Det är inte bara nazistmordet på syndikalisten Björn Söderberg och engagemanget i EU-protesterna i Göteborg som präglat SAC:s verksamhet den senaste kongressperioden.

Den i förfjol 90-årsjubilerande organisationen har också lidit av intern turbulens och lågt deltagande i viktiga medlemsomröstningar.

Men den fackliga verksamheten är på väg mot en nytändning, och syndikalisterna har gett sig in i fackliga konflikter av okonventionellt slag.

Ingemar Sjöö i SAC:s arbetsutskott pekar på fyra saker som framför andra har påverkat organisationen sedan den förra kongressen 1998: Mordet på Björn Söderberg hösten 1999, taxistrejken vid Arlanda våren 2000, Göteborgsdemonstrationerna 2001 samt den begynnande ”fackliga reorganiseringen”.

Hur som helst råder det ingen tvekan om att SAC har låtit höra tala om sig långt mer än tidigare.

- Dessa händelser har sammantaget lett till att kanske tre gånger så många svenskar vet vilka syndikalisterna är i dag jämfört med 1998, tror Ingemar Sjöö.

Han framhåller SAC:s mycket aktiva och synliga delaktighet i Göteborgsaktionens arrangemang som ”en propagandateknisk triumf”.

- Vi fick ett väldigt gott rykte bland andra organisationer, som kanske föreställt sig oss som en samling anarkistiska virrpannor, men vi visade oss vara väldigt duktiga organisatörer.

SAC:s sekreterare Hannele Peltonen vill understryka en aspekt av Göteborgshändelserna som inte uppmärksammats lika mycket, nämligen de europeiska fackliga branschmöten som hölls i SAC:s regi.

- Vi har fått ett bättre internationellt samarbete med våra systerorganisationer och börjat skapa ett globalt nätverk.

Såväl Ingemar Sjöö som Hannele Peltonen tror att massmediernas bild av Göteborgshändelserna till en början gav SAC en negativ uppmärksamhet, men att organisationen vunnit på det i takt med att bilden nyanserats.

- Till en början blev många medlemmar oroliga, men när folk som inte var där fick klart för sig att vi hade arrangerat de fredliga aktiviteterna lugnade de ner sig, säger Hannele Peltonen.

Men vilken bild har SAC spridit utåt - är det som fackförening eller snarare som en allmänpolitisk organisation?

- Förut hade de flesta ingen bild alls så jag tror att det är positivt i sig att folk vet om att vi finns, säger Hannele Peltonen.

För henne råder det ingen tvekan om att det var den nästan overkliga tiden efter mordet på Björn Söderberg som var det mest omskakande som hänt under hennes fyra år som organisationssekreterare.

SAC lyckades, mitt i sorgen och oron, mobilisera till jättelika manifestationer mot nazismen och fick en sällan skådad uppmärksamhet. Denna var av helt annat slag än den mer misstänkliggörande bild som levererades i massmedierna tiden närmast efter Göteborgshändelserna. Diametralt olika bilder av en och samma organisation har stått att läsa i samma tidningar under bara något års tid.

- Redan innan allt hände hade vi planerat att försöka nå ut och ta mer plats i den offentliga debatten. Det gjorde att vi inte var helt handfallna.

Bland det positiva som hänt vill Hannele Peltonen bland annat peka på framgångsrikt opinionsarbete, som kampanjen mot de försämringar i arbetsrätten som den så kallade Öberg-utredningen lade fram, en kampanj där för övrigt Björn Söderberg var synnerligen aktiv.

- Vi var delaktiga i att skapa opinion mot attackerna på fackliga fri- och rättigheter och bidrog på så vis till att inte alla förslag gick igenom.

Såväl efter Göteborgskravallerna - vilka väckt en hel del intern debatt - som efter Björn Söderberg-mordet fanns farhågor om galopperande medlemsflykt, men de besannades inte. Konsekvensen av att nazister mördade en fackmedlem och utförde ett bombdåd mot SAC:s industrisekretariat i Gävle blev snarare en uppslutning kring organisationen. Enligt Ingemar Sjöö var det till och med den traumatiska hösten 1999 som markerade slutet på SAC:s långvariga tendens till sjunkande medlemsantal.

För närvarande står medlemsantalet i stort sett stilla, även om det beror på hur man räknar. Traditionellt har den ganska stora gruppen pensionärer fortsatt att räknas som SAC-medlemmar, trots att de varken arbetar eller betalar medlemsavgift. Dem inräknade sjunker fortfarande medlemssiffrorna, men sett till betalande medlemmar pekar kurvan snarare något uppåt och ligger för närvarande kring cirka 6 500 medlemmar. Den officiella medlemssiffran, pensionärer medräknade, är 7 761.

Vad som dock är påfallande, och enligt Hannele Peltonen ett av organisationens stora problem, är den höga genomströmningen. Ungefär 500-600 går nämligen med varje år, men nästan lika många lämnar SAC, även om det delvis kan röra sig om en grupp ”sporadiska medlemmar”.

- Där har vi ett av våra stora problem. Därför är studieverksamheten viktig för att ta hand om nya medlemmar, säger Hannele Peltonen.

SAC är bra på att agitera och synas, och väldigt många anmäler sitt intresse av att gå med. Men därefter brister det ofta i något led: dels är de lokala samorganisationerna generellt dåliga på att följa upp intresset och ta tag i nya medlemmar, dels är SAC inte tillräckligt bra på att få nya medlemmar att komma in i verksamheten och stanna en längre tid, enligt Hannele Peltonen.

Djupgående förändringar kan skönjas i SAC:s medlemssammansättning. Traditionellt har syndikalismen varit en rörelse dominerad av män i glesbygd. Skogsarbetare och stenhuggare var från början stora yrkesgrupper i organisationen, och tendensen satt i länge. Även om det fortfarande finns en livaktig skogsfederation i SAC, råder det ingen tvekan om att de branscher som man traditionellt har organiserat är på väg bort, för att långsamt ersättas av helt andra.

- Den stora gruppen som kommer nu är från offentliga sektorns kvinnodominerade arbetsplatser och bor i storstäderna, säger Hannele Peltonen.

Att SAC - som 1988 blev Sveriges första feministiska fackförening - fortfarande bara har 35 procent kvinnor bland medlemmarna, rapporteras bero på det stora antalet äldre, manliga medlemmar.

- Bland medlemmar under 65 år är könsfördelningen nästan jämn, säger Torfi Magnusson, som gjort statistik på medlemsregistret.

Skillnaderna är också stora mellan olika LS. Totalt har SAC många unga medlemmar, sannolikt långt fler än för ett par decennier sedan, men vissa LS som tycks föra en tynande tillvaro består enbart av äldre personer.

För närvarande är det alltså varken fler eller färre som väljer SAC som facklig organisation. Ingemar Sjöö tycker att det är ganska naturligt, eftersom medlemsutvecklingen historiskt har varit intimt kopplad till samhällets ekonomiska konjunkturer.

- SAC har haft kraftiga medlemsökningar i samband med djup ekonomisk kris, till exempel efter första världskriget. Det glada tjugotalet innebar en enorm medlemssvacka som bröts med börskraschen 1929. SAC tappade 10 000 medlemmar på fyra år och återvann sedan lika många lika snabbt, säger han.

- Jag tror att det kommer fortsätta vara likadant. Vi måste finnas tillgängliga när folk nästan i desperation vänder sig efter fackliga alternativ.

Vid sidan av de mer dramatiska händelseförlopp som SAC frivilligt eller ofrivilligt blivit en del av, framhåller de syndikalister som Arbetaren talat med en mindre spektakulär tendens som blivit märkbar under det senaste året. Det är vad som kallas ”den fackliga reorganiseringen”, som kretsat kring några fackliga konferenser och siktar mot en återuppbyggnad av den fackliga basverksamheten i form av sektioner på arbetsplatser samt branschorganisering i form av syndikat och federationer på lokal respektive nationell nivå.

- Vi har tidigare varit ganska inriktade på allmänpolitiska frågor som visserligen har med det fackliga att göra, men glömt att vi måste satsa energi på den fackliga organiseringen, säger Hannele Peltonen.

Kommer den omtalade reorganiseringen att ta fart, eller är det mest en förhoppning?

- Ja, men det går nog inte så snabbt som man skulle vilja. Jag jobbade med SAC:s kvinnokommitté för att föra in feminismen i organisationen, och i efterhand kan man se att det tog tio år.

Ingemar Sjöö tycker sig redan se hur saker börjar hända. Han berättar om hur han hörde planer från medlemmar i den halvt avsomnade byggnadsfederationen på att lägga ned för gott, samtidigt som en grupp yngre byggnadsarbetare som varit på facklig reorganiseringskonferens visat stort intresse för en byggnadsfederation utan att ens veta om att det formellt existerande en.

- Man kunde förvänta sig att allt detta skulle ske i samband med en allmän medlemsökning, men det är snarare så att de existerande medlemmarna blir mera på hugget, säger Ingemar Sjöö.

Han menar att det finns ett konsensus i organisationen om att ”vrida om rodret” i riktning mot återuppbyggda syndikat och federationer, och tror att den uppmärksammade taxistrejken har spelat en viktig roll i denna vitalisering.

Taxistrejken var framgångsrik, men ledde samtidigt till vissa interna kontroverser. Att en fackförening organiserar taxichaufförer som formellt är ensamföretagare, och driver deras krav på lika tillträde till Arlandas taxifiler med en kombination av konkurrenslagstiftning och direkt aktion, är knappast det konventionella tillvägagångssättet för en svensk fackförening.

Inte heller de två uppmärksammade enmansstrejker som SAC drivit i år, om än med mindre framgång: I våras var det Karolina Bergh i Gävle som slogs för bättre arbetsmiljö och lön, och nu Rasmus Hästbacka i Umeå som ensam gick i strejk mot den individuella och hemliga lönesättningen.

- Just taxistrejken var väldigt ovanlig. Men jag tror att vi är rätt öppna för nya sätt, att använda de strategier, metoder och lagar som vi kan, säger Hannele Peltonen.

Ingemar Sjöö instämmer.

- Att man ska vara flexibel i valet av metoder och inte låsa fast sig vid vissa beteendemönster är en väldigt lång syndikalistisk tradition.

Torfi Magnusson, som varit involverad i arbetet med de fackliga reorganiseringskonferenserna, påpekar att den mängd nytänkande fackliga aktivitet som han observerat är begränsad till en liten del av medlemmarna och en yngre generation, men likväl är avgörande för SAC:s överlevnad.

- Kommer inte en nytändning nu så kommer SAC att dö sotdöden, säger han.

- Det är inte så simpelt som att man måste bli mer facklig, för det kan lika gärna innebära MBL och juridik. Det intressanta är inte att jaga kollektivavtal, utan att pressa fram förbättringar. Hur de sedan genomförs formellt och om det råkar bli LO som skriver på dem, det kvittar.

Torfi Magnusson menar att SAC inte kan hålla fast vid den gamla majoritetstanken, målet att organisera alla arbetare.

- Vi måste kunna vara en minoritet men ändå kunna sätta frågor på agendan. Om man har tre syndikalister på en arbetsplats är det intressantare om de lyckas driva igenom förändringar där än att de organiserar fem arbetskamrater.

Många av motionerna till SAC:s kongress berör på olika sätt den ”fackliga reorganiseringen”. Bland annat finns ett längre förslag på fackligt program (vilket bland annat debatteras i veckans Arbetaren).

Trots att många syndikalister tycks ha en känsla av att SAC befinner sig i ett avgörande skede, som både kan leda till total stagnation och till nytändning, verkar de flesta inte se kongressen som särskilt avgörande. Däremot uttrycks lättnad över att motionshäftet denna gång inte är särskilt tjockt, jämfört med kongressen 1998.

- Förra kongressen ballade ur. Den hann inte fatta alla beslut innan den var slut, säger Hannele Peltonen.

Följden blev en mängd medlemsomröstningar i viktiga frågor, vilket hon menar skapat ett demokratiskt problem genom att trötta ut SAC-medlemmarna. I avgörande referendum om SAC:s ekonomi och val av nytt arbetsutskott har bara någon enstaka procent av medlemmarna deltagit.

För två år sedan fick medlemmarna välja mellan en rad alternativ för att komma till bukt med SAC:s miljonunderskott. Höjda medlemsavgifter, nedläggning av Arbetaren, uppsägning av personal och att ta pengar ur stridsfonden var några alternativ, och 1 200 medlemmar deltog i beslutet.

Resultatet blev höjda avgifter för de med högst inkomst, medlemstidningen Syndikalisten gick över till billigare tryckning och Arbetaren fick klara sig utan ägartillskott - även om en klar majoritet röstade mot nedläggning.

Nu är SAC:s ekonomi ganska god, men sämre är läget för bolagen: fastigheten i Stockholm, Federativs tryckeri och Arbetaren. Såväl tryckeriet som fastighetsbolaget har gjort förluster när kunder gått i konkurs.

Våren 2001 avgick SAC:s arbetsutskott (AU), efter att en medlemsomröstning sade ja till ett förslag om att frånta AU-ledamöterna rösträtt i centralkommittén. Detta förändrade uppdraget ”från att ha varit ett politiskt uppdrag till att bli en tjänstemannafunktion” skrev de sittande ledamöterna, och valde att avgå eftersom det inte var vad de hade kandiderat till.

När ett nytt arbetsutskott skulle väljas i vintras deltog endast drygt 200 av SAC:s medlemmar i omröstningen. En mängd konflikter har sedan stormat upp kring det Göteborgsbaserade arbetsutskott som tillträdde den 20 januari i år - efter att SAC saknat arbetsutskott i nästan ett års tid.

- Vi fick ha sjutimmarsmöten för att beta av det berg av ärenden som hade ackumulerats och slet ut oss på en gång, säger Ingemar Sjöö, en av ledamöterna i det AU som nu avgår i samband med att kongressen ska välja ett nytt.

Kritikerna menar att det sittande arbetsutskottet har betett sig auktoritärt och försökt styra organisationen politiskt snarare än administrera det löpande arbetet. Men Ingemar Sjöö menar att det krävdes hårdhänta insatser efter en tids förfall.

- Vi bröt oss in i olika instanser i organisationen och ville ha insyn och det blev ett jävla liv. Under tiden det inte funnits något AU hade kommittéer, bolag och funktionärer funnit det ganska bekvämt. Det hade utvecklats en sorts sedvanerätt, oskrivna rutiner som inte överensstämde med stadgarna.

En av AU:s kontroversiella åtgärder var när styrelserna till SAC:s bolag byttes ut. Inte minst det faktum att Arbetaren fick en styrelse bestående av enbart män väckte upprörda känslor.

- Jag får intrycket att vi är intensivt avskydda på många håll. Men det skiter vi i för vi ska ändå avgå nu, säger Ingemar Sjöö.

Inför kongressen kandiderar sex personer till nytt arbetsutskott. En bor i Gävle, en i Uppsala och resten i Stockholm. Två av dem är kvinnor.

Tre personer - Liv Marend, Arwid Lund och Lars Hammarberg - vill ta över posten som SAC:s sekreterare efter att Hannele Peltonen avgår.

- De här fyra åren har varit en tuff period. Vi har synts mycket i medierna, men samtidigt periodvis saknat fungerande arbetsutskott och haft stora nedskärningar bland personalen. Lägg till det hoten från nazistiska grupper och att vårt högkvarter i Gävle blev bombat. Allt sammanlagt har fått folk att må dåligt, säger Hannele Peltonen.

Samtidigt menar hon att SAC har lärt sig mycket genom arbetet med att skapa en feministisk fackförening.

- Vi har gått samman kring ett gemensamt mål och fått samarbeta mellan expeditionen, industrisekretariatet i Gävle, Arbetaren, ombudsmännen och kommittéerna. Efter vår strävan att bryta mansdominansen är det naturligt för oss att fortsätta och ta itu med den fackliga reorganiseringen.

Rasmus Fleischer