Mot avpolitiseringens politik
Den europeiska sociala rörelsens mål
 I
ett unikt försök att skapa en gränsöverskridande
debatt publicerar Arbetaren här tillsammans med en rad andra europeiska
tidningar en ny artikel av den franska sociologen Pierre Bourdieu.
I den uppmanar han till en gemensam samordning
mellan de olika sociala rörelserna i Europa, en reformerad fackföreningsrörelse
och mellan aktivister och forskare. Det är den enda möjligheten
att utmana den globala nyliberalismen och skapa ett Europa till vänster,
skriver Bourdieu.
Med artikeln och ett antal frågeställningar
som utgångspunkt kommer vi att publicera reaktioner och kommentarer
från både Sverige och från övriga tidningar som
ingår i samarbetet.
 llt
vad man menar med det beskrivande och därtill normativa begreppet
”globalisering” är på inga vägar ett resultat
av en tvångsmässig, ekonomisk utveckling.
Det är en uttänkt och planerad, men
med avseende på dess katastrofala följder knappast medveten,
politik. Denna politik, som skamligt nog använder sig av begrepp
som frihet, liberalism, liberalisering, avreglering, är i verkligheten
en AVPOLITISERINGENS POLITIK, och syftar paradoxalt nog till att befria
ekonomins krafter från alla dess bojor. Därmed ger den dessa
krafter ett fatalt inflytande, och tvingar regeringarna liksom medborgarna
att underkasta sig den ”befriade” ekonomins lagar.
Denna politik har utvecklats inom alla multinationella
storföretags ”nätverk”. Men det är framför
allt på de stora internationella organisationernas möten,
som WTO:s eller EU-kommissionens, som politiken på de mest olika
vägar - i första hand juridiska - har genomförts av de
liberala eller rent av socialdemokratiska regeringarna i en hel rad
ekonomiskt framskridna länder. Och det har lett till att deras
tidigare kontroll över ekonomins krafter stegvis har övergetts.
Mot denna avpolitiseringens politik gäller
det nu att åter ge politiken, det politiska tänkandet och
handlandet, dess rättmätiga plats. Det gäller också
att hitta en lämplig utgångspunkt för detta handlande,
som i dag ligger bortom nationalstaternas gränser, liksom de därtill
erforderliga medlen, som inte längre kan inskränkas till de
politiska och fackliga striderna inom nationalstaternas ramar.
Erkännas bör att ett sådant
företag av olika skäl är väldigt svårt att
genomföra.
Först och främst därför
att de politiska instanser som det gäller att bekämpa inte
bara i geografiskt avseende är väldigt avlägsna, utan
för att deras metoder och aktörer knappast längre liknar
dem man i tidigare strider hade att göra med.
De är mer avlägsna eftersom de aktörer
och institutioner som i dag har makten över ekonomi och samhälle,
grundar denna makt på en otrolig koncentration av samtliga slag
av kapital - vetenskapligt, politiskt, militärt, kulturellt, teknologiskt.
Denna kapitalkoncentration bildar grunden för en aldrig tidigare
skådad symbolisk makt, som framför allt utövas över
medierna. Dessa blir ofta omedvetet manipulerade av de stora internationella
kommunikationsföretagen, liksom av den konkurrensens logik som
inbördes gör dem till fiender.
Därtill kommer att vissa måltavlor
för ett verkningsfullt politiskt handlande på europeisk nivå
är utlokaliserade - åtminstone i den utsträckning som
europeiska företag och organisationer har blivit avgörande
element i de globalt verkande härskande krafterna. För alla
dem som vill bemöta marknadens krafter, måste alltså
utan tvekan ett förnuftigt mål vara att bygga upp en europeisk,
förenad social kraft, som är i stånd att på nationell
liksom internationell nivå samla de mest olikartade, ännu
splittrade rörelser.
En öppen koordinering
Hur olika dessa sociala rörelser
än är, på grund av deras respektive ursprung, syfte
och mål, har de också en rad gemensamma drag som gör
dem till ett slags ”släktingar”.
Många av dem avvisar den politiska mobiliseringens
traditionella former, särskilt de som finns i traditionen från
partierna av sovjetiskt slag. Det gör att dessa rörelser till
att börja med har en gemensam, uttalad aversion mot varje slags
monopolisering av små minoriteter.
De baserar sig tvärtom på alla medverkandes
omedelbara inblandning (vilket är möjligt genom uppkomsten
av en ny typ av ledare, som i jämförelse med de traditionella
är utrustade med en högre politisk kultur). I detta avseende
står de nära den frihetliga-libertära traditionen, de
föredrar självförvaltade, lätthanterliga och slagkraftiga
organisationsformer, som öppnar möjligheter för de deltagande
att återigen gripa in som subjekt i skeendet. Detta riktar sig
framför allt mot partierna, vars monopol på politiskt handlande
de ifrågasätter.
Ett ytterligare gemensamt drag för dessa
rörelser består i att de beträffande målen och
medlen hittar på originella aktionsformer, med starkt symboliskt
innehåll.
De riktar sig mot exakt bestämda, gripbara
och för det samhälleliga livet, betydelsefulla måltavlor
(bostad, arbete, hälsa, flyktingar utan papper och så vidare),
för vilka de erbjuder praktiska och direkt omsättbara lösningar.
Och de ser till att deras förslag, liksom även deras motstånd,
antar konkreta former genom exemplariska aktioner, som riktar sig direkt
mot det valda problemet och som kräver ett utpräglat personligt
engagemang från de deltagandes och ansvarigas sida.
De sistnämnda har tack vare en exakt
kännedom om mediernas funktionssätt till stor del utvecklat
en mästerlig känsla för hur man ”producerar”
en händelse, dramatiserar en angelägenhet, för att på
så vis dra till sig mediernas blick - och via denna omväg
också politikens.
Det betyder inte på något vis
att dessa rörelser skulle vara konstgjorda, uppbyggda av minoriteter
med stöd av medierna. I verkligheten är en realistisk hållning
till medierna förknippad med ett engagemang som under lång
tid förekommit i marginalen till ”traditionella” rörelser
som partier eller fackföreningar.
Det anmärkningsvärda förhållandet
består dock i att dessa nya sociala rörelser redan från
början hade en internationell karaktär. Detta berodde delvis
helt enkelt på att de ömsesidigt tog varandra som förebilder,
men delvis också på att det, som i fallet med kampen för
bostäder, samtidigt i olika länder uppfanns liknande aktionsformer.
De nya kampformernas egenart består i
att de får viss kraft från offentligheten. Ibland kommer
denna kraft, mot rörelsernas vilja, från massmedia. Antalet
demonstranter kan vara mindre viktigt än det genom demonstrationen
eller något slags aktion utlösta ekot i medierna och i politiken,
genom till exempel en välplacerad tidningsartikel.
Den uppmärksamhet som medierna ger är
dock per definition förkortad och ofta ensidig, framför allt
dock enbart av kort varaktighet. Man intervjuar talaren och sänder
ett par omskakande reportage, men rörelsernas krav tas sällan
på allvar i den offentliga debatten, framför allt på
grund av den inskränkta förståelsen och det mediemässiga
förmedlandets gränser. Det är därför absolut
nödvändigt, att varaktigt och oberoende av de tillfällen
som erbjuds i medierna, arbeta engagerat och att inte skygga för
den teoretiska insats som detta kräver.
En tredje gemensamhet: Alla dessa rörelser
avvisar den nyliberala politiken, som fogligt hjälper till att
genomföra de multinationella företagens mål.
Ett fjärde gemensamt kännetecken
består slutligen i att de mer eller mindre är internationella
och internationalistiska. Det visar sig framför allt i arbetslöshetsrörelsen,
och i den rörelse som initierades av Confédération
paysanne (franska lantbruksförbundet) och José Bové.
Där finns en förståelse för de franska småbrukarna
och en vilja att försvara dem, men förståelsen omfattar
också de landlösa jordbrukarna i Latinamerika.
Alla dessa rörelser är samtidigt
partikularistiska och internationalistiska. De försvarar Europa,
inte isolerat som en ö, utan via omvägen Europa en bestämd
slags social inramning av ekonomin. Detta måste emellertid ske
i tät förbindelse med andra länder; exempelvis med Korea,
där det finns många människor med stora förväntningar
på en solidaritet som sträcker sig över kontinenterna.
En sista kännetecknande gemensamhet består
i deras solidariska hållning, som bildar ett slags outtalad grundsats
i de flesta av deras kamper och som de anstränger sig för
att omsätta i sina aktioner (särskilt alla med tillägget
-lösa betecknade rörelser: hemlösa, arbetslösa etcetera)
liksom i deras valda organisationsform.
Att fastställa en sådan nära
gemenskap beträffande deras politiska kampmedel och mål kräver
kanske inte obetingat att de utspridda rörelserna förenas.
Detta är varken genomförbart eller eftersträvansvärt,
även om det ofta krävs av unga aktivister som överraskas
av just sådana överensstämmelser och överlappningar.
Men en koordinering av krav och förfaranden
behövs, utan att man därmed förbinder sig till några
sammanslagningar. Denna koordinering måste anta formen av ett
nätverk, i vilket enskilda och grupper kan sluta sig samman, utan
att någon har möjlighet att härska över eller inskränka
på de andra, och i vilket den sammanlagda rikedomen av olika erfarenheter,
synsätt och program tillvaratas.
Detta nätverk skulle framför allt
få uppgiften att rycka ut de ännu var för sig agerande
sociala rörelserna ur deras tids- och platsbunda partikularism.
Det kan hjälpa dem att övervinna hoppen mellan tider av intensiv
mobilisering och tider av latent eller nedsaktad existens, utan att
därmed ge plats åt någon byråkratisk samordning.
Nu existerar redan flera sammanslutningar,
en mängd gemensamma initiativ, som dock i de enskilda länderna,
men framför allt över landsgränserna, ännu existerar
sida vid sida, ytterst utspridda och utan närmare band. Till exempel
finns det i varje land talrika dags- eller veckotidningar och kritiska
tidskrifter - det stora utbudet på internet för en gångs
skull undantaget - som ger fulltaliga analyser, förslag och uppslag
för Europas och världens framtid, men arbetet är mycket
utspritt, ingen läser allt detta.
De som producerar dessa artiklar konkurrerar
ofta med och kritiserar varandra, trots att deras bidrag ofta kompletterar
andras arbeten och kunde bygga vidare på dessa.
Makthavarna reser runt, de har pengar, talar
flera språk, känner sig förbundna genom sin kulturella
förkärlek och sin livsstil. På den motsatta sidan befinner
sig, utspridda här och där, folk som genom språkliga
eller sociala barriärer är åtskilda från varandra.
Att föra samman alla dessa människor
är i högsta grad nödvändigt och på samma gång
svårt. Flera hinder ställer sig i vägen. I verkligheten
är ju en mängd progressiva krafter, motståndsstrukturer,
till att börja med fackföreningarna, bundna vid nationalstaten.
Folk är vana att utkämpa sina strider på nationell nivå.
Problemet består i hur den nya transnationella
mobiliseringsstrukturen ska kunna dra med sig de traditionella, nationella
struktuerna. I varje fall måste den sociala rörelsen stödja
sig på staten, naturligtvis samtidigt som den förändrar
staten. Och den måste stödja sig på fackföreningarna,
naturligtvis samtidigt som den även förändrar dessa,
vilket kräver ett enormt, till stor del intellektuellt arbete.
En uppgift för vetenskapsmännen kunde (idealiskt) bestå
i att agera rådgivare åt den sociala rörelsen i frågor
om organisation, så att de hjälper de olika grupperna att
övervinna sina meningsskiljaktigheter.
På en gång flexibelt och varaktigt
måste denna organisation sedan ta itu med två olika projekt.
Det ena är att på snabbt sammankallade arbetsmöten förbereda
samordnade och på gripbara mål inriktade aktioner. Det andra
är att under regelbundna sammankomster mellan företrädare
för alla berörda grupper ta upp viktiga frågor till
diskussion, och formulera gemensamma mål.
Man får lugnt hoppas på att detta
demokratiska sammanträffande av en mångfald människor
och grupper som delar några väsentliga övertygelser,
gradvis resulterar i ett knippe koherenta och meningsfulla svar på
varje grundläggande fråga, för vilka varken fackföreningarna
eller partierna kan erbjuda globala lösningar.
Förnyelse av fackföreningsrörelsen
En europeisk social rörelse är
självfallet knappast tänkbar utan en reformerad fackföreningsrörelses
deltagande, dock under förutsättning att denna övervinner
de yttre och inre hinder som står i vägen för dess stärkande
och enande på europeisk nivå.
Det är paradoxalt att se fackföreningsrörelsens
nedgång som en indirekt och tidsmässigt fördröjd
konsekvens av dess triumfer. Flera underliggande krav bakom de fackliga
striderna har blivit till institutioner, som nu, i form av socialstatliga
lagsamlingar, orsakar sammanstötningar mellan fackföreningarna.
Som halvstatliga, ofta av staten själv
finansierade instanser, medverkar fackföreningsbyråkratierna
till omfördelningen av de samhälleliga rikedomarna, de säkrar
den sociala kompromissen genom att undvika konfrontation. Det förekommer
hela tiden att de ansvariga i de fackliga centralorganisationerna muteras
till rena förvaltare, mycket avlägsna från sina uppdragsgivares
sorger och bekymmer.
Då kan det hända att dessa fackliga
ombud hellre försvarar de egna intressena än de intressen
de egentligen skulle företräda. Detta har till en inte obetydlig
del bidragit till att fackföreningarnas anställda har vant
sig av med, och till och med kan förstöra medlemmarnas aktiva
deltagande i organisationen.
Emellertid kan inte dessa inre förhållanden
ensamma förklara varför vi har att göra med ett minskande
antal fackföreningsmedlemmar, som dessutom är allt mindre
aktiva. Även den nyliberala politiken bidrar här med sin del
av fackföreningarnas försvagning.
Att ett växande antal anställningsförhållanden
blir ”flexibla”, och framför allt, allt mer osäkra,
förorsakar att en gemensam framryckning, och bara själva informationsarbetet,
blir allt svårare, medan resterna av de sociala försäkringarna
fortsätter att skydda en del av de anställda.
Detta illustrerar hur absolut nödvändig
men också svår en reformering av det fackliga arbetet är.
Reformen förutsätter rotation av ämbeten, liksom ett
ifrågasättande av modellen med oinskränkt delegering,
liksom nya tekniker för att mobilisera de osäkra och marginaliserade
anställda.
Denna nya organisation måste också
vara i stånd att övervinna splittring beroende på olika
målsättningar och nationella tillhörigheter, liksom
på uppdelningen i fackföreningar och ”rörelser”.
Dessutom måste man undvika faran av monopolisering, som svävar
över alla dessa sociala och fackliga rörelser, men också
den stelhet som grundar sig i en närmast neurotisk rädsla
för denna fara.
Byggandet av ett massivt och slagkraftigt arbetande
internationellt nätverk av fackföreningar och sociala rörelser,
skulle möjliggöra ett uppträdande med bestämda krav.
Detta nätverk kan skapa diskussionsfora för ömsesidigt
utbyte och samordning, som kan ge nya impulser, till exempel ”Den
europeiska sociala rörelsens generalförsamling” (États
généraux du mouvement social européen).
Det skulle möjliggöra ett internationellt
agerande, som inte längre hade något med de officiella institutionernas
arbete att göra, i vilka ju många fackförbund är
representerade (som i Europafacket).
Övervinna splittring
För att övervinna splittringen
mellan de sociala rörelserna, och för att samla alla till
buds stående krafter mot de å sin sida medvetna och sinsemellan
fint avstämda härskande krafterna, måste en vidare,
likaså olycksdiger splittring undvikas. Det handlar om splittringen
mellan vetenskapsmän, och de i de sociala rörelserna engagerade
människorna.
Forskningsarbetet har i dag en stor betydelse
för att upptäcka och plocka isär sådana strategier,
som utarbetas och förverkligas av multinationella företag
och internationella organisationer. Det handlar om organisationer som
liksom WTO beslutar och verkställer om universellt giltiga regler,
genom vilka en nyliberal utopi av allmän avreglering i tilltagande
grad hotar att bli verklighet.
De samhälleliga hindren för ett sådant
förbund mellan forskare och aktivister är inte mindre än
de som står mellan olika rörelser eller mellan dessa och
fackföreningarna.
Trots deras ofta annorlunda utbildningar och
mestadels helt andra sociala karriärer måste forskare, som
aktivt engagerar sig i en rörelse, och aktivister, som medverkar
i forskningen, lära sig att arbeta tillsammans och lägga ifrån
sig alla förbehåll som de möjligtvis hyser gentemot
varandra. De måste befria sig från många rutiner och
antaganden som har att göra med tillhörigheten till helt olika
världar - var och en med sin egen logik och egna lagar - och det
kan bara ske med hjälp av nya former för kommunikation och
diskussion.
De på en gång ekonomiska och intellektuella
krafterna och deras arméer av konsulter, experter och jurister
kommer enbart att kunna utmanas av en europeisk social rörelse,
som har tillgång till ett gemensamt framarbetat informations-
och kritikinstrument.
Bara en sådan social rörelse kan
ersätta varje stat som enbart lyder under påbudet om kortfristig
profitmaximering och cyniskt genomförda riktlinjer, med en i ekonomiskt
såväl som politiskt avseende demokratisk målsättning:
en med tillräckliga politiska, juridiska och finansiella medel
utrustad europeisk välfärdsstat, som kan sätta stopp
för de trångsynta ekonomiska intressenas råa och brutala
kraft.
Denna text är förkortad, men publiceras
under våren i full längd i boken Moteld II. För en europeisk
social rörelse, av Pierre Bourdieu.
Översättning från tyska
och bearbetning:
Rikard Warlenius och Ahto Uisk.
Tillbaka till Motelds huvudsida
|
