|
Laxermedel åt vänstern
Vänsterpartiet genomlider
ytterligare konvulsioner orsakade av sin bristfälliga matsmältning.
När dess radikaler försöker svälja ned Vägval
vänsters vattniga välling får de i stället
sura uppstötningar från partiets stalinistiska förflutna.
Man vill ropa åt dem: Ut med skiten
i stället! Det går att läka den gamla magkatarren
utan biverkningar - med färskare och mer näringsriktig
kost, i kombination med rörelse!
Under slagordet ”Laxermedel mot andlig
förstoppning” brukade ekonomhistorikern Kristian Falk
sälja Arbetaren på min ungdoms första maj-demonstrationer.
Ett laxermedel för vänsterpartister som tröttnat
på såväl rosa ”frihetlighet” som blodröd
stalinism vill nya tidskriften Tidsignals första nummer, med
temat ”Vänsterns väg”, vara.
Vägen som avses är i stort sett
den som började trampas i Seattle 1999. Här finns försök
att inte bara i fördömande ordalag utan också genom
verklig politisk omprövning göra upp med stalinismen.
Här finns en öppenhet inför sociala rörelser
och för globaliseringens utmaningar - utan att kapitulera inför
nyliberalismen.
Håkan Blomqvist pläderar för
att vänstern måste satsa sina resurser på att förändra
de utomparlamentariska styrkeförhållandena snarare än
att fila på kapitulationsvillkoren i den parlamentariska rävsaxen.
Han försöker också skapa en syntes mellan ”Ut
ur EU-vänsterns” nationella orientering och ”Eurovänstern”,
som ”tenderar att utgöra EU-etablissemangets vänsteralibi”.
Syntesen ligger nära Arbetarens linje:
det som stärker arbetarklassen, kvinnor, ungdomar och maktlösa
ska stödjas oavsett var besluten fattas - ”i förhållande
till den institutionella formen är denna hållning rent
likgiltig och principlös”, som Blomqvist formulerar det.
Rimligtvis måste han som en följd argumentera för
att hans eget Socialistiska partiet skrotar kravet ”Ut ur EU”.
Tidsignal dristar sig även till att
lägga ett förslag till vänstern och framför
allt vänsterpartiet: samla alla radikala krafter till ”den
demokratiska och socialistiska vänsterns konstituerande församling”.
Låt nya och gamla rörelser samarbeta, bryt det sekteristiska
arvet, ta fasta på vänsterns gemensamma utgångspunkter
och de erfarenheter som de senaste årens kamp har alstrat.
”Visst kommer det att bli en brokig samling, men just detta
- att bejaka mångfalden - är dess potentiella styrka”,
skriver redaktionen.
Här finns en historisk referens till
1960-talets ”nya vänster”, en strömning som
försökte blåsa in frisk luft i den (redan då)
förstelnade arbetarrörelsen med inspiration från
tredje världen, ekonomisk demokrati och den tidige Marx. Även
då fanns en tidning vid namn Tidsignal - lika felstavat då
som nu - som försökte vara denna strömnings organ
i Sverige, med ekonomiskt och moraliskt stöd av den då
nyvalde Vpk-ordföranden CH Hermansson. Om detta publicerar
”nya” Tidsignal ett utdrag ur Werner Schmidts kommande
biografi om CH.
Men analogin brister på en punkt.
I motsats till 1960-talets Tidsignal och i motsats till nya Tidsignals
uppmaning om öppenhet består redaktionen helt av personer
knutna till Socialistiska partiet, och dess internationella redaktionskommitté
helt av personer knutna till trotskistiska Fjärde Internationalen.
Det är synd, för tidskriften får självfallet
en trottestämpel på sig, trots att den förtjänas
att läsas av fler.
En annan invändning är att feminismen
i stort sett saknas som ingrediens i den nya vänstersoppa som
redaktionen vill koka.
Detta, tillsammans med fler kockar, skulle
göra soppan än mer välsmakande.
RIKARD WARLENIUS
|
