|
Guldläge för granskning
En rejäl omsvängning. Det
måste man kalla skojätten Nikes nya strategi för
att bemöta kritiken som solkar varumärket. Företaget
satsar i sin senaste rapport om arbetsförhållandena
på fabriksgolvet stenhårt på öppenhet
och har lagt ut namn och adress på samtliga 700 fabriker
världen över. Det är onekligen ett nytt grepp,
förenat med en inte obetydlig risk. Vd:n och grundaren
Philip Knight uppmanar alla att läsa rapporten från
pärm till pärm och hänvisar särskilt stolt
till fabrikslistan.
Så lät det inte för
några år sedan. ”Vi vill inte veta vad som
pågår och vi behöver inte veta vad som pågår”,
var budskapet då.
En oförglömlig scen i Michael
Moores kampanjrulle The Big One, från 1997, är
när Philip Knight tar emot, beredd att svara på
frågorna om företagsflytt och ständig jakt
på ökade vinster. Knight hade förmodligen
tänkt sig att knipa en och annan charmpoäng genom
att rakryggad ta diskussionen, till skillnad från andra
vd:ar som helt enkelt gömt sig. Det blir emellertid svettigare
än han tänkt sig när Moore langar upp två
biljetter till Indonesien och erbjuder honom att följa
med och kolla in företagets fabriker. Att under några
plågsamma minuter försöka slingra sig ur det
erbjudandet var nog inte den PR-kupp som Nikes vd tänkt
sig.
Sedan dess har en hel del uppmärksamhet
ägnats åt de multinationella företagen och
deras ”uppförandekoder”. Ett problem har varit
just bristen på insyn och oberoende kontroll. Nyheten
om Nikes omsvängning råkar sammanfalla med att
jag läser nyutgåvan av Storföretagens svarta
bok, som just kommit ut i svensk översättning (Ordfront).
De österrikiska journalisterna Klaus Werner och Hans
Weiss sätter ner spaden just där det är som
känsligast för de globala storföretagen, nämligen
i skärningspunkten mellan det så dyrbara varumärket
och den råa tillvaron i produktionsledet. Och som mest
ont gör det när de gräver djupt. Eftersom utvecklingen
i världen är långtifrån svartvit blir
den övergripande eländesstatistiken och allt-blir-bara-sämre-analysen
aldrig speciellt effektiv. Det är uppenbart att det inte
är så enkelt. Men när de ger sig in och rotar
i enskilda företag och branscher, då blir det otäckt.
Som när Klaus Werner maskerar
sig till råvaruhandlare för att bekräfta att
Bayerkoncernen köper kongolesisk coltanmalm, trots att
detta bidrar till att finansiera ett blodigt krig. Eller när
kollegan Hans Weiss med falsk identitet ger sig in i en cynisk
läkemedelsbransch. Han vill veta hur långt sjukhusen
kan gå i farliga experiment på människor
för att utveckla potentiellt oerhört lönsamma
läkemedel. Man kan gå riktigt långt, får
han veta.
Werner och Weiss gör helt enkelt
det som många fler granskande journalister kunde göra.
Som framgår av deras reportage krävs en hel del
slit och viss fantasi när man går från förenklingar
till en mer komplicerad verklighet. I ett uppdaterat kapitel
med företagsporträtt finns en del av verktygen.
Klas Rönnbäck, från Bolagsbevakarna, har bidragit
med några svenska företag: ABB, AstraZeneca, Ikea,
Sandvik och Sony Ericsson.
Ur detta perspektiv är Nikes
nya öppenhet riktigt intressant.
Företaget har givit journalister
och andra granskare ett guldläge. Adresserna till fabrikerna
ligger alltså öppet på webben. Nike konstaterar
i sin egen rapport att det finns ”kritiska” eller
”allvarliga” brister i en fjärdedel av de 569
fabriker som kontrollerats. Löner under miniminivå,
oacceptabla arbetstider och fysiska kränkningar av de
anställda hör till bilden på en inte oansenlig
andel. I åtminstone fem fall har man hittat barnarbetare.
Det finns alltså alla möjligheter
att syna den etiska profilen på ett av världens
dyrbaraste varumärken.
PETTER LJUNGGREN
Listan på Nikes fabriker finns
på http://www.nike.com/nikebiz/nikebiz.jhtml?page=25&cat=activefactories
|
