|
En särskild slags välfärd
Begreppet ”allmänningar”
(engelska: commons) har på senare år börjat dyka
upp som beteckning på mycket mer än bara de gemensamma
betesmarker som för några sekel sedan började inhägnas
och privatiseras. Nu används det för att beteckna en särskild
slags välfärd, som kännetecknas av att den är
tillgänglig för alla att ta del av, utan krav på
motprestation.
Såväl upphovsrättskritiker
som vissa marxister och privatiseringsmotståndare talar numera
om allmänningar.
Luften och världshaven är de första
exempel på allmänningar som nämns i den lilla skriften
Kampen om allmänningarna, som utgivits av de gamla almkämparna
i Alternativ Stad. Sedan går det vidare via sjukvård
till fildelning, på kortfattat, pedagogiskt och mycket lättläst
vis.
Begreppets fördel är att det låter
oss se mönster i de ”inhägnader” (enclosures)
som hotar allmänningarna. Det kan handla om svenska torg som
glasas in till gallerior, så att köpmännen (eller
i många fall den holländska koncernen Rodamco) kan avgöra
vilka röster som ska få komma till tals där. Men
även införandet av patent på växtsorter kan
ses som ett sätt att ”hägna in” en allmänning
och göra den till en handelsvara.
På motsvarande sätt kan även
till synes skilda former av motstånd mot inhägnaderna
- från kåkstadsbor i Soweto som tjuvkopplar elektricitet
till sydkoreanska ungdomar som är aktiva på Internets
fildelningsnätverk - ses som olika varianter på en övergripande
strävan att öppna upp fler allmänningar.
Så långt allt väl - men
författarkollektivet från Alternativ Stad går ett
steg längre och upprättar någon slags egen övergripande
teori kring allmänningarna, som gör mig djupt skeptisk.
Teorin är en variant på ett koncept som är välkänt
i många av 1900-talets socialistiska strömningar (från
leninismen och surrealismen till socialdemokratin): uppdelningen
av världen i en politisk och en ekonomisk sfär. En värld
av rena bruksvärden som står ”utanför”
kapitalets värld av bytesvärden.
Alternativ Stad skriver att allmänningarna
”bildar den materiella och rationella grunden för ett
’vi’ som sen också kan användas till annat”. De
laddar alltså begreppet med en innebörd som erinrar om
hur Jürgen Habermas talar om att värna det ”kommunikativa
handlandet” genom den ”borgerliga offentligheten”.
Allmänningarna gör enligt skriften inte bara att vi ”möts
som likar”, de är ”enda sättet att garantera
överlevnad och samhällsfred på sikt”!
Parallellt med detta vattnas själva
begreppet ur. Att som Alternativ Stad stämpla allt motstånd
mot privatiseringar som ett försvar av allmänningar gör
begreppet närmast meningslöst. Då försvinner
en viktig poäng som kunde ha gjorts genom att klargöra
den kvalitativa skillnad mellan alla de sorters välfärd
som är villkorad till medborgarskapet och personnumret, och
de verkliga allmänningarna som kan nyttjas av alla. Här
räknas däremot avgiftsbelagd kollektivtrafik som en allmänning
så länge den är offentligt ägd - men hur ”allmän”
ter den sig för de papperslösa för vilka en biljettkontroll
kan betyda utvisning ur landet?
Skriften hade kanske kunnat fungera bra
som underlag för kritiska diskussioner i studiecirklar och
föreningar, förutsatt att man kan stå ut med skavanker
som att beskrivningen av ”open source”-mjukvara är
behäftad med sakfel. Problemet är bara att omslaget är
så gräsligt att det lär skrämma bort alla eventuella
deltagare.
RASMUS FLEISCHER
KAMPEN OM ALLMÄNNINGARNA
Alternativ Stad
Säljes för 50 kronor via www.mjv.se.
|
