Afghanistan två år senare: Talibanernas återkomst
I söndags rapporterade nyhetsbyrån Afghan Islamic Press att mulla Mohammed Omar uppmanat afghanerna att ena sig mot de USA-ledda utländska trupperna i landet. I ett uttalande som distribuerades till pakistanska tidningar i Peshawar undrade mulla Omar var ”demokratin, friheten, de mänskliga rättigheterna och återuppbyggnaden” är efter två år av USA-stött system.

Två år har gått sedan talibanerna den 13 november övergav Kabul utan strid och lät Norra alliansen tåga in i huvudstaden. Den 7 december 2001 lämnade också talibanerna sitt starka fäste Kandahar och mulla Omar försvann lika spårlöst som Usama bin Ladin.

Den minnesgode kanske påminner sig om att demokratin, friheten och de mänskliga rättigheterna inte direkt blomstrade under de fem år mulla Omar och hans talibaner med hjälp av saudiska pengar och logistiskt och militärt stöd från Pakistan styrde över Afghanistans kvinnor och män. Ändå har talibanerna de senaste månaderna ökat sina aktiviteter och i allt fler provinser rapporteras om militära attacker.

Skolbyggnader där flickor undervisas bränns ner och utländska hjälparbetare attackeras. Den 16 november sköts fransyskan Bettina Goislard, som arbetade för FN:s flyktingorgan UNHCR, ihjäl i staden Ghazni. Tidigare i år har medarbetare från Röda korset dödats och säkerhetsläget för internationella hjälparbetare har gjort att personal nu dras tillbaka från allt fler delar av landet.

Talibanerna har tillsammans med Gulbuddin Hekmatyar, den mest reaktionäre krigsherren som nu ingått en allians med talibanerna, hotat att döda alla dem som samarbetar med otrogna utlänningar.

Inför den loya jirga, rådsförsamling, som ska samlas den 10 december för att diskutera förslaget till ny författning för Afghanistan, var mulla Omar oresonlig:

- Delta inte i processen för att arrangera val eller i loya jirgan. Det är bara ett skådespel vars centrala gestalter är judar och kristna, sade Omar i sitt uttalande.

När en av världens främsta Afghanistankännare, den pakistanske journalisten och författaren Ahmed Rashid, i förra veckan besökte Stockholm var han mycket pessimistisk och pekade på att grannländerna saknar intresse för ett demokratiskt Afghanistan och att det utlovade biståndet till Hamid Karzais regering i Kabul inte har levererats.

Enligt Dagens Nyheter varnade Rashid för att talibanerna nu har omgrupperat sig från baser i Pakistan och att väst inte förstår det allvarliga i situationen.

I Pakistan finns starka sympatier för talibanerna, också inom statsförvaltningen och militären och islamistiska högerpartier styr i flera provinser. Där drabbas inte minst kvinnorna av den tilltagande ”talibaniseringen” av samhället.

USA:s politik i Afghanistan har inte gynnat en utveckling i riktning mot demokrati. Krigsherrarna i Norra alliansen har återtagit sina gamla områden och med hjälp av tullintäkterna från gränshandeln och den lönsamma narkotikahanteringen kan de hålla jättelika privatarméer som står utanför Karzais kontroll. Befolkningen är rättslös och i vissa fall har tidigare talibaner bara bytt sida och fortsätter sin terror i det nya Afghanistan.

FN accepterade i juni 2002 att krigsherrar fick agera fritt på den loya jirga som då samlades för att bland annat välja president. Den fredsstyrka, Isaf, som på FN:s uppdrag har bidragit till ökad säkerhet i Kabul, hade de senaste två åren kunnat bidra till att skapa ett annat klimat även i övriga delar av landet. Men USA har ända tills helt nyligen förhindrat att mandatet för Isaf utvidgas.

Det är lätt att konstatera att Afghanistan på många sätt är på väg åt fel håll. Ändå finns det ljuspunkter. Över 2,5 miljoner afghanska flyktingar har återvänt hem trots att de i många fall i dag lever under miserabla förhållanden. Trots att det patriarkala förtrycket fortfarande är starkt finns ändå många kvinnor som vågar utmana konservativa strukturer. Många afghaner, både flickor och pojkar, går åter i skolan.

Och de 35 kvinnor och män som har utarbetat förslaget till konstitution har samlat in synpunkter från tusentals afghaner över hela landet. Människor har samlats till möten och skickat in brev eller kassettband när de inte varit skrivkunniga för att ge sina synpunkter på hur det framtida Afghanistan ska styras.

Där, i det spirande civilsamhället, finns hoppet om att Afghanistan efter 25 års krig ska kunna bli ett land i fred. Men om detta ska bli verklighet krävs att Afghanistan får ett omfattande bistånd från omvärlden och att människor slipper vara en fortsatt bricka i det spel som nu bedrivs av USA och grannländerna.

ULF B ANDERSSON

Fotnot: Förslaget till konstitution kan läsas på www.constitution-afg.com/draft_const.htm

Kör Fridolin, kör!
I förra veckan debatterades utkastet till ny EU-konstitution i riksdagen. Debatten, som på föredömligt sätt direktsändes i SVT, var ett viktigt tillfälle att diskutera en stor fråga med liten demokratisk förankring. I stället blev det en uppvisning i socialdemokratisk centralignorans. Leila Freivalds mer än förkroppsligade svaret på varför en bred majoritet av de socialdemokratiska väljarna vände sitt eget parti ryggen i EMU-omröstningen.

Svalt, auktoritärt och tillrättaläggande läste hon innantill ur ett dokument, skrivet långt innan de övriga talarna uttalat sin bitvis skarpa och initierade kritik.

Sammanfattningsvis framkom att (s)verige i stora delar stödjer förslaget och väljer att svälja det helt snarare än att ta den viktiga och demokratiserande diskussion som inte bara är viktig här utan även i EU. Den diskussion som möjligen skulle kunna skänka en större demokratisk legitimitet åt hela överbygget.

Såväl vänsterpartiets Mats Einarsson som miljöpartiets Gustav Fridolin framförde det naturliga i att låta processen ta sin tid och förseglas i en internationell folkomröstning i Sverige såsom i så många andra länder i Europa.

Men på motståndarsidan valde man helt att ignorera dessa krav och inriktade sig i stället på de detaljer som man möjligtvis, kanske, lite hade önskat att socialdemokraterna skulle välja att kanske ta en liten diskussion omkring på EU-nivå. Det vill säga alla partier utom socialdemokraterna som ju hade förproducerat sitt slutanförande.

Kvar i luften hänger två stora frågor som övergivna självklarheter: Varför, om nu EU-frågorna är så viktiga, insisterar socialdemokraterna på att behandla dem som vore de luft? Och sedan när blev halvfascisten Silvio Berlusconis strålglans viktigare än förändringar av grundlagen och konstitutionen?

Arbetaren ställer sig naturligtvis bakom kravet på folkomröstning i grundlagsfrågan. Demokrati ska inte vara en bristvara. För övrigt anser vi att ordet ”president” bör översättas till ordet president. Om det nu är semantik det handlar om.

ANNA-KLARA BRATT