Den mångkulturella rasismen
Betydelsefulla delar av extremhögern - i Sverige främst Nationaldemokraterna - är inte rasister i gängse mening. De hyllar etnopluralismen, en förvriden form av mångkulturalism där olika ”raser” inte står i ett hierarkiskt förhållande till varandra, men ska hållas strikt åtskilda.
Rasmus Fleischer skriver att begreppet rasism måste nydefinieras för att omfatta även etnopluralistister; till ”de praktiker och ideologier som producerar, stärker och avgränsar upplevda gemenskaper som ras, folk eller liknande”.

Uppslagsböckerna definierar rasism som ”föreställningar om att vissa raser är överlägsna andra”. Samtidigt blir det allt vanligare att grupper som Nationaldemokraterna (ND) motiverar sina krav på massutvisningar och etnisk rensning med just alla folkgruppers lika värde, i en retorik av pluralistiska jämlikhetsideal som ibland kan låta förföriskt likt zapatiströrelsens krav på självbestämmande. Så här formulerar sig ND:s partisekreterare:

”Man räddar inte pandan för att den är bättre än andra djur. Man räddar en djurart för att den är en del av skapelsen och har en plats i livets fantastiska mångfald. På samma sätt har varje folk och etnisk grupp en moralisk rätt att leva ... utan att riskera integrering med andra folk.”

Genom att kopiera en välkänd ekologisk diskurs om ”biologisk mångfald” till att gälla ”etnisk mångfald” gör sig ND till typiska företrädare för en ny form av rasistisk ideologi som kan kallas etnopluralism. Tillvägagångssättet har partiet i detalj hämtat från sin inofficiella ideologiska gudfader i USA.

Richard McCulloch kallar sig själv rasist, men tar skarpt avstånd från ideologier som predikar att vissa ”raser” är mer värda än andra. Ideologin utgår i stället från bejakandet av ”raslig mångfald” och behovet av att bevara olika människoraser som distinkta enheter. Rasblandning klassas som ett hotande ”folkmord”, och utifrån denna dramaturgi levererar han i sin bok Det rasliga fördraget såväl en kvasireligiös världsåskådning som ett politiskt program för framtiden. Om och om igen upprepas det centrala påståendet att jorden måste uppdelas mellan rasrena hemländer. Och formuleringarna ekar ord för ord hos Nationaldemokraternas partiprogram: ”Partiet strävar efter att upphöja folkens rätt till fortsatt liv till den viktigaste principen. ... Särskilt skall arbetet lyfta fram värdet av de olika folkens bevarande, värdet av livets fortsatta divergerande utveckling”.

Värt att notera är vad McCulloch menar är målet med ”livets divergerande utveckling”, ett begrepp som han gör till existensens yttersta mening - nämligen att de rasskillnader han ser hos mänskligheten, som en följd av strikt separation, med tiden ska fördjupas till den grad att homo sapiens transformeras från en art till flera arter, som inte kan fortplanta sig med varandra. Mot denna livets skapande kraft, ställer McCulloch alla de ”dödens krafter” som han associerar med en hotande Enhet som upplöser alla distinkta etniska drag: vänsterideologier, monoteistiska religioner och västlig imperialism.

”Medan etablerade partier står för döden står Nationaldemokraterna för livet”, förklarade ND:s ideologiansvarige Vávra Suk i sitt tal vid partiets konstituerande möte. Partiet formerades 2001 efter en utbrytning ut Sverigedemokraterna och har nu blivit den svenska extremhögerns viktigaste kraft på gatuplanet. Nationaldemokraterna har visserligen bara en handfull kommunala mandat (i Södertälje och Huddinge), men presenterar sig som ”en heltäckande livsåskådning” där den utomparlamentariska aktivismen står i centrum. Utan tvivel är partiet en brygga till den renodlat nazistiska rörelsen, bland annat genom att vara medarrangör till den årliga marschen i Salem. Men ND:s egna etnopluralistiska rasism är något annat än den klassiska nazismens rasism.

Etnopluralisterna tar skarpt avstånd från herrefolkstänkande, liksom från socialdarwinismens tanke på att bara de ”starkaste” ska överleva. I dess ställe sätter man en mångfaldsdiskurs hämtad direkt från miljörörelsen, och ett koncept om ”rasliga rättigheter”. Richard McCulloch har den liberala tanken på individuella rättigheter som förebild när han presenterar strategin att långsamt få en ”moralisk rasism”, där varje ”ras” har ett okränkbart värde, att bli accepterad. I stället för nazismens dyrkan av krig, expansion och underkuvande drömmer etnopluralisterna om fred, separation och stabila gränser. Nationaldemokraterna har demonstrerat utanför Kinas ambassad med tibetanska flaggor, och på deras hemsida är maningar till kamp mot ”USA-imperialismen” och ”Coca Cola och Hollywood-kulturen” stående inslag. Västvärlden ska lämna övriga länder i fred, för ”det är inte vår sak i väst att agera världspolis”, som en av ND:s tyngsta ideologer skriver. Kritiken mot den kapitalistiska globaliseringen övertas delvis direkt från den vänster som vurmar för det lokala.

Över huvud taget kan man säga att den etnopluralistiska rasismen åker snålskjuts på de diskurser som under 1900-talets andra hälft etablerades av miljörörelser och antikoloniala befrielsegrupper. Även liberala idéer om okränkbara rättigheter omtolkas för egna syften, liksom den så kallade identitetspolitikens betoning på kollektivs egna sanningar som ingen annan kan komma åt.

Etnopluralismen är i flera aspekter något i grunden annat än nazism. Likväl får man säga att det är en fascistisk ideologi vi har att göra med. Om inte annat blir det klart när man ser vilka politiska principer Richard McCulloch härleder från sina ”rasliga rättigheter”. Varje ras har rätt till ett eget territorium, dit inga andra raser har tillträde (inte ens som turister). Varje ras har även ”rätt till sina medlemmars tillgivenhet, kärlek och omvårdnad” - vilket innebär att åsiktsfrihet inte ska gälla. Statens uppgift ska vara att slå ner varje politisk riktning som ”motverkar en ras framgångsrika fortplantning”.

Denna slutsats dras bara någon sida efter att författaren förklarat den liberala rättighetstraditionen som sin etiska utgångspunkt. Men i sammanhanget kan det beskrivas som en logisk självklarhet, eftersom ”rasliga rättigheter” får status som okränkbara, och utspädningen av ett folks gener som ett ”folkmord”. När en ras upplöses i den fruktade enhetliga massan innebär det enligt Richard McCulloch en ”tragedi av kosmiska proportioner”. Så även om ideologin presenteras som en plan för fredlig samlevnad mellan självständiga nationer innebär det apokalyptiska och halvreligiösa perspektivet ett rättfärdigande av drastiska metoder för att stoppa detta. Att klassificera familjer efter ras och sedan deportera dem till utvalda territorier presenteras som ett bejakande av mångfald och fred, som enda alternativet till likformighet, universalism och imperialism. Så ska enligt McCulloch ett nytt paradigm skapas, där regeln om ”den starkares överlevnad” ska ersättas av en ”bevarandets etik”.

Idéerna vävs hos unga nationaldemokrater samman med den kult av mellankrigstidens rumänska fascistledare Corneliu Codreanu som det senaste året spridit sig starkt bland nazistiska grupper. Dennes fanatiskt antijudiska organisation Järngardet präglades av paranoida konspirationsteorier och en vilja till uppoffringar inför Nationen som drogs ända till en slags dödskult. Codreanu har i dessa kretsar populariserats av den irländske ”nationalrevolutionära” ideologen Derek Holland, författare till boken Den politiske soldaten, som Nationaldemokratisk ungdom (NDU) säljer med följande ord: ”Inte mycket återstår att säga när du ställs inför det slutliga valet. Skall du bli den revolutionära krigare som kämpar för nationell frihet eller den fege stackare som böjer sig att kyssa de skitiga stövlarna på ett ruttet system.”

På 1980-talet ledde Derek Holland in brittiska National Front på en etnopluralistisk väg som innefattade samarbete med svarta separatister. I februari 2002 var han inbjuden talare vid NDU:s grundande möte. Vid mötet framträdde även ungdomsförbundets på förväg utsedde ordförande Marc Abrahamsson, som nu är partiets kampanjgeneral inför EU-valet. Härom veckan dömdes han till 18 månaders fängelse för att ha deltagit i NDU:s mycket våldsamma attack på Pride-paraden i Stockholm 2003. Arbetaren har tidigare skrivit om hur Säpo ska ha hittat bevis på hur ND genomfört militära övningar tillsammans med nazister, och vid husrannsakan hos en Karlstadbo - förutom en bomb - även hittade mötesprotokoll från Nationaldemokraterna och register över vänsteraktivister (Arbetaren 49/03). Man kan jämföra den roll Nationaldemokraterna har fått med hur tyska NPD, Nationaldemokratische Partei Deutschlands, blivit en legal samlingsplats för de militanta nazistnätverken, de ”fria nationalisterna”.

Ändå är ND något annat än kryptonazister, och dess ideologi inte blott ett retoriskt grepp eller en ”städad” omstöpning av den klassiska herrefolksrasismen. Vulgär hatpropaganda, där muslimer framställs som en invasionsstyrka med våldtäkter som främsta vapen, återfinns förvisso i de utåtriktade flygblad som utgör aktivismens stomme. Ideologiska texter som syftar till att skola partiets aktivister är däremot konsekvent etnopluralistiska och betonar varje folkgrupps ”rätt till särart”.

Från delar av vänstern har etnopluralisterna redan fått hjälp att motivera ett annat tankemönster som de bara tar några steg längre: Rädslan för att globalisering innebär att en homogeniserande blandkultur som upplöser världens kulturella skillnader i en grå massa. Såväl den franska filosofen Étienne Balibar (i Ras, nation, klass, Daidalos 2002) som Michael Hardt och Antonio Negri (i Imperiet, Vertigo/Glänta 2003) har berört hur denna framväxande form av nyrasism övertar de traditionella antirasistiska argumenten om alla folks lika värde och betydelsen av kulturell mångfald, för att vända dem mot sig själva genom att ta dem på orden. Etnopluralismen framställer rasistiskt våld som en ”naturlig” följd av att kulturer blandas, och den totala separationen som enda fredliga lösningen. Nationaldemokraterna och Richard McCulloch kan på en och samma gång säga sig vilja minimera etniska konflikter, och med illa dold förtjusning hänvisa till dem som bevis för att olika folkslag omöjligen kan leva i fredlig samvaro.

Enligt Balibar är därför denna rasism en sorts ”metarasism” som gör anspråk på att vara en social teori för minimerandet av etnisk konflikt. Logiken påminner inte så lite om retoriken från den framväxande regimen för migration management inom EU och med organ som IOM och ICMPD (se Arbetaren 44/03). Där hänvisas till hotet från extremhögern för att motivera rasistiska utestängningsåtgärder och militariserade gränser. Båda resonemangen utgår från tanken att rasism inte är ett strukturellt fenomen som reproduceras av samhällsordningen, utan en del av människans väsen.

Enligt de gängse kriterier på rasism som återfinns i exempelvis Nationalencyklopedin är varken Nationaldemokraterna eller Richard McCulloch rasister, eftersom de uttryckligen tar avstånd från ”denna hierarkiska klassifikation” som ”berättigar medlemmar av förment överlägsna raser att dominera, exploatera och t.o.m. förinta medlemmar av förment underlägsna raser”. Eftersom åtminstone McCulloch själv ändå stolt deklarerar sig som rasist, är det uppenbarligen något fel på de vanligen förekommande definitionerna.

Antirasistisk journalistik brukar, ofta med imponerande noggrannhet, ägna sig åt att leta fram formuleringar som kan tolkas som att nyrasisterna i själva verket står för samma herrefolksidéer som de gamla nazisterna. I sin iver att påvisa dess rasistiska karaktär blundar de för hur de nya formerna av rasism egentligen ser ut. Ett exempel av många är hur Bim Clinell, i sin i övrigt utmärkta bok De hunsades revansch (Ordfront 2003), beskriver den ”nya högern” i Frankrike, den internationellt sett inflytelserikaste etnopluralistiska grupperingen. Trots en i övrigt ganska omfattande beskrivning av deras tankemönster nämns detta inte alls. I stället spekuleras det friskt i att den nya högerns verkliga ideal är att ett herrefolk förintar övriga raser i kampen för världsherravälde.

Viljan att avslöja nyrasismen som blott en rökridå för att skymma en välkänd Hitler-nazism leder till att man glömmer att skärskåda den rasism som blir en ofrånkomlig följd av varje försök att förverkliga själva det etnopluralistiska idealet. En antirasism som inte problematiserar de begrepp om etnisk ”mångfald” man så gärna hyllar kan i praktiken visa sig hjälpa de etnopluralistiska rasisterna på traven. För etnisk mångfald står inte i motsats till rasseparation, och när det luddiga pratet om ”förståelse” och ”kulturmöten” börjar glida alltför långt ifrån verkligheten ser etnopluralisterna sin stora chans. Antirasister kan inte utgå från etniska identiteter som något på förhand givet. Snarare än som en allmän homogeniseringsprocess måste globaliseringen förstås som ett system, som inbegriper såväl hybridisering av gamla identiteter som produktion av nya.

Inom den svenska extremhögern har visserligen större valframgångar tillkommit Sverigedemokraterna, som nu under stora interna slitningar försöker konsolidera sin väg mot en mer ”respektabel” högerpopulism. Därifrån skiljer sig de etnopluralistiska Nationaldemokraterna som flörtar med ”nationalrevolutionära” idéer och satsar på en mer utomparlamentarisk strategi. ND har dessutom etablerat ett nära samarbete med italienska regeringspartiet Lega Nord och flamländska separatisterna Vlaams Blok. Så även om etnopluralismen kan framstå som en bisarr och kuriös företeelse i exempelvis Richard McCullochs tappning, kan det finnas skäl att omvärdera en del av de sedvanliga definitionerna av rasism och antirasism.

Snarare än som en chauvinistisk lära om den egna folkgruppens överlägsenhet, bör rasism definieras som alla de praktiker och ideologier som producerar, stärker och avgränsar upplevda gemenskaper som ras, folk eller liknande, emedan särbehandling av dem som tillhör en annan kategori görs till något viktigt och avgörande. Först då har vi ett begrepp som täcker även dagens nya former av rasism.

RASMUS FLEISCHER

Rasmus Fleischer är frilansjournalist knuten till Arbetaren. Artikeln baseras på en C-uppsats om Nationaldemokraterna och etnopluralismen, som kan laddas ner i sin helhet från denna länk.