|
Den osynliga stringtrosan
Inger Stark: Småflickor borde
inte få bära slöja. De ska kunna delta i gymnastiken
på lika villkor.
Maria Rashidi: Man får inte
sätta slöja på en sexåring. Men de som gör
det blir inte stoppade. Det är en stor brist i det svenska
samhället.
Sara Mohammad: Enligt min mening är
slöjan en symbol för förtryck. Det finns kvinnor
som bär upp det patriarkala systemet. Det är ett problem.
När det gäller de kvinnor som vill bära slöja
har jag inget emot det - efter 16 år. Den som är under
16 år är inte mogen att välja. Ska de ställas
mot sin familj eller få stöd av samhället? När
en fyraåring som bär slöja inte kan följa med
de andra barnen till simhallen är det en kränkning.
En rad debattörer gör liknande
inlägg från scenen. Endast ett par röster ur publiken
protesterar.
Under den tredagarskonferens som ägde
rum på ABF-huset i Stockholm i samband med årsdagen
efter mordet på Fadime Sahindal kom frågan om slöjan/sjalen
som symbol för kvinnoförtryck upp. Den 21 januari argumenterade
Haideh Daragahi på liknande sätt för ett slöjförbud
för barn på DN debatt.
Visst ska vi diskutera och ifrågasätta
det som hindrar barns rörelsefrihet. Därför är
det märkligt att ingen av dessa debattörer i sammanhanget
problematiserar företeelser som att småflickor frivilligt
bär stringtrosor, prinsessklänningar mitt i vintern, har
små skor med hög klack och leker med mjuka gulliga dockor
medan killarna får vapen och tuffa supermän.
Det finns mycket som hindrar barns
möjligheter i Sverige av i dag. Men löser förbud
av en enskild företeelse några problem?
När jag besökte Kuba för
några år sedan slog det mig hur fel det kan bli när
goda intentioner görs till begränsande lagar. Ett exempel
var att den kubanska staten för ett antal år sedan beslutade
att bryta kulturimperialismens konformitet - det som leder till
att moden som bestäms i länder som Frankrike och USA slår
igenom världen över och de egna traditionerna vad gäller
kläder och frisyrer plötsligt blir passé. En konsekvens
av detta blev ett förbud för kubanska pojkar och män
att ha långt hår. Tanken var god, att lagstifta mot
det som slår ut mångfalden. Men priset blev just en
begränsad mångfald. När konforma normer ersätts
av nya normer - det som var normen blir förbjudet - vad är
då vunnet?
Några flickor kan inte spela
brännboll för att de kan inte springa i sina höga
klackar. Några flickor kan inte simma för de får
inte ta av sig sjalen. Några flickor säger inte ett pip
för att deras självförtroende är så kört
i botten... Detta är fel, men att stifta enskilda lagar för
att förbjuda är knappast en tilltalande lösning.
Ofta är det lättare att
se det okända som en begränsning, men svårare att
öppna ögonen för det som smugit sig in långsamt
och blivit till en självklar del av kulturen. Varför inte
ifrågasätta hela paketet - utan att rikta ett särskilt
fokus mot just muslimer.
Vi kanske snarare ska diskutera vad
barn behöver för att kunna röra sig fritt. Själv
ser jag hellre att gratis skoluniformer införs - könsneutrala,
religionsneutrala och med tillhörande lekvänliga skor
- än ett förbud mot vissa kläder.
REBECKA BOHLIN
|