måste kunna kontrolleras.

Osäkerhet råder alltså om vad som är möjligt. Regeringskansliet, till exempel, vågar inte ställa sociala krav och riskera att hamna i domstol. Och Försvarsmakten hävdar bestämt att lagen inte tillåter att man ställer krav på hur en vara tillverkas. Försvarets materielverk (FMV), som inte hör till de tjugo största myndigheterna i nämnda undersökning, resonerar annorlunda och går längre än andra. De ställer krav på att företagen följer ILO-konventionerna och säger sig dessutom följa upp kraven. Bakgrunden är den hårda kritik som FMV drabbades av med nyheten att de köpt in kläder från en leverantör som H&M ratat på grund av risk för barnarbete. Men frågan är om de hårda krav som myndigheten ställer i dag är lagliga.

Inköpsdirektören Lennart Borghagen förklarar att han inte påstår att det är lagligt, ”jag säger bara att vi gör det”. Inte förrän frågan prövats i EG-domstolen blir det klart vad som gäller.

Å andra sidan är det nog få företag som är beredda att gå till EG-domstolen för att hävda rätten att använda barnarbete.

Så oavsett om det håller juridiskt eller inte så byggs ett system upp med sociala krav - anti-diskriminering eller hårdare skrivningar om ILO-konventionerna - som gör offentliga upphandlingar till ett politisk instrument. De som sörjer är framförallt de myndigheter som hoppats på besparingar, men som nu ser en helt ny och kostsam administration växa fram. Så kan det gå.

Fotnot: ILO brukar kallas FN:s arbetsmarknadsorgan och där ingår representanter för regeringar, näringslivsorganisationer och fackföreningar.

PETTER LJUNGGREN