”Inte bara jag som blivit kränkt”
Amanuel Asmelash belönas för sin kamp
mot diskriminering.
 örra
året fick Amanuel Asmelash reda på att han nekats
en tjänst enbart på grund av sin hudfärg. En anställd
på Svenska Filminstitutet ställde krav på Amanuel
Asmelash arbetsgivare Partena Clean att ingen färgad skulle
få utföra städjobb där (se Arbetaren 5/00).
Partena Clean godtog kravet. Amanuel Asmelash tog strid med sina
arbetsgivare och i dag får han ta emot det nyinstiftade
civilkuragepriset som SAC/Syndikalisterna instiftat till minne
av Björn Söderberg.
Du är den förste som får
Civilkuragepriset. Hur känns det?
- När jag fick reda på det
för två veckor sedan blev jag mycket överraskad
och det är jag fortfarande. Men det känns otroligt bra
efter att ha krigat med min arbetsgivare så länge.
Hur har det gått sedan din strid
med Partena Clean blev känd i januari i år?
- Vi hade möte med dem tillsammans
med diskrimineringsombudsmannen, DO, i maj någon gång.
Då erkände de att de har gjort fel. Vi gick i genom
allt som hänt, även de äldre fallen innan det med
Filminstitutet inträffade. Partena Clean sade att det som
hänt inte kommer att upprepas. De ville ha en form av förlikning.
Vad blev resultaten av det?
- De gav efter och gav mig tre kronor
extra i lön retroaktivt sedan 1991, tre kronor som de då
hade sänkt min lön med. Det blev sammanlagt 25 000 kronor.
Jag blev nöjd eftersom jag drivit bland annat det här
med dem under så lång tid.
Då förberedde du en stämning
mot Partena Clean, hur har det gått med den?
- Jag kontaktade Diskrimineringsombudsmannen,
DO, i samband med det här, och de ville först att vi
skulle försöka med förhandling och det var också
DO som lade fram förslaget om att Partena Clean skulle betala
ut pengar till mig retroaktivt. Och om det blir en teamledartjänst
med fler timmar i veckan än vad jag har nu så ska jag
erbjudas den tjänsten av Partena Clean.
Vad var DO:s reaktion när du
först kontaktade dem?
- De sade att det inte är första
gången något sådant händer. Men de var
glada över att jag kom och berättade om det och ville
driva fallet och anmäla dem. Det finns folk som har samma
problem som jag, men som inte vågar anmäla sina arbetsgivare
eller gå till massmedia.
Hur reagerade du när det stod
klart att skälet till varför du hade nekats tjänsten
på filminstitutet hade att göra med din hudfärg?
- Jag mådde väldigt dåligt
och skulle egentligen ha blivit sjukskriven, min läkare ville
sjukskriva mig men eftersom jag hade dålig ekonomi blev
jag tvungen att fortsätta arbeta.
Först blev du utsatt för
grov rasism och sedan blev du tvungen att ta till strid med din
arbetsgivare. Var fick du stöd och kraft ifrån?
- Jag kämpade själv och kände
att jag ville kämpa för att jag var ganska säker
på att jag skulle besegra dem. Dessutom fick jag hjälp
från mina fackrepresentanter som stod på min sida
och sade att vi kör vidare.
Partena Clean hävdade att de
inte gett dig tjänsten på filminstitutet för att
ta hänsyn till dig. Vad anser du om det?
- De sade det, men det var inte på
grund av det. Det var inte första gången jag upplevde
diskriminering inom Partena Clean, det hade ju hänt tidigare.
När de på Partena Clean sade
vad Svenska Filminstitutet hade sagt frågade jag om det
fanns på papper och han från Partena Clean gav mig
papper där det fanns med.
Det måste ha glatt DO att ha
beviset svart på vitt för oftast kan man tänka
sig att diskrimineringen sker på ett mer dolt sätt?
- Ja, för när vi hade alla
papper med oss så kunde Partena Clean inte förneka
det sedan i efterhand.
Var det ett svårt beslut att
sedan gå ut i media och berätta om det du varit med
om?
- Nej. Jag hade bestämt mig för
att köra vidare. Jag hade inget att förlora. Jag var
tvungen att fortsätta och jag visste att sanningen skulle
komma fram till slut. Jag ville veta om det verkligen stämde
att Svenska filminstitutet inte ville ge jobb till färgade.
Och det enda Partena Clean sade var att kunden inte ville ha mig
där. Jag krävde att de som mina arbetsgivare skulle
agera på något sätt men det gjorde de inte.
Hur reagerade dina arbetsgivare och
dina arbetskamrater på Partena Clean efter att du gått
till media?
- Mina arbetskamrater stöder mig
till 100 procent. Även vissa av mina arbetsgivare tycker
att jag gjort rätt och stöder mig. Det är inte
bara jag som blivit kränkt. Nästan 80-90 procent av
dem som jobbar i företaget är färgade och det var
inte bara för mig som jag kämpade.
Är det många av dina arbetskamrater
som utsatts för diskriminering?
- Det är många som diskriminerar
och det finns de som blir utsatta för värre diskriminering
än vad jag blivit utsatt för. Men man vill inte stiga
fram och anmäla arbetsgivaren, tyvärr. Det är väldigt
många som blivit utsatta för det, men de vet inte vart
man ska vända sig. Det händer hela tiden men ofta är
det inte lika tydligt som i mitt fall.
Hur har de reagerat på diskrimineringen,
har de anmält eller drivit fallet eller har man varit rädd?
- Nej man vågar inte det. De tror
att de kommer förlora jobbet. I dagens läge är
det inte lätt att få jobb. Men för min del så
resonerade jag att det skulle vara värt det även om
jag hade förlorat jobbet. Och efter att jag gått ut
i media lättade det faktistkt. Innan hade jag mått
dåligt och det var svårt att gå till jobbet.
Men efter det kom ut i media kunde jag vila upp mig och ta det
lugnt eftersom jag hade gjort allt det jag kunde göra. Hade
jag behållt det bara för mig själv hade jag fortsatt
må dåligt. Jag ville berätta och därför
vände jag mig till media.
Skulle du uppmana andra som hamnar
i liknande situationer som den du varit i att göra samma
sak?
- Javisst. Om jag ser någon som
känner sig särbehandlad uppmanar jag dem att driva det
vidare. Man förlorar ingenting. Jag säger till dem jag
jobbar med att säga ifrån om de känner sig kränkta,
att jag kan hjälpa dem med hur man går till väga.
Jag har haft nära kompisar som ställt upp och hjälpt
mig och jag har lärt mig mycket och det kan jag sprida vidare.
Det är viktigt att man ser att det går. Om en går
till massmedia och man ser att det funkar kommer andra att följa
efter. Då är det lättare.
Vad betyder priset för dig?
- Jag har svårt att beskriva det.
Men jag hoppas att det är slut på förhandlingar
och sådant nu. Jag känner mig trött på att
hela tiden bråka med arbetsgivare och arbetsledare. Jag
hoppas att de har lärt sig något. Det har de. För
ett tag sedan hade jag samtal med min arbetsledare som sade att
de hoppas att jag inte kommer gå ut i media igen. Jag svarade
att om de gör samma misstag så kommer jag att göra
samma sak igen.
Bella Frank
|
