![]() |
|
|
||
|
Nazikrigarnas återkomst Runt om i Sverige härjar återigen nazister. Många andades ut efter det som såg ut som extremhögerns kollaps i slutet av 1990-talet - det var för tidigt. I dag är den svenska nynazismen kanske starkare än någonsin, med helgens Salemmanifestation som främsta samlingspunkt. Mathias Wåg berättar historien om hur rörelsen tog sig ur krisen, enade sig bakom en martyr och ställde sig under den allra mest militanta och våldsförhärligande falangens ledarskap. Allt medan samhället vände bort blicken. Mordet på Björn Söderberg 1999 var både kulmen på en våldsvåg och, som det verkade, början till slutet för 90-talsnazismen i Sverige. De nazistiska organisationerna och subkulturerna vacklade, vit makt-skivbolagen hade redan rasat samman och det högerextrema partiet Sverigedemokraterna sprack. Efter sex månaders nazivåld - polismorden i Malexander och bilbomben mot journalistparet i Nacka skedde bara några månader innan Söderbergmordet i oktober 1999 - kom en bred antirasistisk motreaktion från alla nivåer i samhället. 20 000 människor samlades på Medborgarplatsen i Stockholm i en tvärfacklig manifestation mot mordet. Den 30:e november 1999, den dag som brukar vara förknippad med nazistiska demonstrationer och antirasistiska motdemonstrationer, publicerade Stockholms fyra stora morgon- och kvällstidningar en unik belysning av den svenska nynazismen: 90 nazister hängdes ut med bild och namn. Antifascismen framstod för en tid som överideologi i Sverige. Men mordet på den unge skinnskallen Daniel Wretström i december 2000 vände hela situationen. Den nazistiska rörelsen hade fått sin martyr. Ett år efter de kraftfulla antifascistiska manifestationerna kunde tusen nynazister samlas i en manifestation i Salem - den dittills största i sitt slag - bara några dagar efter att Wretström mördats. Under de tre år som Salemmarscherna har hållits har de blivit den viktigaste manifestationen för hela extremhögern. Formellt organiseras marscherna av Salemfonden, som beskriver den som en opolitisk minnesmanifestation. Men Salemfonden är en täckorganisation för Robert Vesterlund och hans tidning Info14 - den nazisttidning som sedan mitten av nittiotalet varit organ för den mest militanta fraktionen av extremhögern. På plats i Salem tillåts inga slagord eller banderoller, demonstrationen går i tystnad med tända facklor. Skolungdomar från Stockholms södra förorter blandas med nazistiska veteraner. Runt deltagarna står de armbindelsförsedda arrangörerna från Info14 och dirigerar in dem i block efter ort och organisation. Nationaldemokraternas partiorganisatör Tor Paulsson försöker elda upp demonstranterna genom allsång av Ultima Thule-låtar. I täten ställs en representant från varje organisation - Nationalsocialistisk front, Svenska Motståndsrörelsen och Blood & Honour - som tågar med varsin krans. Framme vid mordplatsen stannar demonstrationen och deltagarna lotsas fram i smågrupper till en stor träruna, den fornnordiska dödsrunan, där de lägger ned sina facklor. Från en högtalarbil inleds talen. En konferencier från Nationaldemokraterna, Marc Abramsson, lämnar över ordet till talarna: Björn Björkqvist från Nationalsocialistisk front och Tomas Ölund från Blood & Honour. Så såg manifestationen ut förra året. Robert Vesterlund kunde då inte själv delta; han satt fängslad för pistolinnehav och mordhot. Men inför årets Salemmanifestation står Vesterlund återigen vid rodret, med kretsen kring Info14 och Nationaldemokraterna som medarrangörer. Det innebär att de starkaste delarna av den nazirörelse som överlevde påfrestningarna 1999-2000 står samlade i enighet. Dagens nazistiska rörelse har sina rötter i vit makt-musiken. Sverige var under 90-talet unikt i världen. Här fanns den starkast rotade nynazistiska subkulturen utanför Tyskland. De svenska skivbolagen, Nordland och Ragnarock records, var världsledande i produktion av vit makt-musik med välfyllda produktkataloger och mängder av band i sina stall, och täckte marknaden i Tyskland och USA. Alla nynazistiska organisationer, nätverk och grupper kommer ur denna subkultur. Nätverken och organisationsprojekten är ofta kortlivade, de uppstår och faller sönder - men själva subkulturen fortsätter att existera som en grund för dem. Redan Vitt ariskt motstånd - det första militanta nätverket i början av nittiotalet - var tätt kopplat till vit makt-musiken. Subkulturen började växa på allvar omkring 1993, med den så kallade vikingarocken som banbrytare. Musiken gav upphov till en ny våg av ungdomar som sökte sig till högerextrema organisationer, och vågen efter Ultima Thule öppnade en marknad för vit makt-musik. De två största skivbolagen, Nordland i Stockholm - med rötterna i Vam - och Ragnarock i Helsingborg, med täta kopplingar till den engelska terrororganisationen Combat 18, kom att dominera rörelsens utveckling. Konserter ersatte Vams demonstrationer. Under inflytande av denna musikvåg började nya nazistiska nätverk ta form. En viktig del var det stencilerade informationsbladet Info14, som startades av Robert Vesterlund, då ordförande för Sverigedemokraternas Ungdomsförbund. Han sågs som en påläggskalv inom partiet. Men SDU levde ett dubbelliv. Parallellt med partiverksamheten försökte aktivisterna samla den splittrade nazistiska rörelsen. Kärntruppen i Vam, där många snabbt hamnade i fängelse för bankrån och inbrott i vapenföråd, hade lämnat ett vakuum efter sig. Vesterlunds grupp åkte de närmaste åren runt i Sverige för att knyta upp resterna av nätverket och förbereda en organisation som skulle vara klar för aktion när Vam-medlemmarna släpptes från fängelserna. Därför startades nyhetsbrevet Info14. Kring Info14 byggdes 1995-96 den nya organisationen Nationella alliansen upp. Vesterlund hade lyckats samla musiknätverket Nordland, resterna av Vam och den gamla organisationen Riksfronten och sammanfört dem med hans eget nätverk av Unga nationalsocialist-grupper. Men organisationsprojektet blev kortlivat och exploderade i interna stridigheter. Vit makt-rörelsen klövs då i två delar: en grupp kring Nordland och en runt Ragnarock. Konflikten mellan de båda sidorna ledde till bojkotter, angrepp och mordplaner. På ett plan handlade det om kontrollen över den internationella musikmarknaden, men ytterligare en anledning var att opinionen i samhället börjat bli allt starkare i sitt motstånd mot nazismen. Morden på Peter Karlsson i Västerås, Gerhard Gbeyo i Klippan och John Hron i Kode väckte ilska och splittrade nazirörelsen. För Nordland blev våldsdåden och nazistkopplingarna ett hinder; denna falang valde att tona ner sin militnas och ta avstånd från morden. Ragnarock valde den andra vägen och började ett allt tätare samarbete med engelska Blood & Honour och Combat 18. Konflikten inom vit makt-musiken drabbade även Robert Vesterlund personligen. Han fick skulden för misslyckandet med Nationella alliansen och misshandlades av drivande personer från Nordland efter Hessmarschen i Trollhättan 1996. Info14 bojkottades av Nordland, som hade kontrollen över huvudströmningen inom den svenska naziströrelsen under större delen av 90-talets mitt. I stället sökte sig Info14 närmare Ragnarock Records och Combat 18. Vesterlunds Info14 stödde den mest militanta linjen, och började nu allt mer öppet förespråka väpnad kamp. Tidningen publicerade regelbundet intervjuer med nazister från olika delar av världen som satt i fängelse för väpnade aktioner och började även bygga upp sina kontakter med fängslade nazister i Sverige. Mellan åren 1997-1999 arbetade så minoritetsströmningen inom extremhögern - Info14, det framväxande partiet Nationalsocialistisk front, fångnätverket Ariska brödraskapet och Ragnarock Records - tätt samman och utarbetade en militant och öppet nazistisk linje. Den våldsamma retoriken ökade i takt med att repressionen började bli allt hårdare. Lagen om hets mot folkgrupp började användas allt mer mot Ragnarocks skivor och NSF:s demonstrationer. Även Nordland utsattes för flera polisutredningar för sina skivor och med polisens stormande av konserten i Brottby i januari 1998 stod det klart att perioden med de stora vit makt-konserterna hade nått sitt slut. Mediala avslöjanden om de båda skivbolagens cd-presserier gjorde det allt svårare för dem att släppa nya skivor. Både Nordland och Ragnarock vacklade och vit makt-musikscenen började falla samman. Det var i det här läget som Info14:s och Ragnarocks linje med väpnad kamp fick genomslag. Även Nordland återvände nu till denna linje - genom att gå upp i Svenska Motståndsrörelsen. Till skillnad från de spontana morden i Klippan, Västerås och Kode var attentaten 1999 planerade väpnade attacker. Bilbomben i Nacka riktades mot de journalister som avslöjat vit makt-musikens cd-presserier. Polismorden utfördes av personer i kretsen kring Ariska brödraskapet och NSF. Vesterlund gav genast ut ett specialnummer av Info14 - Kampnytt - där de båda attentaten hyllades. Han kom också att stå i centrum för polisutredningen efter mordet på Björn Söderberg - han var nämligen den nazist som Söderberg lyckats avslöja och få sparkad från ett fackligt förtroendeuppdrag på sin arbetsplats. Vesterlund greps själv, beväpnad med pistol, i förundersökningens kölvatten och dömdes till fängelse för artiklarna i Kampnytt och för vapeninnehav, men det gick inte att bevisa att han var inblandad i mordet på Söderberg. Hösten 1999 såg det alltså mörkt ut för den svenska högerextremismen. Men på ett år lyckades den samla sig igen. Mordet i Salem kunde inte ha kommit mer lägligt för Info14:s del. Från att vara marginaliserad - även inom nazirörelsen - kunde gruppen nu få en helt central roll. Med den stora namnpubliceringen den 30 november 1999 kulminerade svensk medias belysning av nynazismen. Alla tidningar var överens om att man inte kunde blunda för problemet med de våldsamma nazigrupperna; deras verksamhet måste avslöjas och belysas. Men det perspektivet blev kortvarigt. Redan året efter byttes det mot en inställning att nazismen växte av uppmärksamhet - locket lades på. Från år 2000 och framåt har nazismen förvandlats till en ickefråga, ett samhällsproblem som ses som avklarat och försvunnet. Det är i den tystnaden som Info14 kunnat bygga upp Salemdemonstrationerna. Dessutom skedde viktiga förändringar inom extremhögern som gav den nya möjligheter. Tre faktorer spelade framför allt in. Den första handlar om ett byte av retorik inom nazirörelsen. Talet om raskrig och den judiska världskonspirationen började försvinna. I stället för att gå i konfrontation med det sena 90-talets uppsving av sociala rörelser och antirasism försökte nazisterna vända frågorna till sin fördel. Med politisk judo började de fokusera på den omvända rasismen riktad mot svenskar och gruppvåldtäkterna mot svenska kvinnor. Denna väg renodlades av organisationerna Nationell ungdom och Svenska motståndsrörelsen. I deras tappning förvandlades exempelvis budskapet i den statliga kampanjen Operation kvinnofrid till Operation nordisk kvinnofrid - flygblad och tidningar spreds i massupplaga för att försöka påvisa invandrarnas överrepresentation i gruppvåldtäkter. Även om våldsinslagen och fixeringen vid den väpnade kampen fanns kvar tonade grupperna ner nazismen och plockade bort hakkorsen och uniformerna. I stället användes begrepp som svenskar och patrioter för att beskriva den egna rörelsen. Men till skillnad från Sverigedemokraterna - som länge använt den här retoriken - behöll de aktivismen och militansen, som lindades in i fraser om svenskarnas rätt till självförsvar. Info14 gjorde i samband med mordet på Wretström en helomvändning i sin retorik och motiverade mobiliseringen till minnesmarschen med att det rörde sig om en manifestationen mot det svenskfientliga våldet. Den andra faktorn är den nya vågen av unga högerextrema ungdomar som uppstått kring internets chatkanaler och som kommit att komplettera vit makt-subkulturen. Kring chatkanaler som #patriot på DalNet växte ett kontaktnät fram som var öppet och inkluderande, till skillnad från de slutna demonstrationerna och konserterna. Den nya vågen av unga nazister sökte sig inte till organisationer - Nationell ungdom och NSF samlade bara ett fåtal - utan rörde sig autonomt över organisationsgränserna. Majoriteten av besökarna på Salemmanifestationerna kommer inte genom organisationer, utan är oorganiserade. Från att tidigare ha varit strikt regionalt och lokalt förankrad har kontaktytorna på internet gjort nazirörelsen till en social miljö som sträcker sig över hela landet. Info14 lyckades genom sin nätsajt och chatkanal att kanalisera denna rörelse, och därigenom fick man tillgång till en betydligt bredare mobiliseringskanal än de övriga nazistiska grupperingarna. Den tredje tendensen är Info14:s täta samarbete med Nationaldemokraterna. Under hela 90-talet har Sverigedemokraterna rört sig bort från gatumanifestationer och fått allt mindre intresse av att mobilisera en medlemskader - som för oftast utgjort ett problem snarare än en tillgång för partiet. Utbrytarpartiet Nationaldemokraterna fungerar däremot mer utomparlamentariskt än parlamentariskt. De försöker bygga en aktiv organisation genom ständiga gatumobiliseringar och konfrontativa aktioner. Därigenom har de sugit upp en stor del av övriga naziströrelsens aktivister - till exempel gick en stor del av Nationell ungdoms medlemmar kollektivt över till Nationaldemokraterna och tog med sig sin propagandavana och retorik. Nationaldemokraternas roll liknar tyska Nationaldemokratische Partei Deutschlands, NPD, som blivit en legal samlingsplats för de utomparlamentariska och kriminaliserade nazistnätverken - de fria nationalisterna. Kretsen kring Info14 deltar vid varje ND-manifestation som vaktstyrka. Organiserandet av Salem-manifestationerna bygger helt på denna sammansmältning. Det är Info14 som mobiliserar och Nationaldemokraternas partikader som dominerar på plats. På så vis är manifestationen en kombination av gamla och nya organisationsformer. Därmed är den också en kontaktyta där den organiserade nazismen i stor skala kan sluta leden inom subkulturen och under sken av att genomföra en lugn och städad manifestation - tolererad av polisen och av stora delar av samhället - i själva verket propagera för den allra mest militanta formen av nazism. Fotnot: Nätverket mot rasism, Salembor
mot rasism och Kommittén mot nazistparaden arrangerar en demonstration
mot nazisternas marsch på lördag. Samling kl 13.00 vid Rönninge
pendeltågsstation.
|
||
| Tidningen Arbetaren, Box 6507, 113 83 Stockholm, Tel 08 - 16 08 90, redaktionen@arbetaren.se |