|
Ukraina: revolution eller statskupp?
Serbien 2000, Georgien 2002, Ukraina 2004…
I land efter land utmanas auktoritära och
Rysslandsvänliga regimer av gräsrotsrörelser i utdragna
men fredliga duster.
Är dessa en fortsättning på ”sammetsrevolutionerna”
1989 eller ”postmoderna statskupper” iscensatta av USA?
Detta debatteras i brittiska The Guardian.
Hundratusentals ukrainare har deltagit i
demonstrationer för oppositionens presidentkandidat Viktor
Jusjtjenko sedan förra söndagen, då nuvarande president
Kutjmas kandidat Viktor Janukovitj förklarade sig som valsegrare.
Några saker torde stå utom tvivel.
Det är klarlagt att Kutjma/
Janukovitj-lägret manipulerat valet
på olika sätt, inte minst genom att utnyttja statstelevisionen.
Vidare att detta skett med stöd av Rysslands regering, och
enligt bland annat Dagens Nyheter även med hjälp av miljontals
dollar från Kreml.
Men det råder heller inget tvivel
om att USA:s regering och amerikanska organisationer har satsat
miljontals dollar på att stödja oppositionen. Enligt
Ian Traynor (The Guardian 26/11) har USA:s regering satsat ungefär
14 miljoner dollar på ett regeringsskifte i Ukraina. Dessutom
har såväl det demokratiska som det republikanska partiet
och miljardären George Soros Open Society Institute satsat
stora summor.
”Revolutionen” i Kiev - vars utgång
i skrivande stund ännu är oklar - följer ett mönster
av händelser i Belgrad 2000, då Slobodan Milosevic avsattes
till förmån för Vojislav Kustunica, Vitryssland
2001, då oppositionen enades kring Goncharik som dock inte
lyckades besegra Lukatjenko i valen, och i Georgien 2002, då
Eduard Sjevardnadze petades till förmån för Michail
Saakasjvili.
I dessa exempel har USA:s ambassad spelat
en nyckelroll i att ena oppositionen bakom en kandidat och sedan
coacha denne. Det behöver inte ens vara en särskilt proamerikansk
kandidat, bara den kan utmana den sittande, pro-ryska regimen. Till
strategin hör också egna vallokalsundersökningar
- i Ukraina sägs över 1 000 valobservatörer ha utbildats
för amerikanska pengar. Kan fusk påvisas följer
stora ickevåldsmanifestationer och politiska protester från
väst.
Mest framgångsrik i denna strategi
är Richard Miles, som var USA:s ambassadör först
i Belgrad, sedan i Tbilisi. Men det behövs också aktivister
på gatuplanet. Den serbiska studentorganisationen Otpor (Motstånd)
var ypperligt framgångsrik och har tjänat som modell
för Zubr i Vitryssland, Khmara i Georgien och nu Pora, som
betyder Hög tid, i Ukraina. Centre for Non-violent Resistance
i Belgrad erbjuder, enligt Ian Traynor, ”aktivister för
uthyrning”.
”Att blanda sig i utländska val,
under täckmanteln av ett opartiskt stöd till det civila
samhället, har blivit upptakten till den postmoderna statskuppen,
det CIA-sponsrade upproret i tredje världen under kalla kriget
anpassat till post-sovjetiska förhållanden”, menar
Jonathan Steele (The Guardian 26/11).
Han menar att den politiska skillnaden mellan
kandidaterna inte är stor och påminner om att Jutsjenko
faktiskt var Kutjmas premiärminister en period, samt att en
del av männen omkring honom är knutna till samma oligarki
som Kutjma. Att val manipuleras i före detta Sovjet är
ingen nyhet - bland annat var Boris Jeltsins omval 1996 omdebatterat,
liksom presidentvalet i Azerbajdzjan förra året. Dessutom
stöder USA diktaturer i området, som Uzbekistan.
Men dessa fakta har inte väckt omvärldens
vrede. Beslutet att protestera tycks snarare bero på realpolitik,
om kandidaterna anses ”pro-väst” eller ”pro-marknad”,
än på demokratiska principer, menar Steele.
Timothy Garton Ash (The Guardian 25/11)
avvisar kuppteorin fullständigt, och betraktar det som nu sker
på Kievs gator som en direkt fortsättning på ”sammetsrevolutionerna”
i Östeuropa 1989, det senaste kapitlet i en lång marsch
för att utvidga friheten. Och att USA har gjort mer än
EU för att stödja oppositionen tycker han inte att USA
ska skämmas för, tvärtom ligger det skamliga i EU:s
passivitet.
De miljontals dollar och rubel som satsats
i det ukrainska maktspelet räcker inte för att förklara
den politiska energi som nu manifesterar sig i Kiev. Det menar Nick
Paton Walsh, som på plats i Kiev skriver (The Guardian 29/11):
”Folkmassan har blivit kungamakare,
inte Washington. Jutsjenko är bara opportunisten som profiterar
på detta uppvaknande. Faktum är att ingen av de båda
Viktor föreslog radikalt annorlunda program innan Moskva och
Washington kapade deras kampanjer”.
Protesterna, menar Paton Walsh, handlar
inte längre om något mindre än att få slut
på tolv års vanstyre.
RIKARD WARLENIUS
|
