|
”En motoffensiv krävs”
Regeringen och Bonnierpressen har startat
en kampanj mot vänstern, där kommunism och nazism - men
inte liberalism - påstås leda till folkmord. En motoffensiv
skulle krävas och där borde
det vara fritt fram för den frihetliga vänstern.
”Men Ulf B Andersson tycks hellre
göra drängtjänst åt
den liberala kampanjen än att göra upp med den”,
skriver Tord Björk, Miljöförbundet Jordens vänner.
Under hösten startade regeringen
och Bonnierpressen en kampanj mot vänstern och antinyliberala
folkrörelser som ifrågasätter de rika ländernas
maktideologier.
Pressade av framgångarna för
kampen mot nyliberalismen genom allt större protester mot nedläggningar
av sjukhus, privatiseringar och makthavarnas EMU-kampanj utsätts
vänsterideologier för smutskastning. Kommunismen jämställs
med nazismen, som en ideologi som leder till folkmord eller andra
brott mot mänskligheten. Kapitalistiska ideologier som liberalismen
placeras i motsatt hörn som en demokratisk överideologi.
Kritiska vänsterröster som ifrågasätter detta
utsätts för massiv ideologisk smutskastning såsom
varande brunvänster, historieförnekare och konspirationsteoretiker.
Det är det sammanhållande
innehållet hos före detta vänsterextremister som
kulturminister Marita Ulvskog och DN-journalisten Maciej Zaremba
när de gått till offensiv med påståenden
om att kritik i Ordfront mot myndigheten Levande historia eller
massmediabilden av kriget i Jugoslavien inte bara innehållit
sakfel utan har varit något mycket värre.
Med lugnet hos en som redan har segrat
i denna kampanj försvarar Ulf B Andersson sitt inlägg
i debatten i tidningen Arbetaren. Han har den välförtjänta
auktoriteten hos en långvarig kommentator. Min kritik (i nr
51-52/03) hade tre punkter: Det var falskt att sätta in IMF
och Världsbankens liberala bidrag till kriget och massmorden
inom ramen för en stor lögn. Det är falskt oavsett
det goda syftet att trivialisera bruket av beskärningar och
vinklar för att framställa fångläger på
ena sidan i konflikten så att associationen inte ska gå
till etnisk rensning utan till nazismens dödsläger. Till
sist tillbakavisade jag Anderssons historieförnekande påstående
om att det är en lögn att olika sidor drabbats på
ett sätt som är jämförbart.
I sitt svar (nr 4/04) väljer
han att framställa det som att det handlar om en recension
av varumärket Ulf B Anderssons skriverier om Jugoslavien de
senaste drygt tio åren. Andersson har skrivit om övergrepp
mot serber tidigare. Men det intressantaste är vad som skrivs
nu i den av regeringen och DN framhetsade debatten. Här är
Anderssons framställning av lögnen från kritisk
vänster den frihetliga vänsterns hittills främsta
bidrag.
I denna framställning är
det värsta att Andersson lät påståendet om
jämförbara lidanden bland alla befolkningsgrupper stämplas
som lögn. Jag betvivlar att läsare av Arbetaren eller
ens dess journalister har förstått att likartat stor
andel av befolkningsgrupperna drabbades.
När det gäller ekonomins
roll diktar Andersson ihop både vad min kritik gick ut på
och vad han själv skrivit. När han skriver att jag ”pekar
ut ekonomiska orsaker som huvudkällan till folkmord och massmord”
så är det en bekväm förfalskning. Jag har tvärtom
noga undvikit att säga att ekonomin är huvudorsaken utan
iÊstället skrivit att IMF och Världsbanken har bidragit
till krisen i Jugoslavien. Det hävdade jag mot Anderssons tidigare
kampanjståndpunkt där detta synsätt stämplades
som del av en vänsterlögn, något han nu inte känns
vid. Anklagelserna för att understödja trivialisering
av direkt manipulering av massmediebilden för att demonisera
ena parten i konflikten struntar Andersson intressant nog i att
bemöta. Kvar är alltså ett totalt innehållslöst
svar från Anderssons sida.
I stället väljer han att
fokusera på helt andra saker. Han menar att staten inte ”försöker
förtiga dissidenternas uppfattningar”. Detta genom att
hänvisa till en rapport utgiven av Styrelsen för psykologiskt
försvar, tillgänglig för några få intresserade
experter.
Men det är den statliga propagandan
som stämplar folkmord och massmord som resultat av fascism
och kommunism men inte alls av liberalism som når mina elever
i skolan och allmänheten i övrigt. Det är vad ministrar
och chefen för en speciell myndighet för enbart denna
fråga med 41 miljoner till rådighet säger som är
viktigast att ta itu med, inte att ge falsk glans åt staten
som neutral faktor genom att peka på undanskymda expertrapporter.
Krossandet av Ordfront som systemkritisk
röst har varit det främsta målet för den statliga
och liberala kampanj som Andersson deltagit i. Regeringen och Bonnierpressens
kampanj tycks redan ha lyckats. Ordfronts styrelse föll till
föga. I en totalomvändning förklarade nu Ordfronts
chefredaktör Leif Ericsson sig och Ordfront vara skyldiga till
det grövsta som DN tycktes anklaga dem för. Han skrev
att folkmord har förekommit i Bosnien och att Ordfront gjort
fel som publicerat en intervju med sakfel som ifrågasatte
folkmordet. Sedan massrefuserade vänsterns främsta tidskrift
flera ledande egna skribenter i Jugoslavienfrågan, och ersatte
dem med bidrag från sådana som Ulf B Andersson.
I Ordfront handlar det inte längre
om någon systemkritisk hållning mot rådande ekonomiska
och politiska liberala föreställningar. Nej, det handlar
om att vi nu alla ska vara lagom. Det handlar också om att
fegt smita från ansvaret att förklara för läsarna
på vilket sätt DN har ljugit om Ordfronts förnekande
av folkmord och konfliktens kärna.
IÊstället fokuserar Ordfront
nu på det som alla redan vet - att etnisk rensning genomfördes
i Bosnien. Här var Ulf B Andersson den lämplige personen
för att blanda bort korten och skriva om etnisk rensning i
stället för att också avslöja felaktigheterna
i anklagelserna om folkmord i Bosnien. Att domstolen i Haag med
hjälp av märkliga glidningar i begreppen i ett fall börjat
blanda ihop folkfördrivning och massmord på lokalbefolkning
med folkmordsbegreppet är inget argument för folkmordet
i bestämd form riktat mot hela den bosnjakiska folkgruppen,
vilket Kjell Magnusson har visat i Svenska dagbladet.
Det hela är tragiskt. En motoffensiv
skulle krävas mot liberalismens brott mot mänskligheten,
folkmord och etniska rensningspolitik från opiumkriget till
indianutrotning, Kroatien, Bosnien och Kosovo under serbiskt och
Natos styrelse, Rwanda och Palestina. Men det förutsätter
en lika obarmhärtig uppgörelse med kommunismens massmord
som liberalismens och mer fascistiska kapitalistiska ideologiers
bidrag, för att inte tala om en mer materiell än överideologiserad
beskrivning av orsakerna till folkmord och etnisk rensning.
Det tycks vänsterpartiet vara
oförmögna till utan väljer i stället nederlagslinjen,
att söka begränsa ideologiska anklagelser för folkmord
mot nazism. Regeringen och de borgerliga får fritt spelrum
för sin stämpling av nazism och kommunism. Det borde vara
fritt fram för den frihetliga vänstern. Men Ulf B Andersson
tycks hellre göra drängtjänst åt den liberala
kampanjen än att göra upp med den. Hur känns det?
Glöm inte att när makten
är som mest högmodig så krävs bara en röd-vit
konstinstallation för att avslöja den av regeringen överideologiserade
folkmordsdebatten.
För den som önskar följa
med i debatten är Erik Wijk som så ofta den mest pålitlige.
På hans förslags hemsida kan man finna det som Ordfront
refuserat och mer därtill: manifest.se/balkan
TORD BJÖRK
Tidigare inlägg: Ulf B Andersson (47/03),
Tord Björk (51-52/03),
Jan-Olof Rönn (1-3/04), Ulf
B Andersson (4/04)
|
