|
"Farliga frågor begravs"
Styrelsen för psykologiskt försvar
försöker bevisa mediernas trovärdighet i Jugoslavienfrågan
genom att publicera rapporter av ”dissidenter”.
Men när det är möjligt
är det effektivare att helt enkelt begrava frågor som
hotar ”nationens säkerhet”, vilket fallet om de sovjetiska
ubåtskränkningarna visar.
Det
menar medieanalytikern Jan-Olof Rönn i ett svar till Ulf B
Andersson.
”Sanningen förvanskas för
att passa in i ett visst politiskt sammanhang”, skriver Ulf
B Andersson (UBA) i Arbetaren 4/03. Om detta är vi överens.
Frågan är - vems politiska sammanhang har styrt vår
bild? Är det våra massmediers och politikers bild, eller
är det dissidenternas?
Låt oss också enas om
att det finns många offer i Jugoslavienkonflikten och att
alla offer borde vara lika mycket värda. Tvärtemot vad
UBA påstår vill jag inte förneka några lik,
jag vill att våra medier även ska berätta om dem
som de inte vill se.
Det finns ”värdiga”
och ”ovärdiga” offer, beroende på vår
bild av det politiska sammanhanget. ”Värdiga” är
de som har dödats av ”dom”, och de som ”vi”
har bombat och dödat kan kallas ”ovärdiga” offer.
Mätningar från andra konflikter visar att ”värdiga”
offer får cirka hundra gånger mer uppmärksamhet
i våra medier än de ”ovärdiga”.
Jag har inte sett någon detaljerad
mätning från konflikten i före detta Jugoslavien,
men de som är gjorda på Journalisthögskolan i Göteborg,
i Örebro och Styrelsen för psykologiskt försvars
(SPF) rapport 190 pekar på den ojämlika rapporteringen.
Denna snedfördelning styr vår
syn på skuldfrågan.
Ett problem för massmedierna,
SPF och våra politiker är att när ”vi”
väl har bestämt oss för att bomba civila, måste
våra motiv vara bortom alla tvivel. Bombningarna måste
framstå som lyckade.
Jag konstaterar det självklara
faktum att SPF kontrollerar våra mediers effektivitet och
trovärdighet. Det är rimligt att anta att SPF är
oroade för mediernas trovärdighet när det gäller
rapporteringen om bombningarna av före detta Jugoslavien. Det
kusliga faktum att Nato i 78 dagar bombade ett europeiskt land,
med splitterbomber och upparbetat uran, dödade tusentals civila
och förstörde infrastrukturvärden för minst
750 miljarder kronor, väckte starka känslor hos många.
Dessutom väckte motsägelsefulla uppgifter frågor
om mediernas rapporteringar.
Det skulle inte förbättra
trovärdigheten om SPF gick ut och sade till medierna att ni
ska skriva si eller så. Det finns bättre sätt. Jag
tror att SPF:s rapport 190 är ett bättre (bra) och tydligt,
och för UBA tydligen osynligt, sätt att visa massmedierna
att de verkligen bör bli mera trovärdiga i sin rapportering.
SPF konstaterar att massmedierna har
brustit i sin rapportering, något som kritiker ofta (förgäves)
har påpekat. UBA tycker det är konstigt att ”dissidenter”
som Sommelius och Eklund tycker det är bra att deras uppfattning
åtminstone i viss mån beaktats och bekräftats.
UBA ifrågasätter statens,
mediernas och SPF:s förtigande av dissidenternas uppfattningar.
Natos bombningar i Europa är en så stor och hittills
unik händelse att den inte kan ”begravas”. Men går
det, så gör man det.
Vid Sovjetunionens fall insåg
en grupp som kallar sig ”Medborgargruppen i ubåtsfrågan”,
MiU, att det nya Ryssland skulle kunna öppna arkiven om de
6000-7000 säkra, sannolika, möjliga och troliga ubåtar,
som enligt våra massmedier kränkte våra farvatten
efter U-137:s grundstötning.
U-137:s grundstötning ansågs
vara grunden för misstankarna om att Sovjet spionerade på
oss. Alltså var den avgörande frågan om U-137 spionerade
eller inte. MiU ansåg att eftersom U-137:s torn skulle ha
stuckit upp ovanför ytan om den hade försökt gömma
sig på botten i den aktuella fjärden, fanns det rum för
tvivel.
Gruppen inbjöd de två före
detta sovjetiska amiraler som var ansvariga för flottan under
den tiden. De kom till ett tvådagarsseminarium vid KTH i Stockholm
och hade med sig U-137:s loggbok och sjökort i original samt
den sovjetiska rapporten.
Vid den mycket välbesökta
presskonferensen som MiU höll tio dagar innan seminariet fick
alla journalister besked om att kopior på alla dokumenten
fanns tillgängliga.
Ingen journalist kom till seminariet.
Sannolikt insåg medierna att
det inte skulle gå att samtidigt berätta om seminariet
och få de cirka 50 medlemmarna i MiU, varav många med
höga positioner inom staten
- en före detta arméchef,
professorer, en före detta ordförande i SPF (!), en ambassadör
- att framstå som ”privatspanare” eller ”konspirationsteoretiker”.
I MiU finns flera journalister som
fram till dess hade trott att medierna var mer intresserade av att
finna sanningen än att begrava den. En av medlemmarna, domare
i Svea hovrätt, var chockad. När jag sade till honom att
han i detta sammanhang var en ”rättshaverist” tyckte
han inte att jag var rolig.
Dåvarande försvarsminister
Anders Björck reagerade för ”nationens säkerhet”;
loggboken, sjökortet och rapporten, som är offentliga
i hela världen, och som var det i Sverige under seminariet,
hemligstämplades. De är fortfarande hemligstämplade
och varken SPF eller massmedierna har rapporterat om seminariet
och hemligstämplingen.
Begravningar är bäst när
det går.
Jan-Olof Rönn
Medieanalytiker
Tidigare inlägg: Ulf B Andersson (47/03),
Tord Björk (51-52/03),
Jan-Olof Rönn (1-3/04), Ulf
B Andersson (4/04), Tord Björk
(5/04)
|
