”Solidariet utan våld
- inte tomma ord”
Med fredliga protester hade polisens överreaktion
blivit tydlig. Det skriver Rasmus
Hästbacka, medlem i SAC, Johan Sjöström, syndikalist
och medlem i Attac samt Jonas Sjöstedt,
medlem i (v). De svarar Henrik Johansson, medlem i
Autonomt motstånd i debatten om händelserna vid EU-toppmötet
i Göteborg.
Arbetaren 26/01 ville undertecknade komplettera och nyansera massmedias
bild av händelserna i Göteborg. Vi uppmärksammade
den positiva sidan av Göteborg, tog avstånd från
våldet (polisens och aktivisternas), kritiserade medias
bevakning, samt underströk vikten av fortsatt dialog med
polisen. Den ursprungliga rubriken på vårt inlägg
löd: Göteborg 2001 var en folkfest. Det var denna gnista
av framtidshopp vi satte i fokus. Vi försökte oss inte
på några djupare analyser av polisväsendet, massmedia
eller dylikt.
I Arbetaren 27/01 riktar Henrik Johansson
en rad angrepp mot oss (och övriga vänstern). Vi anklagas
för ”opportunism”, och att vår solidaritet
för polisens offer liksom vårt försvar av demonstrations-
och mötesfriheten är tomma ord. Han antyder att demonstrations-
och mötesfriheten ska försvaras med våld. Vidare
bjuder Johansson på en analys av medias, statens, klasskampens
och polisens logik. Analysen utgörs dels av banala sanningar,
dels av förenklingar som förblindar. Av analysen följer
sedan slutsatsen att dialog med polisen är lönlöst
och att staten inte kan reformeras eller användas för
vänsterns syften. Nedan vill vi bemöta kritiken;
Enligt Johansson skiljer sig tonen i
vår artikel ”inte mycket från mainstream-medias
beskrivningar” av Göteborg. Detta svepande angrepp underbyggs
inte av ett enda citat ur vår text.
För oss är kontrasten mellan
vår text och ”mainstream-media” uppenbar. Vi lyfte
fram den politiska folkfesten, till skillnad från medias
mörka bild av staden. Vi talade om en våldsspiral som
inbegrep ”polis, våldsverkare och stackars panikslagna
aktivister som ofrivilligt drogs in”. Massmedia uppmålade
två grupper: goda poliser och onda aktivister. Därefter
har hysteriska röster höjts för ”hårdare
tag” från polisen.
Vi, däremot, talade om att få
bukt med polisens övervåld som var en del av verkligheten
i Göteborg. I rapporteringen lät man kravallerna flyta
ihop med demonstrationerna och Fritt forum. Vi underströk
att det var åtskilda fenomen, som i huvudsak uppträdde
i olika delar av Göteborg och vid olika tidpunkter. Samt,
att vi fredliga motade våldet i grind. Johansson må
se borgerliga Expressenspöken mitt på ljusa dagen i
alla sina meningsmotståndare. Vi ser dem inte. Så
långt vår ”opportunism”.
Polisvåld rättfärdigar inte kravaller
Vi uttryckte upprördhet över
att media lät våldet dominera och att polisens version
svaldes. Vi uttryckte inte förvåning. Vi kritiserade
journalisterna. Vi vet lika väl som Johansson att medierna
är profitstyrda företag som sätter stränga
ramar för journalistiken. Dock är inte journalisterna
helt ofria. Det har därför ett värde att kritisera
dem när de inte utför ett hederligt jobb.
Johansson pekar på en viktig skillnad
mellan kravallerna vid Avenyn och de vid Hvitfeldska gymnasiet.
Vi kan hålla med om att det finns en viktig skillnad, men
det ger inte någon rätten att angripa polisen med stenar
och tillhyggen som skedde. Det ökar bara konflikten och polisens
motvåld. Om aktivisterna innanför och utanför
Hvitfeldtska hade nöjt sig med fredliga protester så
hade våldet kunnat undvikas och det huvudlösa i polisens
överreaktion hade blivit tydligt. Nu blev det istället
tvärtom. Vem vill ansluta sig till aktivister som saboterar
en pågående demonstration (folk uppmanades att lämna
”Bush not welcome”!), maskerar sig och brukar våld?
Många med oss kände avsmak inför denna grupp och
slöt således inte upp vid Hvitfeldska. Beror det på
att vi demonstranter inte hyser verklig solidaritet, som Johansson
påstår? Nej, sannolikt beror det på nämnda
våldsverkare.
Hur ska då polisens felsteg bemötas?
I framtiden borde nätverk av typen Göteborgsaktionen
förbereda åtgärder mot eventuella övertramp
och avtalsbrott från polisens sida. Då har åtgärderna
större demokratisk förankring bland deltagarorganisationerna
och protesterna får en bredare uppslutning. Detta är
ansvarsfull solidaritet, i motsats till vissa aktivisters spontana
elitism vid Hvitfeldska.
Våld kontraproduktivt
Johansson påstår att: ”Mycket
av det våld som demonstranter använde i Göteborg
var ett sätt att försvara demonstrations- och mötesrätten”.
Varpå han fastslår att vänstern försvarar
dessa rättigheter ”på pappret”, men att man
nu som sanna opportunister har glömt sin ståndpunkt.
Återigen ett svepande angrepp. På vilket sätt
har vi i vänstern (som motsätter oss våldet) uttryckt
likgiltighet inför nämnda rättigheter? Det går
faktiskt att försvara rättigheterna med andra medel
än våld. Eller, är man förrädare då
i Johanssons ögon?
Våldet är kontraproduktivt
i detta sammanhang, inte bara moraliskt förkastligt. Våldet
ger polisen argument för att inskränka demonstrations-
och mötesrätten. Vi kan inte heller se våldet
som en politisk handling. Ingen kan förstå vad det
skulle ha för budskap i sak. Politisk kamp kräver långsiktigt
arbete på basplanet, inte våldsromantik. Dessutom
kunde de demonstrationer som hade tillstånd i Göteborg
faktiskt genomföras med massivt deltagande och i gott samarbete
med polisen.
Faktum är att det var just våldet,
inte minst de maskerade stenkastarna, som tog bort uppmärksamheten
från de massiva fredliga demonstrationerna. Ni saboterade
tusentals vänstermänniskors massiva protester, Grattis.
Så till Johanssons syn på
staten och de slutsatser han drar av den.
”Statens existens är en direkt
konsekvens av kampen mellan klasserna, mellan arbete och kapital.
Staten är den härskande klassens instrument och EU är
på det sättet ett kapitalets Europa. Polisen i sin
tur är alltså statens, eller kapitalets, väpnade
arm.”
Endimensionellt om staten
Johanssons bild innehåller några
sanningar, men utelämnar andra. Staten styrs av flera krafter
och har många funktioner. Staten kan (i viss mån)
fungera som arbetarklassens instrument. Staten kan utrustas med
funktioner såsom välfärd och socialt skyddsnät.
Staten har helt enkelt en viss känslighet för folkviljan
(särskilt den parlamentariska staten). Dessa sidor hos staten
är lika verkliga som dem Johansson nämner, och deras
betydelse växer av gräsrötternas ansträngningar.
Johansson menar att dialog med polisen är lönlöst.
Som belägg anför han ett samtal mellan en Signe Lindberg
och en polis som ägde rum i Göteborg. Polisen sa: ”Gör
bara som jag säger!”. En sådan enskild händelse
i stridens hetta bevisar ingenting om polisväsendet! Johansson
leverar också några fria spekulationer, utan belägg,
kring ”polisens verkliga intentioner” som knappast går
att kommentera.
Johannsons analys av staten, polisen
och media är överhuvud ytterst endimensionell och statisk.
Vilken konstruktiv aktivism kan härledas ur hans analys?
Vi undertecknade menar att institutionerna går att modifiera
och att aktörerna inom dem har en viss frihet, varför
vänstern och grupper som Attac bör söka dialog.
Även självutnämnda revolutionärer har en plikt
att söka förbättra eller humanisera systemet av
idag (fram till den dag då ett nytt system må ta över).
De aktivister som försvarar kravaller
har en rad moraliska invändningar att besvara, samt en taktisk:
Vad uppnådde våldsutövarna i Göteborg? Vi
kan se några tydliga resultat;
1) Massiva fredliga manifestationer osynliggjordes.
2) Många människor, inte minst
barnfamiljer, vågade inte demonstrera på grund av
risken för våld.
3) Krav på större polisbeväpning
och våld har fått större folkligt stöd.
4) Den svenska arbetarklassen känner
sig helt främmande inför stenkastarnas metoder.
5) Många fredliga demonstranter
drabbades av polisens våld och godtyckliga gripanden.
6) Poliser blev allvarligt misshandlade
vilket måste ses som ännu en tragedi (såvida
man inte är förråad och inte längre ser att
även poliser är människor).
Det blev effekten av stenkastning och
skadegörelse.
Något mer misslyckat som politiskt
strategi får man leta efter.
Rasmus Hästbacka
Johan Sjöström
Jonas Sjöstedt
Tidigare inlägg:
SUF-Gävle genom Fredrik Åberg och
Per Pettersson 25/01. Rasmus Hästbacka (SAC), Johan Sjöström
(Attac), Jonas Sjöstedt (v). SUF-Göteborg, 26/01. Henrik
Johansson. Martin Karlsson och Manne Granqvist, 27/01. Curt Carlsson.
Stefan Sjöberg. Kenneth Dornell, 28/01.
Manuel Vallejos, (Globalisering underifrån och Vita overallerna).
Per Åke Westerlund, (rättvisepartiet socialisterna).
Ann Ighe, 30/01
|
