Stormen rasar runt Ordfront. Efter en hetsig debatt beslöt styrelsen i söndags att gå ut med en ursäkt till alla medlemmar - så pinsam har historien nu blivit. Det som utlöste stormen var Ordfronts intervju med Diana Johnstone om ”lögnerna” på Balkan. Men Ulf B Andersson visar hur en stor lögn om Balkan konstruerats under många år av föregivet radikala mediekritiker. Publiceringen av intervjun med Johnstone var inget olycksfall i arbetet.

Lögnens anatomi
Det sprids inom vänstern en alternativ bild av utvecklingen på Balkan under de senaste 20 åren. Det är ett slags önsketänkande där varje halmstrå kan användas utan tillstymmelse till normal källkritik. Lite förenklat kan denna syn på Balkan beskrivas så här:

Under 1980-talet arbetar den dåvarande västtyska säkerhetstjänsten BND för att bryta sönder Jugoslavien. Dess verktyg blir kroatiska exilseparatister med rötter

i 1940-talets Ustasja-fascism. Även Österrike och Vatikanen deltar aktivt i försöken att upplösa Jugoslavien. Under 1980-talet försämrar IMF och Världsbanken ekonomin i Jugoslavien och därmed ges utrymme för nationalistiska strömningar som vill bryta loss Slovenien, Kroatien och Kosovo. Serbien och dess socialistiske president Slobodan Milosevic gör sitt bästa för att hålla samman federationen och bevara en multietnisk stat. Men i den nya världsordningen efter kalla krigets slut måste alla självständiga aktörer krossas och även USA motarbetar Milosevic.

Tysklands kampanj för ett internationellt erkännande av Kroatien och Slovenien orsakar krig. Denna kampanj når en framgång i december 1991 då Tyskland får med sig EU-länderna på ett erkännande. I januari 1992 erkänns Slovenien och Kroatien av EU och andra länder inklusive Sverige. Då upphör för övrigt det krig som rasat i Kroatien sedan juli 1991 och FN-trupper placeras ut mellan den kroatiska arméns posteringar och Republika Srpska Krajina, den tredjedel av landet som behärskas av serbiska grupper.

I Bosnien är serberna tvungna att försvara sig mot den islamistiska fundamentalismen som under ledning av Alija Izetbegovic och med stöd av Iran och USA hotar den serbiska minoriteten där.

Under kriget i Bosnien 1992-95 demoniseras serberna på ett sätt som påminner om nazisternas förföljelse av judarna under andra världskriget. Genom manipulativa massmedier beskylls serbiska väpnade grupper för övergrepp som antingen överdrivs eller aldrig har ägt rum, däribland lägren runt Prijedor 1992 och massakern i Srebrenica i juli 1995. I de fall granatbeskjutning av Sarajevo orsakar ett större antal dödsfall, som vid marknadsplatsen i februari 1994 och augusti 1995, är detta resultat av ”muslimernas” beskjutning av sina egna för att tvinga fram ett ingripande från Nato/FN. Övergrepp begås förvisso under kriget, men ingen sida är mer skyldig än den andra.

1999 startar Nato krig mot Jugoslavien (som då består av Serbien och Montenegro) under falsk förevändning att albaner förföljs i Kosovo. Syftet med kriget är att säkerställa en amerikansk militärbas på södra Balkan som ska skydda en oljeledning från Kaspiska havet till Medelhavet. USA:s verktyg är denna gång den albanska terroristgruppen UÇK, Kosovas befrielsearmé. De 850 000 albaner som fördrivs från Kosovo våren 1999 flyr undan Natos bombningar.

Idag är Haagtribunalen ett led i den aggression som Väst och då speciellt USA bedriver mot alla nationer som vågar göra motstånd. Anledningen till att hela denna ”verklighet” inte har presenterats beror på att medierna har ljugit och förvanskat verkligheten. Stora delar av vänstern i olika länder har också i sitt förvirrade sökande efter en identitet efter Berlinmurens fall hamnat i klorna på de som under täckmantel av ”humanitär intervention” vill breda ut det imperialistiska världsherraväldet på nationalstaters bekostnad.

Det finns naturligtvis korn av sanning i ovanstående bild. Och det finns i historiens ljus saker som bör diskuteras och korrigeras. Det gäller till exempel uppgiften att 200 000 personer dödades under kriget i Bosnien-Hercegovina. I dag är nog de flesta bedömare överens om att denna siffra som användes av Sarajevoregeringen från 1994 är kraftigt överdriven och att runt 50 000 döda är en rimligare siffra.

Att siffror överdrivs eller är osäkra är dock inget unikt fenomen. Under Pinochets diktatur i Chile talades det ofta om tiotusentals döda. Efter att Pinochet lämnat makten 1990 kom en undersökningskommission fram till att drygt 3 000 personer dödats i politiskt relaterat våld eller ”försvunnit”. Likaså måste också en diskussion om skillnaderna mellan ”folkmord” och ”brott mot mänskligheten” kunna föras utan att för den skull själva brottets betydelse för offren förminskas.

Att diskutera och analysera skeenden, siffror eller orsakssammanhang är en sak. Men att skriva om historien och förfalska det som verkligen har hänt så att det ska passa in i ett önskat mönster är en annan sak. Historieförnekelse kan dock fungera. Ett frö av tvivel planteras, protesterna avfärdas - ofta under politiska förevändningar - och till sist har man lyckats få tillräckligt många så kallade mediekritiker från vänster att tro på saken att den kan bli en etablerad motsanning.

Historien om en bit taggtråd, en mager man och en kameravinkel en augustidag 1992 kan synas vara trivial. Men för vissa är det just den detaljen som kan förändra hela vår bild av 1990-talets Balkan. Absurt? Ja, kanske, men inget omöjligt projekt att genomföra.

Den artikel Björn Eklund publicerade i Ordfront Magasin, OM, nummer 7-8/2003, ”Resa i Ljugoslavien”, verkar vid en ytlig betraktelse vara något så hedervärt som en vanlig historiekritisk artikel med en författare som har kontroversiella åsikter, men ändå anses respekterad. Diana Johnstone var under 1980-talet Europaredaktör för In These Times, en av USA:s kvalitetstidningar på vänsterkanten, och blev sedan pressekreterare för de gröna i Europaparlamentet 1990-96. Enligt egen utsago hade hon inte möjlighet att i detalj följa konflikten på Balkan under dessa år, utan hennes intresse för ”självbedrägeriet” kom senare.

I höstnumret 1998 av CAQ, Covert Action Quarterly, publicerades hennes text ”Seeing Yugoslavia Through a Dark Glass: Politics, Media and the Ideology of Globalization” där Serbien förklarades vara både en vital demokrati och utsatt för en aggression (publicerad i förkortad version på svenska i Clarté nummer 3/1999).

I nummer 66 av CAQ ägnade Johnstone fyra sidor åt att visa att Alija Izetbegovic, den bosniske presidenten under kriget, var islamistisk fundamentalist och i en annan artikel i samma nummer kom Johnstone fram till att USA hade använt kriget i Bosnien för att stärka sin överhöghet över Europa. Hon förklarade också att det var troligt att utländska mujahedin-krigare, och inte serbiskt artilleri, som var skyldiga till ”brödkömassakern” i Sarajevo den 27 maj 1992 , liksom marknadsplatsmassakrerna den 5 februari 1994 och 28 augusti 1995. Johnstone påpekade också att bilderna från fångar bakom taggtråd i ett serbiskt läger augusti 1992 var bedrägeri: ”det skapades en illusion att muslimerna var inspärrade bakom ett taggtrådsstängel, vilket inte var fallet.”

Project Censored är ett projekt vid ett amerikanskt universitet som älskas av vänstern och mediekritiker över hela världen. Varje år publiceras en lista över de nyheter som mainstream-medierna har ”censurerat”. 1998 belönades Johnstones artikel ”Seeing Yugoslavia Through A Dark Glass”. Så här lät en del av motiveringen: ”Den utmärglade muslimen, som vi ser utan skjorta var i själva verket en mycket sjuk man som hade valts ut för att framhållas i bilden. Trnopolje var inte ett koncentrationsläger, det var ett flykting- och transitcenter. Många muslimer reste hit för att få skydd och kunde lämna platsen närhelst de ville.”

Efter att OM publicerade intervjun med Johnstone har framkommit att Ordfronts förlag inte ville ge ut hennes bok FoolÕs Crusade. Yugoslavia, NATO and Western Illusions. Detta trots att till exempel massmedieforskaren Edward S Herman (presenterad i OM 3/1998), som brukar samarbeta med Noam Chomsky hyllade Johnstones bok i Monthly Review och tyckte att det var ”en betydelsefull bok” speciellt för den vänster som har låtit sig luras av ”ett mäktigt propagandasystem”. Herman pekade på att det bara har återfunnits 199 kroppar med ögonbindel eller bakbundna händer och undrade var de andra 8 000 påstådda offren för Srebrenica finns. Han pekade också på att den magre ”fången” i Trnopolje inte alls var inspärrad: ”Han var inte ens i ett fångläger, än mindre ett dödsläger, utan var i ett flyktingcenter, på genomresa till exil i Skandinavien.”

Förlagets anseende skulle skadas av att ge ut en bok fylld av skrönor.

Björn Eklund, redaktionschef på OM, hade dock inga dubier. Om han hade varit intresserad av Trnopolje i augusti 1992 hade han kunnat intervjua den utmärglade mannen på bilden, Fikret Alic, som lever i Danmark. Eller åtminstone läst någon av de intervjuer som gjorts med Alic. Han kunde ha tagit del av Haagtribunalens dokumentation eller ha studerat den förtalsrättegång år 2000 där Living Marxism fälldes. Ed Vulliamy, journalist på The Guardian och författare till Vanvettets triumf, skrev i The Observer den 3 februari 1997 så här om saken: ”Det råkade vara så att vi var i Omarska och Trnopolje den 5 augusti 1992 och att Mick Hume (ansvarig utgivare för Living Marxism) och Thomas Deichman inte var där. Vi behöver inte dessa personer för att tala om för oss vad vi såg eller inte såg.”

Historien om Trnopolje publicerades ursprungligen 1997 i Deichmanns lilla vänstertidskrift Novo i Köln. Snart dök den upp i Living Marxism, organ för det lilla brittiska kommunistpartiet RCP, och i Sverige blev det en helsida i Helsingborgs Dagblad den 16 februari 1997. När Living Marxism de kommande åren gjorde historien till en kamp för yttrandefriheten fick de stöd från personer som Noam Chomsky, Pierre Bordieu och Philip Knightley (författare till Krigets första offer är sanningen). David Campbell konstaterar i en genomgång av Deichmanns historia att ”många annorledes respekterade intellektuella” kom att delta i ”historieförnekandet av det serbiska ansvaret för den etniska rensningens strategi”.

På samma sätt agerar Björn Eklund i sin artikel. ”De flesta fångarna var där frivilligt. Röda korset hade permanent närvaro där” skriver han till exempel om Trnopolje. Fakta var bland annat att Internationella Röda korset fick tillträde till lägren först efter att teve-bilderna skickats ut över världen. Och så fortsätter artikeln med allt fler omskrivningar av historien: massakern i Srebrenica ägde aldrig rum, våldtäkterna var propaganda, Slobodan Milosevic var folkvald, albanerna i Kosovo var inte förtryckta och Haagtribunalen är ett instrument riktat mot serberna.

Hela tiden förträngs och förvrängs fakta. Naser Oric, befälhavare för den bosniska armén i Srebrenica, greps den 10 april i år av SFOR-styrkor (se Arbetaren 16/2003) och fördes till tribunalen i Haag där han ska ställas inför rätta för mord och andra övergrepp riktade mot serber 1992-95. Trots att detta ägde rum strax innan Eklund åkte till Paris för att träffa Johnstone nämns det inte. Det skulle väl kunna rubba de teser som drivs.

I Haag har nu rättegången mot Slobodan Milosevic pågått i nästan två år. För en del är han dock fortfarande en hjälte, ett offer för imperialismens attacker.

I den amerikanska frihetliga vänstertidningen Fifth Estate undrade anarkistveteranen David Watson med förtvivlan varför det i väst finns så många, inte minst inom vänstern, som nu är beredda att bli ”nyttiga idioter” och till och med ansluta sig till den ”rödbruna front av vänsteranhängare och serbiska etno-nationalister” som samlas i ICDSM, den internationella försvarskommittén för Slobodan Milosevic. ”Kräver en konsekvent anti-imperialism att vi ska visa vår solidaritet med bödlarna och likgiltighet inför deras offer?”, undrar Watson retoriskt.

Men de bödlar Watson vill att vänstern ska bekämpa var aldrig några bödlar enligt ICDSM. Nya sektioner av försvarskommittén bildas, nu senast i USA där författaren Michael Parenti valdes till ordförande den 13 september. När ICDSM den

8 november arrangerade en demonstration utanför tribunalen i Haag var en av talarna Costas Alissandrakis, kommunistisk ledamot av Europaparlamentet från Grekland. ”Genom att försvara Milosevic, försvarar vi den mänskliga värdigheten”, sade EU-parlamentarikern.

På en otillgänglig plats på berget Crni Vrh (Svarta toppen) utanför staden Zvornik i östra Bosnien pågår sedan i juli i år utgrävningar av vad som förmodas vara den största massgraven som hittills har upptäckts. Upp till 700 personer kan finnas i graven och man tror att kropparna som nu ska identifieras dels är muslimer som dödades i Zvornik våren 1992 och dels män som dödades i Srebrenica 1995. Identifikationen försvåras av det faktum att kropparna har flyttats hit från sina ursprungliga massgravar.

Detta är verkligheten i Bosnien åtta år efter att Daytonavtalet fick vapnen att tystna. Att förneka att dessa kroppar finns och vägra ställa frågan vem som gav order om att de dessa människor skulle dö är att förneka historien.

ULF B ANDERSSON