”Jag var livrädd hela tiden”
Årets Civilkurage-pristagare Fredrik
Petterson konfronterade nazister på sin skola
 Fredrik
Pettersson växte upp i ett invandrartätt område
och övertog vissa rasistiska värderingar. Men när
han blev aktiv i SSU fick han upp ögonen för rasism
och nazism, och började motarbeta nazisterna på sin
gymnasieskola i Fagersta.
För det fick han betala dyrt. Han
har blivit hotad, förföljd och misshandlad. Han nekades
en egen lägenhet i staden, och tvingades flytta till Västerås.
Ändå har han fortsatt stå upp mot nazismen.
Den 12 september, två år
efter mordet på Björn Söderberg, får Fredrik
Pettersson SAC-Syndikalisternas Civilkurage-pris. Detta för
att han med särskilt mod öppet agerat mot nazistisk
organisering på sin arbetsplats - Brunellskolan.
Du reagerade mot nazisterna på
din skola. Vad hände?
- Det fanns omkring 30 nazister i Fagersta
och på småorterna omkring, och de flesta gick i min
skola. De hotade folk och härjade fritt på skolan.
Det var inte många som gjorde något, några lärare
sade åt dem. Då startade min syster en SSU-klubb och
vi började jobba för att skapa opinion mot nazisterna.
Vi skrev debattartiklar och insändare där vi klankade
ner på kommunalrådet för att han blundade för
nazisterna, och vi ordnade flera manifestationer.
Hur var stämningen på skolan?
- Många tyckte illa om nazisterna.
Men det var jag som gick i spetsen för det mesta och jag
blev hotad då och då. De klippte ut mitt ansikte ur
bilder från demonstrationerna och skrev lappar om att de
visste var jag bodde. Det var inget allvarligare, små knuffar
i korridoren till exempel. Det började lite smått,
och jag klagade hos rektorn.
Var du rädd för nazisterna?
- Jag var livrädd hela tiden. Det
första hotet på telefonen löd: ”Om du kommer
på festen på lördag kanske du får en kniv
i ryggen”. Jag började störttjura och sprang till
min syster direkt. Men sedan, när jag såg två
personer sätta upp klistermärken för Nationalsocialistisk
Front konfronterade jag dem direkt. Jag visste vem den ena var,
han är ledare för NSF, och jag bad dem ta ner skiten.
De spände blicken i mig och sa att jag skulle skita i det.
Då gick jag till rektorn och sa vilka de var och krävde
att han skulle polisanmäla. Han gjorde det, men sa inte till
polisen vilka det var. Nazisterna fick någon tillsägelse
av rektorn men de fortsatte ändå. Jag krävde en
heldag mot nazism, men rektorn svarade att de inte ville arrangera
en dag mot nazism eftersom skolan ska vara frispråkig och
inte ha någon politisk uppfattning. Det gjorde mig omåttligt
förbannad.
Var det då du kontaktade pressen?
- Ja, jag pratade med Fagerstaposten
och de intervjuade mig. Jag sade all min kritik mot skolan och
politikerna och det blev en del debatt. Nu fick jag arga blickar
både från nazister och skolledningen. Det blev olidligt
att gå kvar. Jag bestämde mig för att hoppa av
skolan och flytta.
Du nekades lägenhet i Fagersta
för att du var aktiv antinazist.
- Ja. Jag skulle få lägenheten,
men så berättade min mamma om mitt engagemang, och
då ändrade sig värden. Han sa att det bor folk
där som varit med om andra världskriget och som är
rädda för att det ska komma nazister till huset. Han
sa också att han själv inte hade något otalt
med nazisterna. Jag polisanmälde honom. Han blev aldrig fälld,
men det blev en väldig debatt. Nu sägs det att han hänger
på en lös tråd i hyresgästföreningen.
Det är bra. Jag tycker att han ska bort.
Dessutom blev du misshandlad?
- Det var på examensdagen den våren,
1999, på festen, som jag blev misshandlad av en av nazisterna.
Det stod 10 personer och hejade på och 70-80 personer som
inte gjorde något. Jag polisanmälde och han dömdes
till att betala 6 000 i skadestånd till mig och 17 000 i
dagsböter. En jävla vek dom, tycker jag. Jag tycker
inte att han skulle behövt få fängelse, men i
alla fall skyddstillsyn.
Flyttade du ifrån Fagersta då?
- Nej, jag hade fått ett sommarjobb
så jag bodde kvar över sommaren. Det var jättejobbigt!
I stort sett varje dag när jag gick till jobbet körde
en bil full med nazister bredvid mig. Samma sak när jag gick
hem. Jag polisanmälde och skulle behövt någon
slags hjälp, men jag fick inget stöd alls. Snarare var
det som att polisen ville få mig att säga att det aldrig
hänt. Jag stängde in mig hela den sommaren, det var
väldigt påfrestande. Till slut flyttade jag till Västerås
och började jobba på McDonald¹s.
Och där blev du misshandlad igen?
- Ja, det var fredagen innan den förra
misshandeln skulle upp i hovrätten, killen hade överklagat.
När jag kom hem sent på natten och satte nyckeln i
dörren fick jag en sten i bakhuvudet. Jag segnade ner och
två personer började genast sparka och slå. Efter
en stund lyckades jag titta upp och såg då en kniv
komma mot ansiktet. Jag fick upp armen och fick kniven i armen
i stället. Jag lyckades sparka den ena i skrevet. Då
backade de och drog. Och så sa de: Om du vittnar i hovrätten
kommer det att bli ännu värre för dig.
- Men jag linkade dit i alla fall.
Hur kommer det sig att du reagerar
så starkt mot nazister?
- Ska jag vara helt ärlig så
har jag varit lite smårasistisk själv. Jag växte
upp i ett av de mest invandrartäta områdena i Västerås
och jag kände mig trakasserad av invandrare och slogs mycket.
De där värderingarna kom från min pappa. Men efter
nian bestämde jag mig för att sluta slåss och
försöka göra något av mitt liv. Min syster
fick in mig i SSU och där lärde jag känna många
trevliga, både invandrare och svenskar. Jag blev politisk
i stället, och jag flyttade till min mamma i Fagersta. När
jag såg hur nazisterna i princip regerade här i stan
blev jag väldigt upprörd.
- I SSU hade jag fått mycket utbildning,
fått lära mig om alla judar som försvann, Förintelsen,
och om nazistiska grupper i dag - jag tycker att skolan är
dålig på sådan utbildning. Den borde gå
in djupare på detta så att man har tillräckligt
med information för att kunna säga ifrån.
Du har fått betala ett högt
pris för ditt engagemang. Uppmuntrar du andra att göra
detsamma?
- Alltså, uppmuntra vet jag inte...
Jag ser det som att alla har en skyldighet att göra något,
gå med i någon organisation till exempel, för
att se till att nazister inte får någon makt. Men
samtidigt kan jag inte uppmuntra alla att gå ut i lokalpressen
och göra sig själv till måltavla. Det är
ett val man måste göra. Jag gjorde det valet. Egentligen
tycker jag att det borde ligga på exempelvis kommunalrådet,
men han tog inte det ansvaret och då gjorde jag det.
Samtidigt som du var som mest aktiv
mot nazister blev Björn Söderberg mördad. Hur reagerade
du?
- Jag minns att jag tog åt mig
väldigt mycket när jag hörde nyheten. Det är
så skrämmande. Han gör en bra grej - ser till
att en nazist blir utesluten ur facket, vilket är självklart
eftersom facket har grundläggande demokratiska värderingar.
För det blev han skjuten, mördad. Mordet på Björn
Söderberg, skotten i Malexander och bomben mot journalisterna
i Nacka, allt det upprörde och skrämde mig. Då
tänkte jag att det är dags att lägga ner, det är
ingen idé att engagera sig mer. De som gör något
bra straffas för jävla hårt. När man står
där i hetluften och blir misshandlad känner man sig
väldigt ensam. Jag har bara överlevt tack vare SSU och
stödet från min mamma och min syster.
Trots detta fortsatte du kampen på
din skola.
- Det finns två sidor av allt.
Jag tänkte att om jag fortsätter att engagera mig kommer
jag också att bli skjuten - men å andra sidan: någon
måste göra det. När Fagersta är fullt av
nazister kan man inte blunda för det. Det är en självklarhet.
Sedan när det började komma hotelser kände jag
att det spelar ingen roll vad jag gör, de kommer att hata
mig ändå, så det är bara att köra hårt.
Vad tror du är avgörande
för att få unga människor att ta ställning
för alla människors lika värde?
- Dels tror jag att grundvärderingarna
man fått med sig hemifrån spelar väldigt stor
roll, liksom uppväxtförhållandena. Det finns de
som har en mamma som aldrig kramat om dem, då kanske man
blir lite hårdare. Sedan har skolan en stor roll. De som
inte får någon uppfostran hemma måste få
det i skolan. Om skolan inte engagerar sig är det klart att
man börjar vackla i sina värderingar. Det gjorde jag
ju själv, mycket för att jag själv blivit misshandlad
och trakasserad av andra skolungdomar ända sedan ettan. Det
är klart att man får lite sneda värderingar då,
när ingen reagerar.
Är du politiskt aktiv i dag?
- Jag står på listan till
kommunfullmäktige för socialdemokraterna i Västerås,
men jag har slutat vara aktiv i SSU. Mest för att jag tycker
att partipolitiken är för trälig, politiker är
så enkelspåriga och vill inte arbeta över partigränserna.
Vi kan inte vinna det här slaget genom att jobba var och
en på sitt håll. Därför har jag gått
över till Ungdom mot rasism. Om jag blir tillfrågad
kommer jag gärna ut och håller föredrag. Det viktigaste
tror jag är att stoppa nyrekryteringen av unga nazister.
Hur reagerade du när du fick
veta att du utsetts till årets pristagare?
- Jag blev så glad så att
jag hoppade. Men det som grep mig starkast var faktiskt att min
mamma hade nominerat mig. Hon gick in på syndikalisternas
hemsida och läste om att priset skulle gå till någon
som visat civilkurage i fackligt arbete. Jag blev lite chockad
över att jag fick det - och jätteglad!
Vad betyder priset för dig?
- Mycket. Man får inte så
mycket uppmuntran när man håller på med sådant
här. Nu känns det bra. Det inspirerar mig att fortsätta.
Rebecka Bohlin
|
