|
Fascinerande om tudelad nationell identitet
Både Väst- och Östtyskland
hade dubbla officiella självbilder: dels som negationen av
Nazityskland, dels som den andra tyska statens motsats. Väst
inrättade efter kriget ett antikommunistiskt “antitotalitärt
samförstånd“, men accepterade gamla nazister på
ledande positioner, något som inte talades om förrän
generationsrevolten 1968. Östtyskland hämtade legitimitet
genom arvet från kommunistiska motståndskämpar,
medan andra offer för nazismen underordnades i en strikt hierarki
och diktaturen skärpte greppet.
Om Tyskland har ett speciellt förhållande
till historien, som polariserades mellan 1945 och 1989, har det
hela inte blivit mindre komplext sedan 1990. Samtidigt som två
länder blivit ett, har den generation med egna minnen av Tredje
riket börjat försvinna, och ersättas av
ett andrahandsminne förmedlat genom
kulturen och medierna.
Processen är konfliktfylld. Är
det nu dags för ”normalisering” av Tyskland, eller
måste uppgörelsen med det fruktansvärda förflutna
fortgå? Ska den 8 maj firas som befrielsens dag, eller som
en minnesdag för tyskarna som föll i andra världskriget?
Ska historieskrivningen utgå från perspektivet ”två
diktaturer i Tyskland” (nationalsocialismen och realsocialismen),
eller framhålla det unika i nazismens ondska?
Brännpunkt i dessa strider blir ofta
historiskt symboltyngda platser och minnesmonument. Utifrån
dessa har Jan Selling, som länge varit verksam som frilansjournalist
i Berlin för bland andra Arbetaren, skrivit en fascinerande
avhandling i historia. Ett av exemplen är Buchenwald: först
nazistiskt koncentrationsläger där 56000 människor
miste livet, sedan efter befrielsen sovjetiskt interneringsläger
för (främst) tidigare nazistiska funktionärer, varav
över 7000 dog av svält och sjukdomar. Därefter blev
Buchenwald en minnesort med rituell funktion i den ”antifascistiska
staten” DDR. Sedan murens fall har minnesortens inriktning
blivit en inflammerad politisk fråga, med aktörer som
sträcker sig från anhöriggrupper till olika offer,
via historieprofessorer och Bild-Zeitung, till nynazister.
Det är inte så enkelt som att
de konservativa vill släta över nazismen medan vänstern
vill älta den i evighet. Möjligen stämde den bilden
för ett par decennier sedan, under 1980-talet då konservativa
historiker tillsammans med Helmut Kohl under parollen ”slutstreck”
ville göra nationalismen rumsren i Tyskland (medan vissa gick
längre och började rättfärdiga aspekter av nazismen).
Offensiven kom av sig, men återuppstod i ny form efter Tysklands
återförening.
Under 1990-talet bytte positionerna delvis
plats, visar Jan Selling genom att följa debatten om ett minnesmonument
för Förintelsens judiska offer. Konservativa började
se åminnelsen av Förintelsen som ett redskap för
att förlösa den tyska nationalkänslan, medan Gerhard
Schröders socialdemokratiska regering omedelbart gjorde ”normalisering”
till sin paroll och krävde slut på uppgörelsen med
nazismen (och, underförstått, slut på kraven att
tyska företag ska betala skadestånd till överlevande
slavarbetare).
Utan att vilja leverera enkla svar tar Jan
Selling klart ställning för ett kritiskt förhållande
till historien och mot nynationalism. Förtäckt antisemitism
kläs av och frågan om jämförelser mellan stalinismens
och nazismens terror ges fördjupad förståelse. Behållningen
är stor för den som orkar förbi den ganska mastiga
genomgång av möjliga teoretiska infallsvinklar som läsaren
kanske kunde ha sluppit att få serverad som bokens inledning.
Många namn att hålla reda på blir det också.
Nio av tio i det omfattande personregistret är män, vilket
är ofrånkomligt och säger en del om historiepolitikens
aktörer i Tyskland.
Ur det förflutnas skuggor är en
viktig bok om ett ämne som i Sverige är aktuellt i diskussionen
om den nya kontroversiella myndigheten Levande historia. Den bör
läsas av såväl antifascister, av alla som vill förstå
vår tids Tyskland och av dem som som är intresserade
av historieskrivningens betydelse som konfliktarena.
RASMUS FLEISCHER
Ur det förflutnas skuggor
Jan Selling
Symposion
|
