Sista chansen
för Västsahara?

Rävspel om ett
folks framtid bakom kulisserna i FN

– Territoriet Västsahara är inte en marockansk provins utan ett område som är olagligt ockuperat sedan 1975, uppsatt på FN:s lista över icke självstyrande områden.

Så skrev Algeriet i ett brev till FN:s säkerhetsråd den 18 juli. Så enkelt kan det sägas och det märkliga denna sommar är att världssamfundet inte kan enas om att med en enig röst säga: Ockupationer kan inte godtas. De måste få ett slut. Alla folk har rätt till självbestämmande.

Men när det gäller Västsahara tycks nu flera stormakter vara beredda att glömma de historiska erfarenheterna från de senaste decennierna. 50 år av sovjetisk ockupation kunde inte krossa drömmen om självständighet i Baltikum. Efter ett kvartssekel av ”integration” och indonesisk ”avkolonialisering” röstade en överväldigande majoritet av östtimoreserna för oberoende så fort de gavs chansen. I Palestina fortsätter motståndet mot den israeliska ockupationen.

Till det paradoxala i vissa konflikter finns det faktum att kolonialmakter kan spela en positiv roll. När de flesta länder – från Kina till USA – ville glömma Östtimor för att hålla sig väl med generalerna i Jakarta blev det Portugal som förde sin tidigare kolonis talan.

Spanien har idag en liknande roll efter sveket 1975-76 då landet accepterade att Marocko och Mauretanien delade Västsahara. Inom EU har Spanien hållit fast vid att en folkomröstning ska avgöra Västsaharas framtid medan Frankrike stödjer fortsatt marockansk överhöghet.

Förhållandet mellan Spanien och Marocko har de senaste veckorna varit frostigt. När Marockos kung Mohammed VI nyligen gifte sig var inte den spanska kungafamiljen inbjuden. Konflikten kring den obebodda Persiljeön i mitten av juli kunde ses som en fars, men visade att det går snabbt att ta fram vapnen och att flagghissande fortfarande kan väcka heta känslor år 2002. För den marockanska regimen kan landstigningen på ön ha varit en försöksballong för att förbereda befolkningen inför konflikter kring de spanska enklaverna Ceuta och Melilla eller Västsahara. Internationellt lyckades man också få Arabförbundets stöd i konflikten kring klippön.

Det mesta pekar på att FN:s säkerhetsråd den 31 juli kommer fatta ett beslut om att förlänga sin mission för folkomröstning i Västsahara, MINURSO, som fick en ny chef förra veckan, den ungerske generalen Gyorgy Szaraz. Detta trots att det har pågått ett intensivt rävspel bakom kulisserna för att FN skulle fatta beslut om att acceptera den lösning som Marocko föredrar: autonomi för ett Västsahara som förblir en del av ett Stormarocko.

Marockanska diplomater har rest från Dublin i väster till Beijing i öster för att söka stöd från säkerhetsrådets medlemmar. När detta skrivs verkar det dock som om Marocko har lidit nederlag och att FN ännu inte skriver av idén om den folkomröstning som Marocko och befrielsefronten Polisario godtog 1991, då också vapenvila ingicks.

För Västsaharas folk, med omkring 160 000 flyktingar som sedan 1975 lever i läger i Algeriet, innebär det en ny chans. Men då krävs också en kraftfull opinion som kräver att USA och Frankrike överger sitt stöd till Marockos fortsatta ockupation. Om FN ger upp kraven på självbestämmanderätt åt Västsahara väntar i värsta fall ett återupptaget krig och ett instabilt Nordafrika där Marocko ställs mot Algeriet.

Ulf B Andersson

vik chefred