”Så kan marginaliseringen brytas”

SAC/Syndikalisterna är i dag en marginaliserad fackförening, och ett skäl till detta är SAC:s olyckliga beroende av anarkiströrelsen och dess oförmåga att skilja på olika förtryck. Ska den syndikalistiska rörelsen framöver kunna spela en roll i kampen för ett bättre samhälle måste den lära sig att prioritera klasskamp framför annat, skriver Arwid Lund, före detta redaktör för Syndikalistiska ungdomsförbundets tidning Direkt Aktion.

en första generationen syndikalister i Sverige var revolutionärer i själ och hjärta. När sedan i stort sett allting gick emot den internationella och svenska syndikalistiska rörelsen, blev reaktionen - besvikelsen - stor. Dagens syndikalister har denna desillusion i sig och har sökt olika intellektuella vägar att hantera situationen som syndikalistisk minoritet på den politiska världskartan. De nöjer sig med att se revolutionen som en sporrande bild utan reell betydelse, vilket återverkar på SAC/Syndikalisternas ideologiska inriktning.

SAC/Syndikalisterna har däremot inte lyckats lika bra med att nå ut med sitt budskap och sin praktik i dagens samhälle. SAC har enligt min mening kvar för mycket av 1940-talets ”utvidgade verksamhet”, det vill säga en betoning på allmänpolitiska frågor i stället för på klasskampen, vilket antagligen har sin orsak i dess marginaliserade roll som fackförening.

Avsaknad av diskussion
De människor SAC attraherar är oftast politiskt och ideologiskt påläst folk som i högre grad intresserar sig för den frihetligt socialistiska idétraditionen än den praktiska klasskampen. Följden blir ofta att dessa medlemmar väljer att lägga sin främsta kamp inom olika sociala rörelser i stället för att utveckla den syndikalistiska praktiken. I den mån syndikalister är aktiva håller de sig för det mesta till propagandan och diskussionen av olika läroteser inom syndikalismen och den frihetliga socialismen - eller försöker föra upp andra sociala rörelsers frågor på SAC:s dagordning. Enligt mig innebär den här avsaknaden av en intern syndikalistisk diskussion med nära anknytning till den praktiska klasskampen att SAC:s marginalisering som fackförening blir svårare att bryta, en marginalisering som måste brytas för att syndikalismen ska ha en framtid.

Det går visserligen att förstå att man använder sig av syndikalismens allmänpolitiska och visionära (uppbyggande) sida när den fackliga kampen ligger i träda, men det följer en mängd problem med taktiken. Ju mer visionär man är, desto mer unik är man. Det kan bli så att man skrämmer bort folk. Annorlunda uttryckt: Ju ”bättre” revolution man kräver - ju mer frigörande och förtrycksfri - desto svårare att nå fram ens till den grundläggande socialiseringen.

Det är därför grunden i den revolutionära syndikalismen är relationen mellan klass och politik. Ett bra exempel på att de allmänpolitiska frågorna inte bara kan locka nytt folk utan även skrämma bort folk får man om man tittar på den anarkistiska rörelsen under 1990-talet, som verkar ha trott att antalet medlemmar ökar med antalet frågor som man engagerar sig i. Anarkiströrelsen har dessutom gått ett steg längre och utvecklat den allmänpolitiska kampen åt ett mer personligt håll, där relationen mellan människors olika socialt konstruerade identiteter och politiken fokuseras. I USA kallas denna politiska inriktning för Identity politics.

Anarkistisk teori
Ett av de allvarligaste problemen med dagens anarkisters teori om förtryckssamverkan är att den menar att vi inte ska prioritera mellan de olika förtrycken. De ska alla behandlas som lika viktiga, trots att det finns betydande skillnader mellan förtryck som genusförtrycket, rasismen, förtrycket av handikappade, unga och homosexuella, och förtrycket av arbetarklassen i det kapitalistiska systemet.

De icke-ekonomiska förtrycken konstrueras socialt utifrån inbillade eller verkliga fysiska skillnader som har en viss betydelse eller är helt betydelslösa (bara byggda på fördomar) och existerar i ett socialt konstruerat maktsystem av över- och underordnade identiteter: heterosexuella mot homosexuella, icke-rörelsehindrade mot rörelsehindrade, män mot kvinnor och ”vita” mot ”svarta”. Att det är socialt konstruerade förtryck innebär att de går att ändra på genom idealistisk kamp, idékamp för hur vi tänker och agerar i dessa frågor. Kampen för de förtryckta grupperna förs i första hand utifrån dessas identiteter som kvinnor, rörelsehindrade, ”svarta” eller homosexuella, och en hel del tid går åt till att såväl analysera som att förändra den självbild de har blivit inlärda.

Förtrycket av arbetarklassen bottnar däremot inte i någon social konstruktion av en verklig eller inbillad mänsklig, fysisk, skillnad utan i den ekonomiska verkligheten, som bara till viss del kan sägas vara konstruerad av idéer, samt dessutom har en egen och mycket dynamisk drivmekanism - jakten på ökade vinster. Ett ekonomiskt samhällssystem som är byggt på en ständig kamp och tudelning, som i sin tur skapar sociala identiteter. Denna kamp kan inte vinnas med idéer utan bara med materiell klasskamp, i betydelsen att ord inte biter på verkligheten (för naturligtvis måste även klasskampen vara genomtänkt). Och arbetarklassen är inte ett förtryckt offer, utan kapitalistklassens största fiende i denna kamp mellan arbete och kapital. Arbetarklassen är till och med den mäktigaste av de två om den bara förstår det själv. För att segra måste den bli självmedveten - bli klassen för sig.

Det här är ett av de största problemen med många former av anarkism. Jag anser att klasskampen, arbetarklassens kamp mot kapitalets kamp för ökade vinster, är historiens motor, och att arbetarklassen, som bokstavligen bygger upp våra samhällen, är det revolutionära subjektet under kapitalismen. Jag anser också att detta är en av de största skillnaderna mellan många former av anarkism och den syndikalism jag bekänner mig till.

En betoning på allmänpolitiska frågor skulle bara göra det svårare för SAC att bryta med det olyckliga ideologiska beroendet av anarkiströrelsen och dess idéer. Ett beroende som på sikt kan skada den syndikalistiska rörelsen.

SAC måste emellertid akta sig för att slänga ut barnet med badvattnet. Meningen bakom Identity politics var från början att ena så många grupper av människor som möjligt i gemensam kamp. Det var ett bra syfte, men det blev inte så, i stället skapades en mängd interna konflikter. SAC ska därför i stället föra en klasskamp som är medveten om kvinnoförtryck och rasism, för att kunna bygga bredast möjliga allianser inom arbetarklassen.

Klasskamp i dag?
Vilka förutsättningar finns då egentligen för en framgångsrik klasskamp i dag? Kanske är det optimistiskt att räkna 60 till 70 procent av Sveriges befolkning till arbetarklassen, som vissa debattörer gör. Men jag tror det spelar mindre roll; om bara 10 procent av landets befolkning sätter sig i rörelse i egenskap av organiserad arbetarklass lär det få omfattande konsekvenser.

Överlag tror jag att färre människor än förut identifierar sig som en del av arbetarrörelsen, efter dennas politiska bankrutt och förräderi under 1980- och 90-talets ständiga attacker från den globaliserade ekonomin och den nyliberala ideologin. Konsumtionssamhällets uppkomst och utveckling sedan 1950-talet, har dessutom stärkt andra identiteter i folks liv på bekostnad av identiteten som arbetare.

Personligen anser jag ändå att SAC ska välja klasskampens väg i stället för att politisera andra frågor. Syndikalismen är för mig en egen väg fram till revolutionen som ska stå fri från anarkismen och andra politiska skolor, även om den kan och bör organisera såväl anarkister som partigängare i egenskap av arbetare, arbetslösa eller studerande, samt bör söka samarbete med medlemsbasen i LO och de andra reformistiska facken på alla möjliga sätt. Syndikalismen är i första hand en revolutionär kampteori, och bara i andra hand en lära, som i mitt fall endast grundar sig på en minidefinition: Arbetarnas övertagande av produktionen efter federalistiska linjer. Minimal för att även hålla sig öppen för revolutionens egen dynamik.

Och vem vet, vinden kanske vänder - det brukar den göra. Klasskampen kanske vaknar igen. Den ekonomiska globalisering som det pratas så mycket om i dag, och som har gett luft under vingarna åt vår tids nyliberala segertåg över världen, kanske blir den faktor som åter sätter den internationella klasskampen högst på den politiska agendan; genom att kapitalets framryckning skapar och medvetandegör sin egen fiende, genom att bryta upp den nationalisering av politiken som i slutet av 1930-talet definitivt knäckte arbetarklassens internationalism, och genom tendensen till att skillnaderna mellan arbetarklassens situation i den första och tredje världen minskar. Och då är arbetarklassen fortfarande den kraftfulla majoritet som bygger världssamhället.

Arwid Lund