|
Sedan rödbruna lögner citerade i en artikel
i Ordfront om krigen i Exjugoslavien har avslöjats i den borgerliga
pressen är det nu dags att ställa samma krav på
fakta och skärpa på den blåbruna historieförfalskningen.
Tyvärr gör inte Ulf B Andersson det i artikeln
”Lögnens anatomi” i Arbetaren 48/03 - i stället
sällar han sig delvis till det blåbruna lägret,
anser Tord Björk.
"Varken rödbrun eller blåbrun
röra"
I Ordfronts kritik av den vedertagna
bilden av krig och massmord eller folkmord i Jugoslavien fanns inslag
av historieförvanskning i en artikel som främst bestod
av en intervju och citat från olika källor. Samtidigt
fortsätter den borgerliga pressen att lansera en blåbrun
motversion som osynliggör både fakta om vilka som drabbats,
hyllar metoder för att demonisera den ena parten och stämplar
en del bidragande orsaker som konspirationsteorier. Ulf B Anderssons
inlägg i denna debatt i Arbetaren 48/03 tycks på flera
punkter ansluta sig till den blåbruna propagandan i ivern
att tillbakavisa en rödbrun version.
Polariseringen mellan en stor blåbrun
majoritet och en liten rödbrun minoritet i de senaste årens
debatt om folkmord och imperialism skadar folkrörelsernas och
Sveriges möjligheter att bidra till fred och förhindra
massmord. Ett alternativt synsätt måste hävdas i
den annars missledande debatten.
Det är därför viktigt
att SAC och Arbetarens redaktion tar avstånd från sådana
inslag i artikeln och att Ulf B Andersson gör det själv.
För stora grupper i Sverige som står för en oberoende
folkrörelselinje eller en värdekonservativ, liberalt frisinnad,
centerpartistiskt, anarkistisk, kommunistisk eller socialdemokratisk
syn är det nu, när den rödbruna folkmordspropagandan
har avslöjats, också dags att göra upp med den blåbruna.
Den centrala tesen i den blåbruna
synen är att skilja mellan ekonomiska och politiska orsaker
till folkmord eller massmord. Ett avgörande moment är
därför att förneka orsaker som har med det internationella
ekonomiska systemet att göra, dessa blir i de blåbrunas
ögon en rödbrun konspirationsteori.
Så presenteras också ekonomiska
orsaker till konflikten i Jugoslavien i Arbetaren. I den ”stora
lögn som konstruerats” enligt Andersson av ”förment
radikala mediekritiker” ingår en mängd påståenden
som framställer ståndpunkter som är kritiska till
den blåbruna folkmordspropagandan som rödbruna förvillelser.
”Under 1980-talet försämrar IMF och Världsbanken
ekonomin i Jugoslavien och därmed ges utrymme för nationalistiska
strömningar som vill bryta loss Slovenien, Kroatien och Kosovo”
ingår i presentationen som del av av den stora lögnen.
Världsbanken och IMF drev gentemot
Jugoslavien den för samhällen sönderslitande politik
som den globala rättviserörelsen kritiserar. Fakta om
västmakternas ekonomiska politik gentemot Jugoslavien finns
lättillgängligt.
Antingen anser Arbetaren att den ekonomiska
globaliseringen och dess institutioner genom överföringen
av miljarder från fattiga till rika länder är en
materiell faktor som bidrar till våldsamma grymheter - eller
också tar man avstånd från ett sådant synsätt.
För en hållningslös
tidning så är det förstås opportunt att inte
ha en fast ståndpunkt.
Anderssons hävdar visserligen
att orsakssammanhang kan diskuteras. Men det är orimligt vagt
i en så avgörande fråga som de globala ekonomiska
institutionernas påverkan. Hur mycket de har bidragit till
krigen kan diskuteras. Men inte att ställa sig neutral.
Väljer syndikalisternas tidning
att inte ta klar ställning för att den ekonomiska globaliseringen
bidragit till kriget i Jugoslavien föreslår jag att tidningens
namn ändras från den i så fall falska beteckningen
Arbetaren till den mer passande Kulturliberalen.
Kraven på Ordfront har från
alla håll visat sig vara synnerligen skarpa. Det har det goda
med sig att exakt samma krav på att undvika glidningar och
förnekandet av fakta med lika stor kraft kan riktas mot Ordfronts
kritiker. En genomgång av det 50-tal artiklar som har publicerats
efter att debatten inleddes av Maciej Zaremba på DN:s kultursida
i början av november visar att det finns en del konkreta korrekta
anklagelser mot Eklunds artikel i Ordfront. Det finns också
korrekta anklagelser i Eklunds artikel mot den bild som dominerar
i massmedia. Båda sidor har gjort sig skyldig till förvrängningar.
En av de historieförnekelser
som Ordfront anklagas för är att en bild av personer på
andra sidan ett stängsel i ett läger i Trnopolje påstås
vara ”manipulerad” och att ”taggtråden vi ser
inhägnar inte honom utan fotografen”. Att bildens innebörd
framställts på ett förvanskat sätt har Ordfronts
redaktion vidhållit och fått två intressanta svar.
Zaremba har helt korrekt påpekat
att oavsett hur riktigt eller felaktigt ett foto framställs
är det mest avgörande vad som egentligen skedde i lägret.
Ordfronts källa beskriver felaktigt att Trnopolje inte var
ett fångläger utan ett flyktingläger. Om fångarna
i ett läger inte befinner sig innestängda bakom stängsel
utan i stället förhindras från att fly terrorn i
lägret genom att vakter skjuter de som söker ta sig därifrån
så är det fortfarande ett fångläger. Efter
kritiken har Ordfronts redaktion medgett att det var fel.
I den andra delen av svaret väljer
Zaremba att försvara den massmediala förvrängningen
av fotografierna från lägret. Han gör till en princip
att även om det är en förvrängning, är
det ändå för ett gott syfte. Genom att klippa videomaterial
och foton så att det inte framgår att det är de
som filmar som är innestängda bakom stängsel och
inte fångarna i lägret blev bilderna från Trnopolje
använda i propagandasyfte, på gott och ont. Lägret
var inte det koncentrationsläger omgärdat helt av taggtråd
som fungerade på samma sätt som nazistiska dödslägren,
vilket en del blåbrun propaganda sökte hävda.
Det centrala för Zaremba är
inte om bilden är sann utan om den antyder något som
är sant. Här ges en perfekt ursäkt för all den
tendentiösa klippning, förfalskning av bildpresentationer
och annat som vi har sett alltmer av de senaste åren, i ett
högre syfte att tjäna ena sidan i en konflikt.
Ett sådant principiellt försvar
av att förvrida sanningen är oacceptabelt och något
som Arbetaren måste ta avstånd från. Andersson
väljer snarare att förlöjliga frågan som trivial.
I det blåbruna historieförnekandet
är det centralt att framställa en part i en konflikt som
orsak till mycket mer omfattande förtryck än den andra
sidan - även om så inte är fallet. Andersson ansluter
sig till denna historieförfalskning. Detta genom att påståendet
”övergrepp begås förvisso under kriget, men
ingen sida är mer skyldig än den andra” sägs
vara en del av den rödbruna lögnen. Andersson belägger
inte detta med siffror eller orsakssamband, utan själva påståendet
förklaras vara en historieförfalskning.
I det femtiotal artiklar i den borgerliga
storstadspressen som kritiserar Ordfront nämns inte med en
rad det lidande som serberna drabbades av, enbart bosnjaker, kroater
och kosovoalbaner är värda uppmärksamhet. Detta osynliggörande
är den blåbruna rörans metod.
Men enligt fakta från Bosniens
hälsovårdsministerium 1996 som redovisas i SvD av Kjell
Magnusson är andelen offer i olika folkgrupper mycket likartad.
Så mycket som cirka var femtonde bosnienserb och bosnjak dog
under konflikten. När Andersson påstår att det
är en rödbrun lögn att demoniseringen av serbsidan
i konflikten inte är trivial, och att offer och skuld är
betydligt mer jämnt fördelat än det framställts
som i massmedia, så smutsar han ner syndikalismen med dess
fienders metoder.
I stället för att som på
värsta vänstermaner hugga efter varandras strupar är
det nu dags att ta gemensamma tag för en offensiv i frågan
om folkmord mot både blåbruna och rödbruna ideologier.
Förhoppningsvis kan kontroversen också leda till något
gott. Vi behöver en debatt om hur både ekonomiska och
politiska faktorer ligger bakom folkmord. Både konkreta sakupplysningar
och orsaker behöver belysas systematiskt och utan rödbruna
eller blåbrun skygglappar. Inte minst Sveriges roll i ekonomiska
och politiska system som medverkar eller motverkar folkmord och
massmord behöver belysas. Men det kräver att oberoende
folkrörelser och de krafter som är villiga att ta sig
an en sådan uppgift samarbetar.
Är Arbetaren och SAC villiga
att delta i en sådan satsning?
TORD BJÖRK
Tord Björk är medlem i Miljöförbundet
Jordens vänner.
|
